lördag 27 maj 2017

Ingmar Bergman och jag


Vi har något gemensamt. Okej, han var genialisk. Det är inte jag. Han var ganska svår. Det är jag inte heller. Men i Fanny och Alexander låter han Gustav Adolf Ekdahl hålla ett hyllningstal till den lilla världen, att hitta lyckan i den. Och där, där är jag helt ense med Ingmar. Man vet liksom aldrig när himlen ramlar in och landar i huvudet på en, så man ska njuta av allt, litet som stort medan man har det.

Idag har jag njutit av något litet, men som ändå är stort på sitt sätt. Idag har Grynet och hennes mamma och jag varit i stan och fixat lite ärenden och sen promenerade vi hem till Loppan och maken och åt lunch i trädgården i den plötsliga högsommarvärme som infunnit sig.  Och det är då jag åter inser hur himla njutningsbar den lilla världen är. Den värld när man gungar och tycker att det är toppen! Sen plockar man småsten i en liten skål, ivrigt påhejad av Loppan som rysligt gärna vill hjälpa till. Och sen upptäcker man att det växer tusenskönor i gräset och då, då måste man plocka såklart. Och det är då mormors hjärta smälter ännu mer och jag tänker att något så himlastormande rart, det slår dyra handväskor, champagne av bubbligaste slag och fine dining av värsta korslagda-gräslöksstrån-på-rökt-kalvhjärne-art så det bara tjongar om det.

Så visst hade han rätt, Ingmar. I alla fall där och då. Han har ju producerat en eller annan märklig film också, som inte direkt verkar se njutningen i tusensköneplockande.





Inga kommentarer :

Skicka en kommentar