Modig som ett lejon

Min lilla loppa, hon är en fredlig typ. Åtminstone om man inte är en mjukisleksak, för då gör hon processen skoningslöst kort. Sen kan det ju hända att hon råkar välta ett eller annat barn i ren och skär entusiasm, men det vill jag skriva på levnadsglädjens konto. Det har också hänt vid något tillfälle att hon råkat bita matte när vi kampat lite väl våldsamt och matte inte haft vett att hålla fingrarna i styr, där "i styr" då betyder "utom räckhåll för Loppans vita och välvässade bissingar".

Men annars är hon fridfullheten och kärleksfullheten personifierad! (Eller vänta nu, borde det heta "hundifierad"?) Hon är mild. Hon är blid. Hon utstrålar vänlighet och rarhet i varenda liten raggtuss. Hon är inte den som står på barrikaderna, som befinner sig mitt i stridsvimlet och hetsar upp sig och utstrålar aggressioner. Här får jag nog erkänna att den gamla devisen Sådan matte, sådan hund inte riktigt stämmer, matte är mer typen som kan bli lite rödglödgad emellanåt. Har jag hört. Nä, till och med när Loppan slaktar mjukisdjur sker det på ett synnerligen icke-aggressivt sätt. Hela hon är en ren och skär inkarnation av Love, Peace and Understanding,  ja minus drogdimmorna då. Loppan är en renlevnadstyp och en som lever efter devisen bättre fly än illa fäkta. Helt förståeligt, för en sån liten kortbent pjäs, hon kan ju helt enkelt inte fäkta annat än illa.

Dock finns det saker som lockar fram Loppans inre jägare; råttor t.ex. Nu har hon, såvitt jag vet, bara stött på en råtta (gudskelov), men den hade hon gärna gjort processen kort med, ifall nu inte den fega råttan hade smitit undan i ett hål. Sen får jag erkänna att hon gärna skulle jaga änderna i Botan, även om nu matte tycker att man ska avhålla sig från detta. Ibland går dock matte runt och spankulerar i sina penséer och tänker Djupa Tankar Om Livet och då händer det att helt plötsligt börjar Loppan sssmmyyyga för att sedan göra en liten sprint och bli jättenöjd när anden förnärmat fnyser och hoppar ner i dammen och simmar iväg innan matte hinner göra mer än säga ääähhh, nejmen inte jaga anden, hörredudu! och hala in kopplet.

Imorse var en ljuvlig sommarmorgon, en morgon som gjord för Djupa Tankar om Livet, och därför var jag inte helt på hugget när Loppan fick syn på en and! En som låg och sov i gräset!

Hurra! tänkte nog Loppan, hon kastade en förstulen blick på matte för att se så att denna velpotta inte märkte något och sedan började hon smyga, hon hukade sig och smög och smög...och där ungefär vaknade matte ur sina drömmerier och tänkte att vavava...ähhhh...händer det nåt?. Matte insåg att anden, den sov så djupt och gott och märkte inget av Den Smygande Loppan alls, så matte gjorde sig beredd att sätta stopp för det som såg ut att bli and-ragu på menyn. Men just då insåg även Loppan att anden, den snarkade bara vidare och märkte inget och betedde sig helt oregelmässigt. Men hallå! Anden skulle ju fnysa och hoppa ner i vattnet, inte ligga där och snarka! Då blev Loppan osäker och gick och gömde sig bakom mattes ben, vad var nu det där för en macho and? En som inte blev rädd?! Bäst att hålla sig undan, tänkte Loppan och försökte låtsas som att hon minsann inte tänkte jaga någon and alls, nej vad henne beträffade så fanns det helt enkelt inga änder alls i närområdet.

Så vi gick vidare, och anden, den öppnade ett sömnigt öga och undrade vad som hände? Och sen gled den ner i dammen och tänkte nog att den här dagen, den började ju bra.

Min lilla Loppa - du är världens bästa Loppa, men modig som ett lejon, det är du inte.