söndag 21 maj 2017

Blommor i all ära

...men livet består ju inte bara av äppelblomster. Eller av hund, make, barn, Gryn, choklad eller vin för den delen när jag tänker närmare efter. En eller annan tåt av garnkaraktär behövs också för att livet ska vara på topp!

I onsdags var det då äntligen dags för stickcafé igen! I rätt många veckor har ju Loppan och jag gått på kurs och tränat ihärdigt (med kanske inte så himla mycket synbart resultat än, men jag räknar med att det ligger i terrierhjärnan och mognar på sig, vad det ska göra i min egen hjärna har jag inget bra svar på) så då har ju stickorna fått ligga oanvända och svala i sin påse. Men i onsdags, då var det dags igen! Medförande the Book of HAPS, Rasmillas yndlingsgarn och stickor cyklade jag till Tant Huldas med ett lyckligt leende på läpparna. Det är himla kul att gå på hundkurs! Men det är också himla kul med stickcafé och för det mesta så gör ju garnet som man vill. Till skillnad från en mig närstående, ömt älskad, fyrbening.

Garn och bok fick jag i födelsedagspresent i september och nu, nu var det dags att lägga upp. En Happenstance ska det bli är det tänkt.
När man är på stickcafé, ja då ska man ju göra så mycket mer. Pilla på garner, beundra andras alster, dricka kaffe och prata. Ganska mycket prata. Så jag hann en del, men det har blivit lite mer hemstickat sedan.

Än så länge ser det ut som en skrynklig tarm, så målbilden känns ju inte helt klar, men man får hoppas på blockning och sådär, så det blir säkert bra när det blir klart. På ett eller annat sätt. Lite artistisk frihet har man ju som stickare.
En sak har jag faktiskt blivit färdig med, nämligen makestrumpor nr 7! Det är ju inte klokt, för några år sedan sa maken att han ville ha 10 par strumpor och jag log sardoniskt och sa - in your dreams, grabben! För det är ju roligt när någon tycker om det man stickar, men att mala på med herrstrumpor i all oändlighet kändes ganska avlägset, jag kände att ett par, det var nog vad det skulle bli. Men så är det ju så att det är så behändigt med en strumpstickning, det passar alltid att ha med i väskan så kör man några varv i bilen (ja om man är passagerare alltså, nån måtta får det ju ändå vara), pillar några aviga-å-räta på fikapauser på jobbet, i väntrummet hos läkaren, ja möjligheterna är oändliga.
Så voilá! Par nr 7 har kommit av stickorna och jag roade mig med att fotografera samlingen. Ja, jag inser att det är 6 par som syns, men ett par har slitits ut och passerat punkten av no return vad gäller stoppning. Här vill jag bara påpeka att Onions strumpgarn som är förstärkt med nässelfiber är ett himla trevligt garn, men slitstarkt? Not so much. I alla fall inte när det är maken som klampar runt i strumplästen.

När man ser alla (oblockade och något skrynkliga) strumpor så här så slår det en något. Jag visade upp bilden för maken och påtalade just detta, jag frågade

- vad tänker man när man ser det här?

Maken log lyckligt och sa att man tänker att han inte gillar röda strumpor. Han kan verkligen slå huvudet på spiken, den mannen.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar