onsdag 23 maj 2018

Abstinens

Det här gick ju inte! Det hade gått alldeles för lång tid sedan senaste Afternoon Tea:et, en tillvaro utan scones och små snittar och gott te, det är ju rena öken. Lite har jag väl motat bort den värsta misären med en eller annan glass, lite grillning i det galet fina vädret, något litet (ha! who am I kidding, "litet"?!) glas vin. Men det hjälps inte, rätt vad det är så kräver ens inre anglofil ett afternoon tea och därför var det ju ett himla tur att Ellenmamman rådigt hade bokat in oss på just ett sånt eftermiddagste på Svabesholms Kungsgård. Vid Kungsgården ligger Den Engelska Trädgården, och det var ju en utmärkt början innan man kastade sig som en kobra över sconesen.

Alltså, den här trädgården är bara fyra år gammal (förutom träden och häckarna), hur klokt är det? Och hur begåvade är de damer som skapat hela alltet? Där ligger man i lä, det är som om man sprang 60 meter på idrottsdagen i skolan (ett dystert minne som bäst begravs djupt i minnets arkiv. Ibland är det en fördel att bli gammal och glömsk) och på banan bredvid rände Usain Bolt. Eller Justin Gatlin. Eller annan valfri snabblöpare. Vi oh:ade och ah:ade över fina kombinationer, över vattenporl och det fina växthuset och blomprakt vartän man såg. Rosorna låg i startgroparna men hade inte börjat blomma än och det var kanske tur för annars hade jag gått av på mitten av avundsjuka.





Vi som var där träffades när vi alla hade häst i samma stall när vi var unga och viga och sådär och sen går livet sina olika vägar och vi ses inte så ofta nuförtiden - men när då någon tar tag i saken så kan det hända att vägarna sammanstrålar just vid Svabesholm.

Det blev mycket prat! Och mycket som skulle förevigas, för man vet ju hur det är; finns det inte bevis på sociala medier så har man inte varit där, då är det som att stå och ropa i öknen.

- klorofyll i all ära, sa jag sen, nu vill jag ha te! Det visade sig att det ville alla de andra också, så vi traskade i samlad tropp bort till huvudbyggnaden där Afternoon Tea:et serverades. Det finns ett café också för de som inte kräver blommiga tekoppar, mumsiga scones, kakfat i våningar... men för oss var det the Real Stuff som gällde så vi knallade in och kollade oss belåtet omkring. Jojo. Så ska det se ut, med knubbiga porslinspottor i fönstret, med kakelugnar och rosenkoppar och allt det som ska till.



Och sen åt vi. Och pratade och pratade och emellanåt var vi rätt tysta, det var då vi tryckte in en scones till, då fick det bli en mer eller mindre ofrivillig paus i det hela.

Till slut kom servitrisen och undrade om vi önskade att hon skulle sätta fram fler nybakta scones? Och det var med sorg i hjärtat man fick skaka på huvudet och säga tack, men nej tack - ty det fanns inte plats för fler. Det var lite som i julevangeliet, "det fanns inte plats för dem i härbärget", om man nu tänker sig att Josef och Maria vore scones och magen vore härbärget - fast det kanske är alltför långsökt?

I alla händelser stånkade vi oss av stolarna, rullade ut i trädgården igen och köpte en engelsk pelargon och sen åkte vi hem igen, till maken och Loppan som inte fått så mycket som minsta lilla smula. Så orättvist kan livet vara, men förhoppningsvis kompenserade jag det genom att fixa till vildsvinskotletter som maken fick grilla. Och ja, det kan väl hända att det blev lite vin då också.


Inga kommentarer :

Skicka en kommentar