Böcker och bibliotek

Jag är, om jag får säga det själv, en snäll person. Medgörlig och sådär.  Så när jag nu har bestormats med böner om att skriva om vårt bibliotek; vad gör jag om inte just det? Okej, okej, det där med "bestorma" var kanske till att ta i. Men det har ramlat in önskemål om att se hur vi hyser våra böcker. Okej, okej igen då; ett (1) önskemål har ramlat in. Ett som i singular, men ett önskemål är ett önskemål så jag ilar att stå till tjänst. (Den som önskat är för övrigt Frida som har en väldigt läsvärd blogg som handlar om allt mellan likmaskar och feminism. Det är det som är charmen med bloggvärlden att man snavar över bloggar som handlar om allt från hundar till trädgård till garn och att man läser "över gränserna").

Maken lyckades ju ropa in ett gäng ('gäng' i det här fallet betyder 19) böcker till på Crafoords auktion. Äntligen! (äsch det är värt fler utropstecken: !!!) har vi nu den kompletta samlingen "Svenska slott och herresäten". Det ni, det är nog för att få endorfinerna att dansa jenka.

Sen köpte han en liten bok till. En som i singular.

 - Var ska den få plats? undrade jag tveksamt. Visserligen är det en singulär bok men en synnerligen välmusklad sån.
- Få plats? undrade maken och såg drömmande ut. Det visade sig att han alltid drömt om att ha Eric Dahlbergs Suecia Antiqua et Hodierna - och nu har vi det. Alla många kilona. Lycka.

När vi flyttade in i lägenheten för drygt ett år sedan var det första vi gjorde att få byggt bokhyllor så att vi fick ett bibliotek. Det går liksom inte att knö in boksamlingen i några Billy-bokhyllor, vi behöver rejäla doningar ända upp till taket. Och det blev ganska fullt redan då, men maken har lyckats att köpa på sig diverse bokverk ändå, och nu känner jag att det börja strama i sömmarna på biblioteket.

Jag är väldigt glad över vårt bibliotek. Det har allt vad ett bibliotek ska ha (möjligen med undantag av en värdig butler som serverade afternoon tea eller små chokladbitar så fort behovet uppstod). Det har ett burspråk där vi har var sin läsefåtölj. Det går även bra att sticka i den har jag upptäckt genom empirisk undersökning. Det har många bokhyllor (såklart), ett rejält skrivbord och bra läslampor. Jag får helt enkelt ta och jobba på den där butlerbiten så löser det sig kanske också?

Så nu blir det en liten bildbomb, för jag kunde inte bestämma mig för vilken vinkel som var finast?

Först från tamburen, där man kan titta genom stora hallen, vidare genom biblioteket och sedan in mot det som maken envisas med att kalla "herrummet" bara för att det stod så på ursprungsritningen. Då fnyser jag och säger att allt var inte bättre förr.
Sedan från hallen mot andra sidan av rummet, därefter burspråksdelen.

Vårt bibliotek är fint på så vis också att det har en alldeles egen bibliotekshund. En som gärna ligger på mattan och slumrar när vi sitter och läser. Själv behöver han inte läsa, säger han. Han vet redan allt. Vi, som inte vet allt, läser ändå, fast jag får säga att på äldre dagar är jag inte lika benägen att sitta med en bok som förr; långa dagar vid en dator har sitt pris och jag vill vila ögonen när jag är hemma, har man macklat med kalkyler och listor och dokument hela dagarna så vill man göra något påtagligt, något som syns. Stickar man ett par centimeter på ett strumpskaft, ja då har man något att peka stolt på. Har man suttit och fifflat runt med bokstäver och beräkningar en hel dag är det inte alltid lika påtagligt. För något år sedan köpte jag mig en kindle och det är en mycket bra pryl får jag säga; bra och läsvänlig skärm utan fladder och flimmer, och man kan dra upp storleken på texten rejält när ögonen vill gå i kors.

När jag läser numera får det gärna vara hyfsat lätt men inte för tramsigt ändå. Jag läser till exempel Trisha Ashley och kan rekommendera Every Woman for Herself. Chicklit med en twist och med blinkningar åt systrarna Brontë. Mycket bra! Jag är rent generellt anglofil och gillar mycket engelsk litteratur, i synnerhet på engelska. Jane Austen, Dorothy Sayers, Dickens, P.G Wodehouse - det mesta slinker ner. Ibland har man ju böcker som man kan komma tillbaka till med jämna mellanrum, de där dagarna när man vill läsa något som känns som att ha en gammal bekväm och lagom sliten flanellpyjamas pyjamas på sig. För min del är det Wilkie Collins The Moonstone - jag fnissar lika glatt varje gång jag läser Miss Clack's utgjutelser. Det var några år sedan nu, men jag är helt säker på att den kommer att komma fram igen.

Det är övervägande makens böcker som ryms i biblioteket; en sektion skönlitteratur och konstlitteratur är bådas, men för övrigt är det mycket historia, arkeologi och sport. Allt får dock inte plats, så i hallen har vi en hylla för folianter och några av mina trädgårdsböcker. Jag har haft en hyfsat stor samling, men sedan vi flyttade från trädgården har jag dragit ner; vissa lämnade jag kvar, andra har jag lämnat till Emmaus.

Och det som inte ryms i hallen får stå i mitt syrum; där har jag kokböcker, lite fler trädgårdböcker, hundböcker och handarbetsböcker. Där finns det plats vilket kanske är bra eftersom jag just beställt två av Elizabeth Zimmermanns böcker: Knitting without tears och Knitter's Almanac. Bettan är ju en ikon, och jag känner att varje stickerska med självaktning bör ha någon av hennes böcker.

Sen är det faktiskt så att alla böcker fick ändå inte plats. - Ska vi slänga dem? undrade jag raskt, för det finns faktiskt böcker som man inte känner är direkt livsnödvändiga. Onödigt många inbundna årgångar av Rekordmagasinet till exempel. Men då bleknade maken och jag kände att skilsmässan var hotande nära. Så nu har vi en biblioteksfilial. Uppe på vinden. Den är dock något trång, så det blev lite svårt att fotografera.

Hur gick det med Dahlberg? undrar ni kanske nu. Fick han plats? Gick det att knö in såväl Antiqua som Hodierna någonstans?

Visst gjorde det det! Man kan lita på maken. Inte ska en stackars bok behöva ligga ute i kylan, i hans bokhyllor är alla välkomna!