Lite höstkänning

 Lite börjar man ändå känna att hösten är i antågande; svala morgnar med klar luft på morgonpromenaden. En antydan till att färgerna börjar ändras. Fortfarande varmt, men man känner ändå att yllets tid är i antågande. Då är det ju en himla tur att sticklusten har återvänt i full skala!

En hel del påbörjade projekt har färdigställts - åh, herregud vad man känner sig rekorderlig då! Jag har stickat färgglada strumpor till Grynet och Pyret till exempel. De finns inte på bild, för det glömde jag liksom bort. Det ena paret är stickat i restgarner och då känner man sig ju ännu mer präktig och ens husmorsgloria glänser som vore den blankpolerad.

Ett annat restgarnsprojekt är en tröja till Kickan, en Friday Sweater där jag använt det garn som blev över när jag stickade Pyrets fredagströja. Ja, jo, nu räckte det ju bara till översta delen, så för övrigt fick jag köpa till lite - men det finns väl värre saker än att köpa lite nytt garn, eller? Kickan skulle ha fått sin tröja i helgen, men nu blev ju hennes pappa förkyld, så då får den väl ligga till sig tills vi träffas nästa gång. Vilket man ju kan hoppas sker inom en inte alltför avlägsen framtid.

Ytterligare ett projekt har färdigställts, nämligen min kofta i mjukaste, fluffigaste alpacka-lin-garn. Garnet köpte jag ju på Hemslöjden i början av sommaren, och sen har koftan nästan varit helt klar under en ganska lång tid - men så var det ju det där med att klippa upp vid knappslån... det kändes nervöst. För att inte säga skrämmande. Att klippa i rivig shetlandsull, jo det har jag ju vant mig vid numera. Men klippa i det här mjuka, alldeles väldigt oriviga garnet? Det kunde väl bara sluta i katastrof? Alltså prokrastinerade jag. Och sen prokrastinerade jag lite till. Men till slut tänkte jag att "skärp dig kvinna! Är du en mesig mus eller en rejäl tant med skinn på näsan?!" - och då fanns ju inget annat att göra än att med viss självövervinnelse sätta saxen i det där stickade. Först hade jag ju sytt med väldigt korta stygn, enligt instruktion. Man är väl inte helt galen heller. 

Men jag klippte och vek och stickade kantband och det hela blev prydligt och fint. Sen gick maken och jag till Bernts och köpte knappar. Maken förstår inte riktigt att det kan ta så lång tid att välja knappar, men det gör det faktiskt. Jag råkade i samspråk med en annan kvinna som också stod där och grubblade och valde mellan mörkbruna och lite så där svartgråa knappar. När hon frågade vad jag tyckte kunde jag ju raskt peka på den optimala knappen - men varför är det så mycket lättare att välja till andra än till sig själv? Nu sitter det dock bruna knappar i min kofta, så nu är jag beredd när man behöver klä sig i fluffkofta och det känns ju bra. Dock finns det ingen bild på knapparna, men man får helt enkelt tänka sig dem.

Jag har stickat bin också. Dessa halvvantar hade man kunnat klippa i hur mycket som helst om det hade behövts eftersom de är stickade i shetlandsull. Nu behövdes dock inte det, men stickade är de och de flyger just nu iväg till England där det är tänkt att de ska bo framöver. 

Så ja, sticklusten är tillbaka och det känns tryggt och bra. Just nu går jag och väntar på att PetiteKnit ska släppa sitt mönster på en Arantröja i vuxenstorlek, för jag undrar om det inte är så att mitt liv liksom inte känns helt fullbordat om jag inte har en sån tröja? Om inte annat så kunde det ju vara roligt att sticka i den tekniken, för det ligger onekligen en bit utanför min comfort zone. Jag har stickat en del mönster från henne (Friday Sweater till exempel) och jag gillar dem, hon är duktig på att konstruera basplagg med lite oväntade men väldesignade detaljer. Inte så mycket shetlandsull kanske och ingen mönsterstickning, men bra grejer!

Medan jag väntar stickar jag raggsockor. Jag brukar ju sticka tunna strumpor, men med tanke på hur vintern verkar bli med elpriser som mest bara åker uppåt i berg-och-dal-banan så kan man nog behöva lite raggsockor att värma fötterna med tänker jag. Fort går det också, i alla fall om man jämför med att sticka i storlek 2 och 2,5. Så det får nog bli några par sådana framöver. Bra stickning att ha att ta till när man bara vill koppla av och inte räkna och fiffla och ha det så nervöst med att klippa i alpacka.

Fast på tal om alpacka-lin så kan det ju vara så att jag behöver sticka en tröja till i sånt...kanske...när jag får tid... För det är ju så att knypplingskursen har dragit igång igen. Och då behöver man ju knyppla på sin knölsvan menar jag. Dessutom har jag ju ett julbroderi som jag knörplar på, och nu, nu är vi ju inne i september. Det är ju en rasande tur att man inte behöver slösa tid på att gå till något jobb känner jag.

Födelsedagshelg

 Sommaren tuffar på. Själv tuffar jag också på, och har nu fyllt år igen. Det börjar bli ett ansenligt antal nu. Den nya födelsedagstraditionen har gått av stapeln, med ett nytt inslag. Jomenvisst, numera får man ha med hund till Alice och Katten! Dock får man inte ha med katt, vilket ju verkar lite märkligt när man tänker på namnet - men det tackar vi för. Afternoon tea, Loppan och en katt i samma lokal - då hade det nog skvätt clotted cream både högt och lågt.

En vit stor kanin fanns det dock - den framkallade en del ihärdigt fnysande från Loppan, vad var nu detta för något märkligt djur? Dock var det tyst och stillsamt, så det fick väl sitta kvar då.

Kvar satt vi också, det fanns liksom ingen anledning att ränna runt när man kunde sitta still och dricka bubbel, och sen peta i sig scones och sylt och clotted cream och små goda kakor och hälla i sig te. Då sitter man så bra där man sitter, ända tills man belåtet rulla hemåt genom Lundagård. Det blev ingen mer mat den kvällen kan jag säga.

Det blev det däremot dan därpå, för ramlade det in en hel hög med människor och hundar för att gratulera; det var Grynet och Pyret och deras föräldrar, Poppy och Enya och syrran. Tyvärr hade dock sonen drabbats av föreskolebaciller så Kickan och hennes föräldrar kunde inte komma. De var väldigt saknade, men ljudnivån blev rätt hög ändå.

Jag fick fina paket och blommor och teckningar så jag blev alldeles oerhört uppvaktad! Och vi åt varmrökt lax och fransk potatissallad och sen blev det gateau au chocolat med hallon från trädgården och vin från Alsace - man kan ana ett litet franskt tema här!

Vovvarna fick ingen tårta. Det tyckte de var lite småsnålt. Enya roade sig dock med att massakrera en eller annan serviett och sen hittade hon lite presentband att tugga på också, så hon var nog rätt nöjd ändå med att gå på sitt första kalas! 

En annan tradition när jag fyller år är att det är finnkampshelg - så självklart blev det lite finnkampstittande så småningom också. Inte så franskt, men ändå med en viss utrikisk touch. Vi hejade allihop på de svenska idrottarna och det märktes att det hjälpte! Sverige ledde efter första dagen, och det var säkert till stor del vår förtjänst.

När man nu hade firat så bra, så vill man ju fortsätta att ha trevligt hela helgen. Alltså åkte syrran, voffsen och jag ut i naturen för att promenera lite, käka harpluttar och dricka kaffe och äta små äpplemazarinmuffins, ja de som inte ville ha harpluttar alltså. Det blev antingen det ena eller det andra.

 

Och nu, nu känner jag att jag är så välfirad som allra helst och ser fram emot nästa års besök på Alice och Katten, och besök av familjen. Ett år äldre - men är är jag ett år klokare? Tja, det kan man väl diskutera.

Veckan så långt

Även om det blivit svalare så vill sommaren inte släppa taget riktigt än - och varför skulle den det? En solig dag åkte vi ut till Långa Bryggan med Becky, som nu ska åka hem till England igen. Allra första gången vi åkte ut och visade Lunds omgivningar för henne var vi just där, så då kändes det som ett bra ställe att äta farväl-lunch på. Lite som att sluta cirkeln.

Förra gången, ja då var det slutet av januari och kallt, det var vantar och mössor och det ena med det andra. Nu kunde man spankulera ut utan minsta ylletåt på kroppen. 

Vi åt en härlig lunch och pratade ihärdigt innan det var dags att säga hejdå för den här gången - men jag är tämligen säker på att vi kommer att träffas igen någon gång. Visst är det härligt med nya bekantskaper!

Vi enades om att det är ju väldigt vad de nya studenterna som nu intar Lund ser unga ut - unga och lite barnsliga om man nu ska vara sån. Sen kom Becky på att hon är ju själv bara 20 - men det är skillnad på 20 och 20 enades vi vidare om.

Tja, vad har mer hänt? Jag åkte till vårdcentralen med min tumme. Okej, det var inte bara tummen, hela jag var med. På vår vårdcentral kan man nämligen ta en kölapp till distriktssköterskan om det inte gällde något mer komplicerat. Och det är ju bra, inte vill man störa upptagna läkare med sin tumme? Då ska det väl mer rejäla doningar till? Dock visade det sig när jag kom fram, att det stod en lapp på dörren där man meddelade att det där med drop-in till distriktssköterska, det hade man "av arbetsmiljömässiga skäl" slutat med. Jag tydde detta som "kom inte hit och stör". 

Men min tumme då?!, tänkte jag. I all synnerhet tänkte jag det eftersom jag hade makens rosfeber i alltför gott minne bevarad sedan förra året. Den började minsann också med en liten varbubbla. Sen tog jag helt enkelt nummerlapp till receptionen, stack fram tummen och tänk, då sa denna förträffliga kvinna att "sådär kan du ju inte ha det, jag kilar och frågar en sköterska om hon kan titta på den". Precis så där som man gärna vill att det ska funka inom sjukvården, men alltför sällan gör. Så sköterskan dränerade, bandagerade och sa: "håll nu rent, så ska det nog bli bra". Snabbt, geschwint och bra på alla sätt och vis.

Alltså har jag idag kunnat ranta ut i naturen med Bitte och de långbenta aussieflickorna. Förvisso var gradantalet ganska lågt, rentav inte mer än 12 grader när vi påbörjade vår promenad, men solen sken! Och eftersom vi rantade runt i ett par timmar så hann även gradantalet sprutta på sig rätt rejält. Några som också spruttade på sig var vovvarna, som badade i Boisens dammar, skuttade hit för att sedan skutta dit - en härlig promenad med andra ord, det tyckte vi alla!

Sen blev det eftermiddagsfika i trädgården, lite stickning på halvvantar i rivigaste ylle - jo för även om det är soligt och varmt nu, så kommer det kyligare dagar, och då gäller det att vara beredd! Och med dagens elpriser, ja då får man minsann se till att man har ylleplagg i mängd att ta till.

Var det slut på dagens aktiviteter? kanske man undrar. Inte alls! Dels skulle det lagas kantarellsoppa, (tro nu inte att jag varit ute i skogen och plockat, ånej, dessa köptes på torget), dels tyckte maken att vi kunde gå på föreningen Gamla Lunds föredrag om Wiven Nilsson. Eftersom vi är medlemmar i Gamla Lund och eftersom pappa var guldsmed hos Wiven Nilsson så biföll jag detta förslag med acklamation. Det kan vara lurigt att gå på föredrag på kvällstid - det har vid ett antal tillfällen blivit nödtvunget för maken att peta till mig när jag liksom knoppat in lite. Även om det gällt intressanta föredrag om utdöda språk, hettitiska faller en osökt in, till exempel. Men nu höll jag mig vaken, det var roligt och intressant och mycket kände man igen.

Men att Wiven fått inspiration till sina drakbroscher från en kinesisk ämbetsmannakåpa från 1800-talet, det visste jag minsann inte. Men nu vet jag det!

Än är veckan inte slut, nänä. Imorgon, tillexempligen, ja då är det en utmärkt dag. En dag när jag fyller är - och då, då blir det afternoon tea på Alice och Katten. Det är tradition, jo minsann. Detta är andra gången, och då är det per definition en tradition. En mycket bra sådan. Loppan ska också följa med, men hon får inget bubbel. Man vill ju inte se en salongsberusad aussieflicka ragla fram inne på Alice och Katten menar jag.

Kreativ julklapp

 

et är ju inte så att jag är komplett galen som börjar yra om jul mitt i sommaren (även om det är mindre än 4 månader till granbarr och saffransbullar). Nänä. Men nu i helgen var det ändå så att vi fick en julklapp! Egentligen fick vi den före pandemin, så den har fått ligga till sig lite - men precis som med bra viner och tanter, så kan det bli bättre med åren. Och det blev det, för nu är ju Grynet och Pyret  lite äldre och kunde med liv och lust gå in för att vara kreativa!

Vi åkte nämligen till Kreativum i Karlshamn. Jaja, käre make, jag har ihärdigt försökt med att det ligger i Karlskrona (ständigt dessas Karl-städer, suck), men vi åkte till Karlshamn och det var ju tur, för det är ju där det ligger.

På Kreativum, där kunde man gå loss bland periodiska system, planetsystem, programmera små robotar och kolla sin reaktionshastighet. Stå i handbollsmål till exempel. Både svärsonen och maken tog så många bollar att de kom upp på den digitala prispallen, och det gjorde även dottern och Pyret med gemensamma krafter. Kolla vilken stil! Själv provade jag också. Detta finns, som tur är, inte dokumenterat, för jag tog inte så många bollar. Det kan vara så att jag liksom inte tog någon. - Det hade kanske gått bättre om du inte haft handväskan med dig, sa maken, men den teorin tror jag inte på. Dottern hade ju sin handväska och då motades bollarna bort minsann. Men just det - hon hade ju Pyret till hjälp! Så var det ju.

Som tur kunde man vara reaktionssnabb på annat - sno åt sig slocknade lysstavar till exempel. Där fick jag med knapp marginal däng av maken, och sen var det jämnt skägg mellan Grynet och mormor. Då blev man ju genast uppåt och kaxig och ville bums kasta sig över nya aktiviteter.

Köra båt, till exempel. Vi fräste runt med båtarna så att svallvågorna gick höga och med jämna mellanrum rammade vi pirar och stränder och varandra. Synnerligen roligt! Fast ganska svårt, att fixa både framåt och bakåt och styra och allt småkrångligt som uppenbarligen sjökaptener får ägna sig åt. Det kunde möjligen ha gått bättre om jag till att börja med förstått vilken båt som var min...

Allt hade ju inte dock med fingerfärdighet att göra - lite råstyrka är ju aldrig fel. Och morfar, han fick minsann ta i om han skulle ha en chans mot Grynet!

Emellanåt fick vi stärka oss med lite lunch, för det fanns så mycket att göra; kapsla in sig i en såpbubbla till exempel! Grynet och jag spekulerade lite i hur det hade varit om såpbubblan svävat iväg med en själv inuti, så man få se saker lite från ovan. Dock var såpbubblorna mer jordnära av sig, så något ivägsvävande blev det aldrig.

Vid någon station kunde man roa sig med periodiska systemet. Här såg alla, förutom den kemistiska dottern, tämligen oförstående ut, så vi kilade vidare. Det fanns ju hur mycket som helst att göra! 

Man kunde sitta på golvet och spela memory till exempel. Medan mamma och Pyret gjorde det, ritade Grynet och jag av våra händer och skrev något man gjorde för miljön. Sen satte man upp sin hand på väggen. Mormor skrev att hon planterat blommor som bin tycker om. Sen roade hon sig med att titta lite på vad andra skrivit; det var sopsortering och att inte skriva ut så mycket antibiotika (måste ha varit en läkare tänker man) samt "äter vegeganiskt". Var och en gör ju sitt bästa tänker jag.

Under tiden roade sig maken och svärsonen med att lösa andra mer handgripliga klurigheter; bygga ett "T" av fyra träbitar. Ni anar inte hur klurigt det kan vara! Svärsonen löste det till slut, med mest kreativ var nog Pyret som skapade T:n på löpande band, om än måhända inte helt rätlinjiga. Och varför måste man vara det?

När vi hade programmerat robotar, tittat på en synnerligen kreativ skuggteater med dinousarier, delfiner, katter, båtar, granar och det mest faktiskt, allt på en och samma gång, ja då var det dags att gå ut i den lilla kreaparken.

Där fanns det minsann också massor att göra! Man kunde pumpa upp vatten och driva skovelhjul. Man kunde prata via paraboler. Man kunde ta sig igenom tunnlar. Man kunde balansera på saker. Lyfta sin egen vikt - det var ingen brist på sysselsättning.

Det var en varm dag och solen gassade - sån tur att det fanns gott om vatten! Man kunde till och med gå in i en fontän utan (nästan) att bli blöt!

Sen kunde man åka lite flotte också, till all lycka också utan att bli blöt. 

Efter en stärkande glass var det sen ändå dags att styra kosan mot Lund efter en aktivitetsfylld och rolig dag. Det periodiska systemet har jag fortfarande inget större begrepp om, men vad gör det? Har jag klarat mig utan det i så många år hittills, så går det nog bra i fortsättningen också.

Alldeles slut med aktiviteter var det ändå inte, för på vägen hem blev Pyret lite åksjuk, så morfar fick göra ett litet stopp vid Ekerödsrasten. Och tänk, där fanns en hel klase söta getter! Så när Pyret fått lite frisk luft, fått matat lite get, ja då klarade vi oss sista biten hem till Lund också.

Väldigt bra julklapp, det här! (...och om knappt fyra månader är det som sagt jul igen....)

Saker ändras

Hade det här varit för något år sedan hade rubriken varit given. "Havängshelg" hade det stått. Men nu har saker ändrats. Vi till exempel. Det var kanske inte så mycket rynkor och hängslams förr - men å andra sidan så lever vi nu ett lättjefullt liv utan att behöva ta hänsyn till arbetsgivare och annat knytt, så därför inföll detta årets Havängshelg på en måndag-tisdag.

Även vi fann detta lätt förvirrande - arbetar hantverkare lördagar och söndagar nuförtiden, sa vi förundrat till varandra när vi såg snickarna som snickrade för fulla muggar i ett annat hus. Detta innan vi kom på att nä, just det...

Men andra saker ändras gudskelov inte! Det blev promenader, först genom tallskog där ljungen börjar bli så där ljuvligt lila, precis som på Shetland. Sen gick vi tillbaka och åt lunch och drack ett glas vin. Eller två. Möjligen tre. Detta medan vi väntade på vår absent friend som lyckligtvis inte var helt absent utan bara skulle komma lite senare. Och det gjorde hon!

Då blev det en promenad igen, ner till havet. Att besöka Haväng utan att gå vid havet, ja det vore ju närmast ett helgerån. Den numera inte så absenta frienden, ja hon var till och med så djärv att hon hoppade i böljan den blå. Hon skådas som en liten, liten prick på bilden ovan. Vi andra utstötte beundrande hejarop och sen gick vi tillbaka till stugan igen. Vi hade ju ett fullt program att hinna med!

Det var drinkar! Det var god mat! Det var vin! Och mera vin....och lite till. Och sen var det dessert och Sauternes och kaffe och, och, och...

Men framför allt var det massor av prat. Massor av skratt! Massor av tacksamhet för att vi har varandra och att vi känt varandra sedan vi var 16 år och fortfarande inte har skrattat färdigt. Eller, för den delen, pratat färdigt.

Vi satt ute hela kvällen (jag höll på att skriva 'natten' men det vore en evig lögn. Våra nattsuddardagar är nog över tror jag), medan skymningen föll. Sen sov vi gott hela natten och vaknade till en sval och härlig morgon. 

Då tog Åse, Kristina och jag en morgonpromenad ner till havet. Dels för att leta efter ett par örhängen som Kristina nog tappat där, dels för att varför inte? Är man i Haväng vid havet så vill man väl suga ut allt som kan tänkas?

Efter frukost var det dags att ta farväl av Haväng för denna gången. Snickarna jobbade vidare, och det var ju faktiskt tisdag. Härliga dagar var det hur som helst, helg eller ej.