Nästan som Barbro Hörberg

Barbro Hörberg, kommer någon ihåg henne? Som skrev så fina visor, "med ögon känsliga för grönt". Nu gillar jag ju grönt, men det var inte det jag skulle skriva om. Nä, jag vill skriva om en annan kroppsdel, nämligen näsan. Som är känslig, fast inte just för grönt, utanför eukalyptushydrolat. Och egentligen inte näsan heller, utan nosen. Men nosen, det är ju hunden näsa, så close enough kan jag tycka.

Vi tränar ju Nosework, Loppan och jag. Och Syrran och Zoya också för den delen. Nu har vi kommit till fordonssök, och vi tänkte att herregud så fint väder det är på kvällarna, vi kanske skulle slå till med lite extraträning? Vi packade bilen full med hundar och burkar och hydrolat och koppel och vatten och skål och belöningsgodis och drog ut på landet, till ett snickeri där vi fick söka på fordon så mycket vi ville.

Lite orutinerat så gjorde vi så att syrran satte tre dofter på två olika fordon medan jag plikttroget blundade och sen tog jag ut Loppan för att söka direkt.

- en ny plats! Med gräs! och spännande dofter! sa Loppan lyckligt och glömde helt bort att hon är en Noseworkvovve av första rang. Men när hon käkat lite gräs och snusat lite här och pinkat lite där så fick hon ändå kopplat på nosen och sökt av fordonen och hittat burkarna. Syrran filmade och förutom att man ser rätt mycket av min breda ändalykt så ser man också att jag inte alls berömmer och belönar så mycket som jag tror att jag gör. Ganska intressant faktiskt och en sak som vi alla i gruppen fått i uppgift att öva på. Sen vände vi på kuttingen så att Zoya fick söka och hon var lika duktig.

Sen gömde vi behållare mellan containrar och nere i gräset och det var bl.a. pyttesmå "spjut" med ett halvt topz-huvud med hydrolat i som man stack ner i gräset och bums glömde bort var man satt, och det var inte så himla lätt att hitta för oss som inte har nosar känsliga för hydrolat kan jag ju säga. Det var ju en himla tur att vi hade känsligare nosar med oss.

Vovvarna var väldigt duktiga och jobbade på bra och hittade alla dofterna och vi berömde på och tänkte att det är ju attans så duktiga hundar vi har! Alla behållarna fick vi med oss hem, ja förutom den som syrran petat in mellan två slipers och som Loppan hittade men liksom tryckte fast där så den var omöjlig att peta loss. Den får väl sitta där så att områdets kaniner får något att fundera på tänker jag.

Efter ett litet fordonssök till åkte vi hem med trötta och nöjda hundar, med trötta och nöjda mattar! Jag är så stolt över min hund som förvisso är lite vimsig, men som ändå jobbar på bra när hon väl kommit igång och som markerar så fint och sen tittar uppfordrande på matte; - ööhhh du, var e´ belöningen? säger hon så då förstår ju även matte som inte är så himla smidig av sig att The Terrier has Struck Gold Again.

Åkej. Inte ögon. Inte grönt. Utan nos och eukalyptushydrolat. Kanske inte så mycket Barbro Hörberg över det hela? Men en himla fin kväll!