Blommor i alla former. Också lite fötter på det.

En av fördelarna med att ha flyttat in till centrum är att man har så nära till allt! Blommor på torget till exempel. Restauranger när man slitit och släpat med veckostädningen. Och till Kulturen när man bara har en timme före stängningsdags på sig men ändå vill hinna med att se Thage Andersen-utställningen. Och när jag såg hans barocka blomsterarrangemang så kände jag att kanske min veckobukett från torget hamnade lite i lä... men så har jag ju inte jättelika voljärer, glaskannor och skålar i mängd heller. Måste vara det som det beror på. Men visst är det fantastiskt!

Jag tycker det är så intressant, när mina tulpaner börjar sloka så ser de, tja... slokande ut. När Thages tulpaner slokar så ser de magnifika ut. Det kan vara det som gör att jag inte är en världskänd blomsterkreatör kanske?

Det var ju en härlig påskledighet i år; solig och fin och många lediga dagar som ju bland annat tillbringades med att titta på konst och bilar och bebisar. Och fotografera sagda bebis. Till exempel fötterna, jamen tänk när man hade så små oförstörda fossingar. Inga förhårdnader. Inga skoskav. Inga småkorviga lilltår som under alltför många år klämts in i obekväma skor. Fötter är normalt sett inte min passion, det är nog så bra med fötter (vore ju himla svår att gå hundpromenad annars), men särskilt gulliga är de ju inte. Om de inte sitter på en veckogammal liten fröken, för då är de alldeles väldigt gulliga.

Nu är vi ju bara inne i mars, så man kan ju inte gå barfota hur som helst, blåsippan står inte ute i backarna och niger och säger att nu är det vår. Inte än. Så det vill till strumpor. Nu har ju Hjärtegrynet en stickglad mormor, så det är ju klart jag stickat strumpor! Vita med spiralresår till exempel, för de ska sitta på så bra har jag hört när jag går på stickcafé. Hjärtegrynet är redan vid denna späda ålder världsmästare i att sparka av sig strumpor (ja, jag säger ju det, hon är ett begåvat och försigkommet barn) så det kan ju vara en bra grej. Fast än så länge finns det utrymme att växa i strumporna ser jag... så helt avsparkningssäkra är det nog inte!

Huliganen har minsann också fötter, inte mindre än fyra minsann! Och dessa har vi använt oss idag när vi var och blev vaccinerade av vår trevliga veterinär Torsten. Allt förlöpte bra, vi körde vårt vanliga koncept; skällde ut andra hundar, darrade som ett asplöv på bordet, märkte inte ens när sprutan sattes eftersom det hyperventilerades så att SMHI fick stormvarning över Lund. Matte spridde i vanlig ordning urskuldande leenden omkring sig och Huliganen sket högaktningsfullt i det. En sedvanlig omgång hos veterinären alltså.

Också avslutar vi med en liten bild (eller två) på Hjärtegrynet. Bara för att jag kan. Och just because I'm worth it efter veterinärbesöket.

Nu har vi varit lite kulturella av oss

Påsken är ju inte bara godis och lax och ägg i långa banor - när man ätit färdigt och rapat lite förstulet så vill ju även själen ha sitt. Lite kultur vill minsann till och då är det ju alldeles väldigt lämpligt att själen lugnt kan luta sig tillbaka eftersom påskhelgen av tradition är konstrundehelg.

Maken och jag, vi vårdar minsann våra själar, ingen kan säga något annat! Alltså har vi lagt två eftermiddagar på att ranta runt i Skåne och tittat på konst av de mest skiftande slag. Ibland har man fått betala för att gå in, ibland hade man kanske gärna skänkt en femkrona för att få gå ut snabbt igen.

Dottern och sonen rekommenderade Kerstin Eriksson i Södra Mellby, och vi gasade iväg dit och blev inte besvikna! Det var färgglatt, det var välkomponerat och det var slutsålt... små röda lappar överallt, ungefär som små flugsvampar kan man tänka sig. Man har ju hört om konstnärer som tappert svälter i sina parisiska vindskupor och knappt får ihop till den dagliga baguetten, så det kändes skönt att det inte var så i Södra Mellby!

Maken har en svaghet för fullriggare i storm, ni vet där storsmocken står som en ballong (eller vad nu seglet heter, det där stora rejäla ni vet, som buktar ut), där vågorna är manshöga och man inser varför man faktiskt är landkrabban personifierad. Sådana tavlor är nog inte så inne att måla nu, men jag hittade i alla fall ett skepp till maken, och på ett ägg dessutom! Nästan som ett kinderägg, fast med lite mindre choklad. Och förmodligen dyrare.

Sen är det ju det där att man blir himla hungrig av att vara kulturell. Jag tror det har att göra med att hjärnan behöver mer näring till att begrunda såväl olja som akvareller i alla former och färger. Räddningen var dock nära när näringsbristen hotade; i Skåne Tranås hittade vi Madam Blå som var ett café med kakor i rejäl storlek; en skåning behöver sin näring och vårdar ömt sitt Edvard Persson-arv (minus den fjolliga lilla hatten).

Själv är jag inte alls artistiskt lagd - ge mig en blyertspenna i handen och jag ritar på sin höjd en huvudfoting. Jag har ju gått en akvarellkurs för en del år sedan och målade traktorflak i vått-i-vått tills jag insåg min oförmåga och la penslarna på hyllan. Men jag hyser en stor kärlek till välmålade akvareller och just en sådan hittade vi till exempel på konsthallen i Landskrona; visst önskade man att dessa tjusiga zebror kunnat flytta med hem? Men med tanke på att varenda liten rand kostade ett antal tusen så fick det bli till att beundra på håll.

Helgens vackraste konstverk var dock inte inramat alls, men skulle fått vilken konstkritiker som helst att ramla baklänges av beundran och därefter skriva glödande hyllningsrecensioner.

Okej, man kanske undrar vad lille Hjärtegrynet gör i ett konstrundeinlägg, men nu är det ju så att det här är min blogg och jag tänker vara precis hur fjolligt mormorsfjompig jag vill, så därför blir det ett par bilder på underverket. Och då har jag ändå behärskat mig!

Glad påsk!

Och vips så var det påskafton, och det är ju faktiskt väldigt bra! Vårigt och sådär och solen den skiner och snart, snart ska vi få träffa Hjärtegrynet igen. Tja, hennes föräldrar också, och även om de kanske halkat lite bakom just nu på viktighetsskalan, så blir det ändå väldigt roligt att träffa dem också! Hjärtegrynets farmor och farfar, faster, farbror och fasters pojkvän kommer också, så jag ser rena huggsexan framför mig om att få hålla och gulla.

Just nu står lammsteken och puttrar i ugnen, jo för dottern ringde och undrade försiktigt om vi ville komma på påskafton och vi i så fall kunde tänkte oss... och det är klart vi kan! Lammstek är ju dessutom sån där trevligt samarbetsvillig mat som sköter sig själv i ugnen, så jag har inte direkt slitit ut mig. Snarare sovit på soffan en stund.

Vi har hört glada rapporter om storstilade bravader - den allra första barnvagnspromenaden till exempel, som avlöpt lyckligt! När vi hälsade på första kvällen hemma undrade vi nämligen glatt om det skulle bli barnvagnspromenad dan därpå kanske? varpå föräldrarna såg tämligen förvirrade ut och sa att det nog kändes som ett alldeles för stort projekt. Jag kommer väl ihåg känslan själv hur det var när man kom hem och På Egen Hand skulle ta hand om det nya lilla livet; överväldigande är nog det som närmast faller en på läppen.



Huliganen ser också fram emot påskaftonsmiddagen; både lamm och få träffa sin nya lilla niece, bättre kan det väl inte bli?

Så nu önskar vi en glad påsk!

Det hjälps inte

Hur rationell och icke-fjompig man än vill se sig som, och hur lite man önskar framstå som en sån där som jollrar i falsett så blir det ändå så när man för första gången får möta en ny liten människa, ett alldeles perfekt och ljuvligt litet Hjärtegryn.Jamen herregud, hur skulle man kunna vara tuff och hårdför och sådär i närheten av en sån här liten fröken?

Maken (aka Morfar) och jag hade legat i startselen sedan vi fick reda på att nu, nu hade hon kommit och så fort dottern ringde och så mycket som antydde att vi kanske ville...? så var vi redan utanför dörren med halsdukarna fladdrandes långt efter oss.

Vi klev in genom dörren och vid första anblicken av Hjärtegrynet så sa det klonkkk!!! i hjärtat och man föll in i automatiskt joller-mode. Maken och jag var synnerligen artiga mot varandra; - drick du ditt te kära du, så håller jag gärna Hjärtegrynet så länge, uppmanade vi varandra, och medan den ena höll så hällde den andra i sig sitt te så snabbt att man nästan fick brännskador i strupen. Vi turades om att hålla och känna på de små, små fötterna och klappa de små men runda kinderna och säga intelligenta saker i stil med att "ååhhh så liten hon är, och titta hon har alla fingrar och tår!!".
Hjärtegrynet plirade lite på oss och såg ut att tänka att ""jahaja, det är så såna ser ut, en mormor och en morfar. Nåja, de blir väl lite mer normala så småningom.

Mamman och pappan fick inte hålla alls. Herregud, de får så många andra chanser, så nu var det verkligen vår tur sa vi med emfas och vägrade släppa taget.

Hjärtegrynet tog det hela med knusende ro och lät sig bäras på, höll i morfars fingrar och uppförde sig som ett synnerligt A-barn rakt igenom hela besöket.

Sen ville Hjärtegrynet ha mat, och då tvingades vi ändå inse att där kunde vi inte ställa upp, så vi överlämnade henne i hennes mammas famn och åkte hem till Huliganen igen, stjärnögda och fortfarande jollrande.

Det är något alldeles speciellt att möta en sån ny liten människa. Det är så mycket som vi har framför oss; att läsa många böcker, att pyssla och knåpa och baka kanelbullar och lära oss att sticka och sjunga sånger. Livet, det blev helt plötsligt så mycket ljusare och bättre på alla sätt och vis.

Lilla Hjärtegryn, du har verkligen en speciell plats i våra hjärtan och vi ser så väldigt mycket fram emot att få göra allt det där med dig.

(Hjärtegrynet heter egentligen inte så märkligt nog, men när jag var liten så var jag nog en ganska envis unge och min mamma suckade emellanåt och sa att "dig har man fått för sina synders skull". Hon var inte speciellt sentimental eller känslosam min mamma, inte på utsidan, och inte lagd för smeknamn direkt, men när hon kallade mig för något annat än mitt namn så var det just att jag var hennes hjärtegryn. Och nu, nu har det kommit en ny generation Hjärtegryn, visst är det fantastiskt!)

Och medan vi väntade...

..så var vi ändå rätt flitiga.


För vad gör en blivande mormor när hon inser att här finns ju ett fantastiskt tillfälle att ta till såväl garn som stickor? Just det, hon beger sig huvudstupa mot närmaste garnbutik med det mjukaste alpacka och silkegarn i huvudet, som en målsökande missil hamnar hon vid hyllorna med det vackraste, ljuvligaste mest babyvänliga garnet.


- Mitt barnbarn ska minsann inte frysa! sa jag och stickade raskt en kofta. Sen tänkte jag att herregud, en fjuttig liten kofta, det räcker väl inte långa vägar? Så det fick bli en prickig också, eftersom den första var randig. Och sen, ja sen hittade jag väl ett mönster på en morfarskofta och det hördes ju på namnet att en sån måste det bli.

Därefter kände jag att just koftkontot var kanske välfyllt, men flickebarnet måste ju ha en mössa också! Eller två. Strumpor - och jag stickade små, små pyttenuttigafnuttiga strumpor som nu när jag mött Hjärtegrynet inser är gigantiska! Men hon lär växa i dem.

Man kan ju inte bara vara nyttig och sådär, lite ugglor måste det också till! An owl a day keeps the doctor away sa jag och nickade förnumstigt. För säkerhets skulle blev det tre ugglor. (Mönstret hittar man här).

Men nu är det ju så att det är ju rätt så länge man ska vänta innan bebisen ploppar ut (tur det inte var en elefantunge, säger jag bara, det är väl en 22 månader eller så, och det kan jag ju säga att det hade aldrig mina nerver klarat, eller mitt tålamod räckt till).

Så det syddes lite. Ett blått babynest (såna fanns inte på min tid, men jag tycker det verkar vara en rackarns bra uppfinning), och ett litet täcke till barnvagnen. Detta är noga kontrollerat av Huliganen och fick godkänt, så det är ju bra!

Medan jag sydde och stickade så att garntåtar och sytrådar flög som maskrosfjun i hela lägenheten var den blivande morfadern alls inte sysslolös.


När jag får garn i blick får maken böcker i blick, så är det ju. Alltså traskade vi en regnig lördag iväg till den lokala bokhandeln och provläste lite böcker. Maken beslöt raskt att här var inte läge för postmodernistiska arkeologiska teorier, ånej, här skulle det vara roligare böcker. Efter att ha hummat och funderat och grubblat har han nu inlett dotterdotterns boksamling med Max potta och Petter och hans fyra getter. Så väntar vi lite med Bourdieu och grabbarna.

Så nu hoppas vi ha fyllt basbehoven i alla fall. Men lyckligtvis inser vi ju att det kommer att behövas stickas mer...och köpas fler böcker... Underbart!

Väntan och längtan

Den som väntar på något gott...

... väntar aldrig för länge. Sägs det. Och som vi har väntat och längtat! Under sommarmånader och höstmånader och julstjärneglitter och februarirusk. Vi har längtat och drömt och funderat över det där fantastiska när en ny liten människa blir till! Ibland har det känts som att det aldrig skulle vara dags, i all synnerhet som den beräknade födelsedagen passerades utan att det lilla barnbarnet tittade ut, ingen som helst hänsyns togs till mormors obefintliga tålamod.

Men så äntligen! Efter ett ännu mer ihärdigt väntande sedan i fredags så anlände Hjärtegrynet halv fem imorse. Ja jag säger ju det, det är mormors flicka det! Morgonpigg och sådär, det blir roligt för föräldrarna det.

3 kg och 49 cm ljuvlighet, och jag känner att livet, det kommer att börja på ett nytt, spännande kapitel.
Det har gråtits glädjetårar och sms:ats, det har firats med årets första glass på torget och en pizza med ett glas ripasso på Ved, morfar och jag har skärskådat foton på de små små fötterna och jollrat i falsett, och fastslagit att vackrare barn har aldrig skådats!

Välkommen lilla Hjärtegryn! Du är så innerligt efterlängtad och välkommen!

Gamla Bettan

Okej, vi vevar väl i gång gamla Bettan, min mac som jag pensionerade i somras. Tur att pensionärer verkar lite livskraftiga nuförtiden!

Jodå, jag tog väl ledigt igår då, för att vara hemma och ringa supporten. - Varför gör du inte det från jobbet, det är väl mest tiden att sitta i telefonkö som går åt? frågade vår VD troskyldigt. Jag, som är en mer cynisk person tänkte att det kunde nog ta en stund...

(Om man inte vill läsa en kilometerlång klagolitania över Hewlett Packard och deras support, förslår jag att man nu går och gör något vettigare. Typ krusa örongottsband eller så).

Jag ringde supporten, som illslugt nog inte var det telefonnummer som stod på lappen som medföljde skrället datorn. Lika illslugt hade jag googlat fram ett nytt nummer och sedan jag knappat mig fram genom 14 knappval så upplyste mig rösten om att det var fel nummer när det gällde Pavillion-laptops. Generöst nog fick jag det nya numret som jag med oförtrutet nit knappade in. Och se på sjutton, rätt snart svarade en hurtig ung man.

- Jag hatar datorer, meddelade jag dyster. - Dessutom förstår jag inte datorer, så tala till mig i enstaviga ord, fortsatte jag sedan. Den unge mannen utstötte lugnande läten och bad att få serienumret. Lättad över att kunna ge ett svar på något som jag faktiskt kände till lämnade jag det äskade numret. - Garantin har gått ut, sa den unge mannen då.

- nejdå, svarade jag, datorn är från i juli och jag har fakturanummer, ordernummer, skonummer och alla andra nummer också. - Det hjälper inte, sa den unge mannen, - du får gå in på www.hp.osv.i.all.oändlighet.till.tidens.ände.amen och korrigera garantitiden. - Jamen herredumilde, min dator fungerar inte, sa jag - hur ska jag då kunna gå in på vare sig den ena www:n eller den andra?? Va?

Den unge mannen lät förstå att detta var mitt problem, önskade mig lycka till och la på. Då bröt jag ihop lite, lyckad sedan skrämma igång datorn och prånglade mig fram till sidan. Som meddelade att jo, min garantitid gick ut i höstas, tackar-så-mycket-och-hej-på-dej-leverpastej. Då bröt jag ihop lite till, men lyckades hitta två nya telefonnummer på fakturan. På det första hänvisades jag till samma support som redan svikit mig å det grundligaste, på det andra, efter att ha knappat in ordernumret, fick jag prata med en glad flicka som sa att det var ett för gammalt ordernummer, så hon skulle koppla mig till supporten.  -Gör för all del inte det! utropade jag, men innan jag hann blinka fick jag prata med Adam. Denne präktige yngling. Denne svärmorsdröm, vill jag nog utnämna honom till. Och jag har all anledning att kunna bedöma detta, för Adam och jag tillbringade en dryg timme i telefon och felsökte och hade oss och pratade om Windows 10 och 8.1 och "vill du verkligen ha den där applikationen?" och jag andades ut och tänkte "äntligen någon man kan prata med". Efter att ha kört i stort sett hela felsökningsprogrammet (alltså, detta gjordes på distans av Adam, medan jag lutade mig tillbaka och stickade på mina gröna strumpor, en utmärkt arbetsfördelning) så dog datorn. Poff! sådär.

- Hoppsan! sa Adam, men genom en intrikat procedur som inbegrep att montera ur batteriet, trycka först si och sedan F2 sattes det igång ett stort systemsökningsprogram som skulle ta några timmar. - Så nu lägger vi på, så kör du det programmet, när det är klart fotograferar du skärmen så ringer jag på måndag! sa Adam, och vi tillönskade varandra en härlig helg (datorlös i mitt fall) och la på. Efter två minuter sa datorn att felet var hittat, och när jag lyckade få fatt på supporten igen så visade det sig att datorn har ett hårdvarufel (typ datorböldpest, eller kanske datortarmvred - någon allvarlig vajsning var det i alla fall).

Så nu ska det skickas fraktsedlar och sedan ska HP:s skamfläck in på service och jag är hänvisad till Gamla Bettan i de närmaste veckorna.

Jag kan nog säga att nästa dator blir inte en Hewlett Packard. Möjligen om jag får Adam på köpet och han kan flytta in i kvarteret så jag har honom nära till hands.

Det är inte lätt

...att blogga när datorskrället beter sig så här:

 Alltså, jag ska be att få protestera! Denna skamfläck till dator har krånglat sedan den dag jag köpte den, men bara lite lagom sådär så att man inte riktigt känner sig säker på när den tänker balla ur helt och  hållet. Den har haft sina egenheter och jag har strukit den medhårs, jag har inte bekymrat den med att ladda ner några tunga saker, jag spelar inte spel, jag tittar inte på filmer. Det jag gör är att lagra foton och blogga - en ganska rimlig begäran, tycker jag då. Datorn är uppenbarligen av en annan åsikt och börjar tala om det med stort eftertryck. Så ja, jag får ringa supporten. Som har telefontid vardagar mellan kl 8 och 17, och det är ju en himla bra tid kan man tycka. Om man vore pensionär eller så. Så då får det bli mobilbilder och mobilbloggande och det är småpilligt kan man lugnt säga.

Ovanstående glada budskap mötte mig igår kväll. Vad gör man? Man dricker ett glas vin (enbart av medicinska skäl för att lugna sina franska nerver), tar hunden och går ut. Och inser att man har en himla tur som bor i en så vacker gammal del av en så vacker gammal stad. Då blir man lite blidare till sinnes, det blir man.

Morgonen därpå går man ut i sol och tittar på de små daffodilerna som står där och huttrar och tar en bild av domkyrkans absid. Fotograferar man absiden, då blir ens historiske make glad. Han fnyser åt tornen; moderna vanskapelser som Helgo Zettervall knåpade ihop vid renoveringen på 1800-talet. Vandal! vill man utropa och peka finger åt Zettervall. Ja i alla fall om man är maken. Eftersom jag nu är en snäll fru som vill makens bästa så blir det en bild på absiden i morgonsol. Så förtränger vi det där med datorskrället som får skämmas i sitt hörn tills jag har tid att jaga supporten.

Nu börjar det grönska

Alltså, nu är vi ändå en bra bit in i mars. Mars, det är en vårmånad, det tror jag vi kan vara överens om. Och vår, det är ju grönt och skönt och vårvindar friskar och allt det där. Grått, det tycker jag kan vara passé nu.

Det känns mycket bra att de där grå herrstrumporna i Onion nettle är färdigstickade nu. Och på tal om det, tänk så lättvindigt och snabbstickat det vore om herrar hade fötter i storlek 26 sisådär, i alla fall om de nu tycker att grått är flott.

Strumporna är klara och sitter, as we speak, på makens fossingar som inte är i storlek 26. Det är väldans svårt att fotografera strumpor tycker jag. Det ser spretigt och konstigt ut. Alltså knöt jag ett litet blåprickigt band om dem, så ser det genast mer artistiskt ut.

Nej mars, det kräver vårigare garn. Och som av en lycklig slump så sitter det nu ett par gröna och sköna strumpor (eller, om vi nu ska vara skrupulöst ärliga, början till ett strumpskaft) på mina stickor. Och inte nog med det; det blir randigt också! Ja, jag vet; helt wild-and-crazy. Vår. Just bring it on, alltså.

Kaffetåren den bästa är

Av allt det goda, som man förtär,
bland alla jordiska drycker,
ju kaffetåren den bästa är:
den skingrar människans nycker;
den styrker kroppen, den livar själen,
den känns från hjässan, ja - ned i hälen!
Hå hå, ja ja!

Så står det i visan. Jag håller inte med. För det första är jag nog mer te- än kaffemänniska, för det andra så... tja, vad är det för fel på ett glas vin?

Men däremot är jag alldeles väldigt mycket en fika-människa, en sån som tycker att en strålande vårlördag i mars blir ännu bättre om den förgylls av en fikastund med en mig närstående make. Nu är ju maken svag för att sitta med näsan i en bok, oavsett hur mycket solen skiner men då får man ta till kvinnans list!

- Vill du följa med till Kulturens historiska lilla butik Hökeriet och fika? undrade jag lite illslugt sådär. - Det är synnerligen gammalt och alldeles säkert oerhört historiskt, fortsatte jag sedan med förledande röst. Då kom maken på att han ville fika, så vi traskade iväg i solskenet.

Hökeriet är mycket charmigt även om man nu inte vill ha kaffe, så kan man titta lite i butiken och köpa små fina påskägg t'exempel. Och ska man nu ha kaffe, ja då vill man ju dricka det ur riktiga tunna porslinskoppar. Men en riktig fika, den ska ju inte bara bestå av kaffe, då uppfyller den liksom inte alla kraven. Så en våffla fick det bli också, sen var jag nöjd och belåten med min egen slughet.

En regnig tisdagskväll

Tisdagar är ju lite sådär mittemellandagar. Det är inte måndag, vilket man ju får se som en avgjord fördel, men det är heller inte onsdag när det är stickcafé och lillelördag och allt det där. Torsdag, fredag - ja då är man ju på upploppet, man tar bettet mellan tänderna och ångar iväg mot den hägrande helgen. Men tisdagar - vad gör man då?

Inte är jag den som sitter inne på svaret till Livets Alla Mysterier, men jag kan i alla fall tala om vad man med förkärlek nämligen kunde ägna sig åt denna regniga tisdagskväll i mars. Nämligen gå på vinprovning. En vinprovning som maken fått i present av ätteläggarna och svärson, och som de mycket klokt hade utsträckt till att inbegripa även moi, eftersom de så klokt förutsatte att allt blir liksom så mycket roligare om jag får vara med! Framförallt blir jag inte så avundsjuk och tjurig.

För den del år sedan gick vi också på några vinprovningar i Systembolagets regi som var trevliga, men jag får säga att de snäppt upp sig flera steg på skalan! Mycket proffsigare, och väldigt trevligt. Kvällens program var Amarone och Venetiens röda viner. Så nu har vi tittat på utseende och doftat så att näsorna vibrerat som storsegel i storm, vi har grubblat över intensiteter, aromer, fyllighet och strävhet och allt vad det var. Kvällens viner var Zenato Valpolicella Classico 2012, Campi Magri Ripasso Corte Sant' Alda 2012, Amarone della Valpolicella Case Vecie 2009 samt Delita Recioto della Valpolicella Classico 2012.

Jag är inget stort Amarone-fan (alltför tunga rödviner med mycket tanniner är inte min melodi) så jag fastnade för Ripasson medan maken belåtet smackade över Amaronen. Den söta Recioton var också en skojig bekantskap som nog får följa med hem någon gång, till en chokladefterrätt, eller till en krämig mögelost.

När vi ordningssamt hade druckit ur alla glasen (inget fjompigt spottande här inte), och ätit upp alla tilltuggen cyklade vi hem genom duggregnet och skänkte ätteläggar och svärson en tacksam tanke.

Det här sättet att tillbringa en tisdagskväll kan jag varmt rekommedera!

När man tillbringat en helg på bästa sätt

Den är helgen har liksom innehållit allt det som ger lite extra guldkant på tillvaron; igår kom en av ätteläggarna hem med svärsonen och vi tillbringade några mysiga timmar med mat och prat och dragkamp. Ja det sistnämnda var på Huliganens inrådan, själv är jag mer den där värdinnetypen som fokuserar på mat och vin.

Sen vill man ju ha hundar omkring sig också, såklart. Alltså blev det väldigt bra idag när Zoya kom på besök, hon är ju inte så ofta hos oss nuförtiden så det kändes fint att ha två hundar som glatt trasslade in såväl sig själva som mig i kopplena när vi var på promenad. I snöslasket. Alltså, jag ska be att få protestera; mars är en VÅRmånad. När det är vår ska det inte snöa, det tycker jag rimligt.

 Å andra sidan, när det snöar är det ju ett utmärkt tillfälle att sitta inne och fika, och som av en lycklig slump hade jag därför bakat en mjuk kaka med äpple. Det var ju en rackarnas tur!

Tja sedan var vi lite lagom kulturella också, maken och jag. Vi var på föredrag på Kulturen här i Lund och hörde om Kyrkorna i Lund, allt från medeltid och reformation fram till nu. Eftersom jag är lite trött för tillfället så tog jag med mig en strumpstickning, nog för att det är nagelbitarspännande det här med de medeltida kyrkorna, men ibland behöver man lite extra hjälp för att hålla sig vaken. Maken behövde bara puffa till mig en gång. Eller möjligen två.

Sen så har jag också virkat min första African Flower. Så ja, det känns som att hela spannet har täckts in den här  helgen.

Back to business

Nu är vi tillbaka i gamla beprövade hjulspår; rosor och brudslöja. Det känns fint, måste jag säga. Förvisso doftar inte rosorna, men å andra sidan; de stinker inte heller, vilket jag ser som ett avgjort plus.

Och på tal om business, så har jag upptäckt att det lokala parkeringsbolaget har ägnat sig åt lite innovativt business:ande.

När vi flyttade från huset in hit till innanför vallarna, ja då blev vi ju av med den där bekväma parkeringsplatsen precis utanför huset. Alltså ställde vi oss i kö till en p-plats under den närbelägna studentnationen - de har nämligen sådana till uthyrning, för de flesta studenter har kanske inte bil och då är det ju god business att till en rekorderlig summa hyra ut platser till grannskapet. Så där står vi i kö. I de närmaste 5-7 åren eller så.

Nu hade vi ändå tur att det lokala p-bolaget, LKP, hade 8 p-platser till uthyrning på en närbelägen f.d. skolgård (jag höll på att skriva kyrkogård men det hade känts för makabert, att parkera ovanpå "här vilar... osv). Skolgård. Således. Och detta har fungerat utmärkt bra; lite trångt att tråckla sig in och ut, men det går. Ända tills igår kväll.

När maken och jag anlände vid 18-tiden så var alla platserna, de åtta, upptagna!! - Men vad in i alla glödheta?! sa vi då och kollade om alla bilarna hade den erforderliga p-biljetten. Och se på tusan; i en bil låg där ingen biljett. -Ha! sa vi då, och jag slängde mig på telefonen och ringde p-bolagets jour. Mannen i andra änden sa att han kunde ju inte transportera bort bilen, men han kunde komma och ge den en p-bot? - Gör det! sa jag, med extraordinär emfas och kände hur hämndlystnaden bubblade inom mig. - Skriv gärna TVÅ, fortsatte jag sedan och var inte alls inne på det där med att vända-den-andra-kinden-till.

Sen, ja sen var det lite städning och sen gå-ut-och-äta på det och på vägen tillbaka till lägenheten passerade vi parkeringsplatsen och gladde oss åt att se p-boten pryda missdådarens bil. Men då fanns där ingen bot. -Vadnudå? sa vi och Begrep Ingenting. Jag kastade mig på telefonen igen och p-jouren upplyste mig om att syndaren hade ett elektroniskt bevis. Jamen det kunde de väl inte ha? Inte när p-bolaget redan sålt alla p-bevisen? I och för sig en kreativ affärsidé, men avgjort på den sjabbiga sidan, det tycker jag nog.

Alltså ringde jag kundtjänsten idag (en uppretad kvinna i lagom ålder ger sig inte så lätt) och pratade med en rar flicka som generat talade om att de liksom råkat sälja för många bevis, nämligen 11 st till 8 fjuttiga platser, men att det redan i april kommer att lösa sig för då får bolaget tillgång till tre ytterligare platser på skolgården. Jamen så bra. Redan i april. Och idag har vi... tänka, tänka... den 4 (fjärde) mars.

Som sagt; en kreativ och lukrativ affärsplan. Men kanske inte den mest kundvänliga? Tur att det är bra väder idag och att knäet börjar skärpa sig, för eftersom jag lyckades prångla åt mig den sista platsen på lunchen fick det bli cykel sedan. Sunt och stärkande och sådär. Och inte tänker jag flytta bilen heller, förrän i april.

Undra på att man behövde lugna sina franska nerver med lite (doftlösa) rosor.

Att ställa ett ultimatum

Okej, nu har jag försökt. Jag har försökt att tänka utanför ramarna, prova något nytt och inte vara så inkörd i jag-tar-lite-rosor-och-brudslöja-tack, eller tulpaner-är-ju-alltid-vårigt-och-fint. Så jag slog väl till på en bukett liljor då härförleden.

Jag tycker de är fantastiskt vackra! Pampiga blommor, blommor med attityd, blommor som inte ber om ursäkt för sig. De är ljuvliga! På bild. Men i verkligheten, tja ingen kan väl kalla doften för tilltalande? "Stank" känner jag kommer närmare sanningen.

Så jag väste i mungipan till liljorna att "this lägenhet is not big enough for both of us" och sen red vi ut i gryningen och gjorde upp vid O.K. Corral. Kalla mig Wyatt Earp. (Man kan också tolka det som att liljorna nu är nerknölade i soptunnan, om man nu är så strikt sanningsenlig av sig).

Helgblommorna får nog bli rosor igen, känner jag. Man kan således kalla mig en Wyatt Earp som håller sig till det gamla beprövade.