Pyrets dag!

 

Det känns som om det inte var mer än någon månad sedan vi var på dop senast, men det var ju faktiskt i juli 2016. Nu var det dags igen! Det var flaggor och vimplar och solsken och helt enkelt en lysande dag för fröken Pyret att döpas! Alla hjälpte till; farmor och Grynet bakade tårtor, farfar putsade fönster, Grynet var Förste Skopolis och såg noga till att alla tog av sig skorna (mormor fick lite backning på det, faktiskt), morfar och mormor hämtade maten - ja den enda som tog det med knusende ro var festföremålet själv, som sov sig igenom det mesta.

När alla vimplar var på plats tog vi på oss skorna igen och åkte ut till Hardeberga kyrka där vi minglade runt som på det bästa garden party; det var gäster från när och fjärran; Småland och Värmland och London och ända från Korea! Väldigt roligt att få träffa släktens nye lilla grabb som var mäkta fin i hatt. Själv sportade jag också runt i nyinköpt panamahatt, man ska gripa alla tillfällen som finns att införskaffa ny hatt, det är min bestämda uppfattning.

Finast av oss alla var högtidsbarnet och hennes familj. Pyret var iklädd släktdopklänningen från sin pappas sida och var mycket fin, precis som Grynet och mamma och pappa. Sen var det dags för dopgudtjänsten som var ljus och varm och fin, och med en präst som blåste såpbubblor, bara en sån sak! Pyret var mycket intresserad och kikade glatt ut över församlingen när hon var färdigdöpt. Hon tog allt med ro, även att bli blöt i håret. Och vi sjöng! Trygga Räkan och allt det där och Grynet kikade förbluffat på mormor som trumpetade loss i bänken bakom henne. När Pyret var döpt och såpbubblorna slut, ja då vattnades dopträdet, en katsura, med dopvattnet. Det trädet, det kommer att växa fint!

Dopföljet, ja vi hade garden party! Vi åt och minglade och drack och åt lite till - och dessemellan körde vi lite traktor och gungade, man måste ju motionera ner maten innan det var dags för tårtbuffé! Grynet fejade och donade i köket också, mat skulle det minsann inte råda brist på.

Det kom kanske tio droppar regn, men vem bryr sig om sånt? För det mesta sken solen och det var helt enkelt ett hejdundrande dopkalas som vi kommer att minnas länge. Däremot kan det hända att man inte direkt behöver äta de närmaste dagarna...

Ja precis så här var det, den strålande majlördag när Pyret döptes i samma kyrka som hennes mamma och pappa gifte sig och där Grynet också döptes i juli 2016. Precis som storasyster var lillasyster Pyret pigg och glad och partajade runt hela dagen, hon gick ur famn i famn och alla tyckte att hon var den finaste dopflicka som tänkas kunde!

När jag ser på bilderna så ser jag att Grynets och Pyrets mamma är mycket lik min mamma; flickornas mormorsmor som dog redan 1999. Och det känns ganska fantastiskt att släktled liksom knyts ihop så här! Tänk när det är dottern som är mormor och som sitter och fotograferar sina barnbarns dop...

Nästan som Barbro Hörberg

Barbro Hörberg, kommer någon ihåg henne? Som skrev så fina visor, "med ögon känsliga för grönt". Nu gillar jag ju grönt, men det var inte det jag skulle skriva om. Nä, jag vill skriva om en annan kroppsdel, nämligen näsan. Som är känslig, fast inte just för grönt, utanför eukalyptushydrolat. Och egentligen inte näsan heller, utan nosen. Men nosen, det är ju hunden näsa, så close enough kan jag tycka.

Vi tränar ju Nosework, Loppan och jag. Och Syrran och Zoya också för den delen. Nu har vi kommit till fordonssök, och vi tänkte att herregud så fint väder det är på kvällarna, vi kanske skulle slå till med lite extraträning? Vi packade bilen full med hundar och burkar och hydrolat och koppel och vatten och skål och belöningsgodis och drog ut på landet, till ett snickeri där vi fick söka på fordon så mycket vi ville.

Lite orutinerat så gjorde vi så att syrran satte tre dofter på två olika fordon medan jag plikttroget blundade och sen tog jag ut Loppan för att söka direkt.

- en ny plats! Med gräs! och spännande dofter! sa Loppan lyckligt och glömde helt bort att hon är en Noseworkvovve av första rang. Men när hon käkat lite gräs och snusat lite här och pinkat lite där så fick hon ändå kopplat på nosen och sökt av fordonen och hittat burkarna. Syrran filmade och förutom att man ser rätt mycket av min breda ändalykt så ser man också att jag inte alls berömmer och belönar så mycket som jag tror att jag gör. Ganska intressant faktiskt och en sak som vi alla i gruppen fått i uppgift att öva på. Sen vände vi på kuttingen så att Zoya fick söka och hon var lika duktig.

Sen gömde vi behållare mellan containrar och nere i gräset och det var bl.a. pyttesmå "spjut" med ett halvt topz-huvud med hydrolat i som man stack ner i gräset och bums glömde bort var man satt, och det var inte så himla lätt att hitta för oss som inte har nosar känsliga för hydrolat kan jag ju säga. Det var ju en himla tur att vi hade känsligare nosar med oss.

Vovvarna var väldigt duktiga och jobbade på bra och hittade alla dofterna och vi berömde på och tänkte att det är ju attans så duktiga hundar vi har! Alla behållarna fick vi med oss hem, ja förutom den som syrran petat in mellan två slipers och som Loppan hittade men liksom tryckte fast där så den var omöjlig att peta loss. Den får väl sitta där så att områdets kaniner får något att fundera på tänker jag.

Efter ett litet fordonssök till åkte vi hem med trötta och nöjda hundar, med trötta och nöjda mattar! Jag är så stolt över min hund som förvisso är lite vimsig, men som ändå jobbar på bra när hon väl kommit igång och som markerar så fint och sen tittar uppfordrande på matte; - ööhhh du, var e´ belöningen? säger hon så då förstår ju även matte som inte är så himla smidig av sig att The Terrier has Struck Gold Again.

Åkej. Inte ögon. Inte grönt. Utan nos och eukalyptushydrolat. Kanske inte så mycket Barbro Hörberg över det hela? Men en himla fin kväll!

Abstinens

Det här gick ju inte! Det hade gått alldeles för lång tid sedan senaste Afternoon Tea:et, en tillvaro utan scones och små snittar och gott te, det är ju rena öken. Lite har jag väl motat bort den värsta misären med en eller annan glass, lite grillning i det galet fina vädret, något litet (ha! who am I kidding, "litet"?!) glas vin. Men det hjälps inte, rätt vad det är så kräver ens inre anglofil ett afternoon tea och därför var det ju ett himla tur att Ellenmamman rådigt hade bokat in oss på just ett sånt eftermiddagste på Svabesholms Kungsgård. Vid Kungsgården ligger Den Engelska Trädgården, och det var ju en utmärkt början innan man kastade sig som en kobra över sconesen.

Alltså, den här trädgården är bara fyra år gammal (förutom träden och häckarna), hur klokt är det? Och hur begåvade är de damer som skapat hela alltet? Där ligger man i lä, det är som om man sprang 60 meter på idrottsdagen i skolan (ett dystert minne som bäst begravs djupt i minnets arkiv. Ibland är det en fördel att bli gammal och glömsk) och på banan bredvid rände Usain Bolt. Eller Justin Gatlin. Eller annan valfri snabblöpare. Vi oh:ade och ah:ade över fina kombinationer, över vattenporl och det fina växthuset och blomprakt vartän man såg. Rosorna låg i startgroparna men hade inte börjat blomma än och det var kanske tur för annars hade jag gått av på mitten av avundsjuka.

Vi som var där träffades när vi alla hade häst i samma stall när vi var unga och viga och sådär och sen går livet sina olika vägar och vi ses inte så ofta nuförtiden - men när då någon tar tag i saken så kan det hända att vägarna sammanstrålar just vid Svabesholm.

Det blev mycket prat! Och mycket som skulle förevigas, för man vet ju hur det är; finns det inte bevis på sociala medier så har man inte varit där, då är det som att stå och ropa i öknen.

- klorofyll i all ära, sa jag sen, nu vill jag ha te! Det visade sig att det ville alla de andra också, så vi traskade i samlad tropp bort till huvudbyggnaden där Afternoon Tea:et serverades. Det finns ett café också för de som inte kräver blommiga tekoppar, mumsiga scones, kakfat i våningar... men för oss var det the Real Stuff som gällde så vi knallade in och kollade oss belåtet omkring. Jojo. Så ska det se ut, med knubbiga porslinspottor i fönstret, med kakelugnar och rosenkoppar och allt det som ska till.

Och sen åt vi. Och pratade och pratade och emellanåt var vi rätt tysta, det var då vi tryckte in en scones till, då fick det bli en mer eller mindre ofrivillig paus i det hela.

Till slut kom servitrisen och undrade om vi önskade att hon skulle sätta fram fler nybakta scones? Och det var med sorg i hjärtat man fick skaka på huvudet och säga tack, men nej tack - ty det fanns inte plats för fler. Det var lite som i julevangeliet, "det fanns inte plats för dem i härbärget", om man nu tänker sig att Josef och Maria vore scones och magen vore härbärget - fast det kanske är alltför långsökt?

I alla händelser stånkade vi oss av stolarna, rullade ut i trädgården igen och köpte en engelsk pelargon och sen åkte vi hem igen, till maken och Loppan som inte fått så mycket som minsta lilla smula. Så orättvist kan livet vara, men förhoppningsvis kompenserade jag det genom att fixa till vildsvinskotletter som maken fick grilla. Och ja, det kan väl hända att det blev lite vin då också.

Karnevalsyra

Vart fjärde år är det lundakarneval, och eftersom det är knappt tre år sedan vi flyttade mitt in i studentnästet här i Lund så har vi inte upplevt det på nära håll. Vi har förstått att en hel del grannar flyr fältet, medan andra tycker att det är lite uppiggande med folkliv, musik och fest. Klart vi ville uppleva detta från första parkett - men för säkerhets skull investerade maken i ett gäng nya öronproppar. Man behöver ju sin skönhetssömn nuförtiden.

Helgen, den har varit lika solig som hela maj och Lund har visat sig från sin bästa sida; syrenerna blommar som besatt, studenterna vimsar runt med en vinflaska i näven och ser glada ut, glassen på PerTutti är gräddigare än någonsin och livet, det känns ganska skönt.

Loppan och jag , vi inledde helgen med morgonpromenad ute i en sån där löjligt sommarfager morgon, en sån där livsandarna dansar jenka fram längs stigen. Vi stötte på ett gäng hjortar som vips skuttade iväg, sen stötte vi på några harar som gjorde sammanledes. I skyn, där seglade gladorna fram och Loppan och jag, vi hade det ganska gott. Vi luktade på maskrosor, vi balanserade på stockar och vi blev skrämda av en fasanhöna som lagt sig att trycka just där vi tränade inkallning - när Loppan kom ilandes med frolic i blick for hönan upp så att Loppan blev rent förskräckt, jag hoppade högt av överraskning och fasanhönan drog sin kos. Kanske inte optimalt som inkallningsträning direkt, men vi lade raskt Den Gruvliga Fasanincidenten bakom oss och gick och snusade på några liljekonvaler som börjat blomma istället.

Sen åkte vi hem till våran husse som belåtet legat kvar i sängen och läst tidningen, ett optimalt sätt att fördriva en försommarmorgon på enligt makens åsikt.

Men sen var det ju dags att kila ner på stan för att se på karnevalståget. Vi placerade oss alldeles i början och det var nog så bra, men vi kom liksom ganska nära så man fick ingen direkt överblick, men vad gör det, det är stämningen man är ute efter! Först kom polishästarna och jag fick något drömskt i blicken, även om det är massor av år sedan jag vågade mig upp på en hästrygg - och att rida genom en sån folkmassa i trängsel, det hade jag aldrig vågat! Sen kom karnevalsgeneralskan, och sen kom vagnar, mer eller mindre svårtydda teman, orkestrar och baletter. Vissa i studentorkestrarna såg ut att ha varit om rätt många karnevaler vid det här laget, men tutade på med samma frenesi som de övriga.

Efter att ha varit studentikosa traskade vi hem igen för vi väntade ju gäster! Det var Ellenfamiljen (minus Ellen) som kom och vi satt i trädgården och drack fläderblomssaft och gin och åt chips innan vi skulle gå över på the hard stuff som just denna dag var lammytterfilet.

- Får Loppan vara i soffan? undrade Ellenmamman som har en soft spot för raggiga hundar. Och visst får Loppan vara i trädgårdssoffan tycker matte som också har en soft spot för sin raggiga loppa. Loppan tyckte dock att varför begränsa sig till att vara i soffan när man lika gärna kan knalla upp på bordet och mula in chips? Då fick Loppan gå ner igen, vilket hon tyckte var lite småaktigt av matte, faktiskt.

När lammet var ett minne blott och alla glas var diskade ramlade vi i säng med öronpropparna inom räckhåll - och innan vi visste ordet av var det morgon.

- så konstigt det var med studenterna i natt, sa maken.
- var det? Jag märkte ingenting, för jag sov, svarade jag och öppnade ett sömnigt öga.
- nä just det, det var alldeles tyst! sa maken och såg ut att tänka att ska de vara så tystlåtna hade han ju inte behövt investera i nya proppar.

Idag har det dock blippats och bloppats för Malmö nation har konsert på innergården, så de kom till användning i alla fall. Men som helhet betraktat får jag nog säga att det var himla trevligt men inte alls så stökigt som man kunnat befara.