tisdag 16 maj 2017

Morgonpromenader i maj

Det där med att bo precis bredvid en botanisk trädgård, det är faktiskt helt genialiskt. Utan att behöva sprätta kirskål, snärjmåra och maskrosor i sitt anletes svett kan man strosa runt som en storgodsägare av rang och säga god morgon åt magnolior, tulpaner och allt annat som bara står där och ser tjusigt ut. Tidiga morgnar är det mest bara vi där, så då kan man liksom ännu mer inbilla sig att allt det man ser, det är bara mitt.

Loppan säger mest god morgon åt gräsänderna. Eller önskar i alla fall att hon fick.

Numera har vi dock ett litet problem, och det är att den lilla terriern inte vill gå på promenad. Det låter ju helt fel, en hund som inte vill gå ut, när solen skiner och allt?! Jag tror det beror på att det gjort lite ont när man ska göra såväl nr 1 som 2 när man är korsstygnsbroderad över hela lilla maggen, så hon har nog förknippat promenader = ont i magen = lika bra att stanna inomhus. Sen är hon ju slug också Loppan; hon vet när det drar ihop sig, så från att i ena sekunden ha legat i sin säng och sett allmänt trött ut befinner hon sig i nästa sekund längst in under vår dubbelsäng. Dit in kommer vare sig jag eller maken som ju inte direkt är smala som streck. Alltså ligger man där på knä och lockar och pockar, medan Loppan hukar sig och blänger misantropiskt tillbaka. I motsvarande lägen kunde man alltid locka fram Huliganen med en bit ost - Loppan är ju som bekant terrier och går inte på den lätte. Vare sig skinka eller leverpastej hjälper, utan det är maken som med lock och pock fått henne att kravla ut.

Jag tror till och med att hon nästan läser tankar; imorse till exempel knatade hon ut i hallen medan jag gjorde mig i ordning  och jag tänker illslugt att nu, nu hämtar jag kopplet innan jag tar på skor och jacka. Vips! så befann sig terriern under sängen och skakade nekande på huvudet åt alla mina förslag om att komma fram, envis som en mulåsna. När vi väl kommer ut och de värsta toalettbestyren är avklarade, ja då tycker hon det är skönt, i all synnerhet som vi nu börjar ta av kroppsstrumpan när vi är ute. Lite behagligt att lufta pälsen kan jag tänka mig. Det märks att hon börjar bli piggare, det blir ett eller annat krumsprång medan jag bönfallande säger att jamen snälla Loppan, alla fyra tassarna i marken har jag ju sagt! Det örat lyssnar hon inte på.

Igår var vi och tog av plåstret över såret och det ser fint ut. Nästa vecka ryker stygnen och det blir skönt för både Loppa och matte så vi kan återgå till vårt vanliga boing-sprätt-studs-boing-boing-boing!!!:ande.

Andra morgnar går vi åt andra hållet. Då får tulpanerna blomma på egen hand och änderna tycker att det är ovanligt fridfullt och kan dra vassen över örat ytterligare en stund medan Loppan och jag traskar runt i Kulturkvadranten i stället. Så där tidigt på morgonen är det ovanligt tyst och lugnt, alla små studenter sover och endast Loppan är vaken. Gudskelov ligger snön inte vit på taken, nu är det maj och då vill man faktiskt inte ha någon snö.

- Sitt fint, titta på mig  och säg "omelett" sa jag till Loppan. Loppan satte sig och tittade åt sidan. - Jamen för bövelen Loppan, sa jag då, du kan väl samarbeta och se glad och vänlig ut i min blogg? Va?

Det hade Loppan inte tid med, sa hon. Så då gick vi hem och åt frukost i stället.


Inga kommentarer :

Skicka en kommentar