Jul bland spöken, hundar och Chrysotrix

Dock inte så mycket snö. Ingen alls, närmare bestämt utan mer lite lagom lerigt, vilket kändes välbekant för en skåning.

Maken, Loppan och jag har firat jul på Häringe slott. Ätteläggarna och Grynet och Pyret firade nämligen hos respektive svärföräldrar så då tog vi vårt pick och pack och drog till det som sägs vara Sveriges mest hundvänliga hotell och det tror jag så gärna! Man kunde ju ha stannat hemma och ätit lutfisk här - men nu gillar jag inte lutfisk och dessutom kände jag att lite lagom skämma-bort:ande inte vore helt fel.

Det fanns en egen hundgodispåse på rummet, man fick vara i alla soffor och sängar och fåtöljer vilket Loppan tyckte var en förträfflig ordning. Jag räknade till 8 hundar i "vår" matsal och det var lugnt och fridfullt med idel viftande svansar och belåtet snarkande under borden. Ja en eller annan tiggde väl - men det tycker jag är synnerligen förståeligt med tanke på den goda maten. Vissa nådde nästan upp också... fast Loppan kunde bara titta trånande. Men hon tog igen det med råge genom att parkera sig i de fluffigaste slottssofforna och snarka belåtet på guldfilten i sängen. Hemma får man inte sova i sängen... men är man på slott, ja då sätts sådana regler ur spel.

Vi kom upp på lillejulafton och inkvarterade oss i Zarah Leander-sviten och insåg att här, här skulle vi trivas! Inbjudande sovrum med träpanel, bubbelbadkar och egen kakelugn och egen underjordisk gång till slottet - vad mer kunde man önska sig? Lite mat kanske? Och det fick vi! Skaldjursbuffé, kalkonmiddag, julbord, desserter, gulascher och allt man kunde önska. Dock inte på en och samma gång, vilket nog var bra.

För att liksom mota alla kalorierna i grind så spänstade vi runt en del i naturen också; vi såg dovhjortar. Eller rådjur. Eller något. De är så små på översta bilden att jag nog kommer undan med att kalla dem vad som helst, men jag tror det var dovhjortar. Sen såg vi en gammal ek. Säg "omelett" sa jag till Loppan, men hon är faktiskt ingen vidare modell, den  hunden. Vi stötte också på Chrysotrix chlorina som tydligen var en alldeles särskild guldglänsande lav. Klart det ska vara guldigt och grant vid ett slott! Loppan och jag, vi stötte på en nappbuske också, fullt med nappar och små leksaker där lavarna börjat bre ut sig. Dock inga Chrysotrix, men säkert en annan, lite mer bonnig sort. Lite mer grårejäl sådär. Och sen, sen traskade vi hem till Sjöflygeln igen där vi bodde så fint på andra våningen.

Vi gick på en slottsguidning och fick klart för oss att på Häringe, där spökar det i varenda hörna. Det var bruna munkar och slottsfruar och så var det lille Axel som spökar just i Sjöflygeln. Vi varnades för att det skulle komma iskalla pustar när Axel ville upp och värma sig i sängen, och att han tyckte om att leka med stenar som man kunde hitta på golvet. Förmodligen är både vi och Loppan för prosaiska, för vi sov som stockar och märkte vare sig av kalla pustar eller stenar.

Dessemellan var vi lite lagom kulturella och läste och stickade medan Loppan höll oss sällskap. När vi inte var kulturella kan det hända att vi tog oss en liten tupplur - det är märkligt hur trött man kan bli av att ha det så bra!

På julaftonen traskade vi uppför den fina trappan upp till Stensalen där vi lyssnade på musik och drack kaffe och njöt av brasan och kände att nu, nu är det jul!

Vi skippade dock Kalle Anka. Hädiskt, ja jag vet - men jag är inte direkt en fan av Kalle på julafton, att man prompt måste titta på det. När man kan sticka? Eller läsa en bra bok? Eller bara klappa på Loppan? Tomten kom också på besök, men vi kände även där att vi nog passerat bäst-före-datum när det gäller att hälsa på tomten.

Däremot åkte vi fyrspann! Flott ska det vara och det är klart man ska åka fyrspann när man kan kliva ombord precis utanför slottsporten. Det kan hända att hästarna kanske inte var så stora och ståtliga... men det som kanske brast i höjd, det tog de igen i gullighet. Loppan var först lite misstänksam; åka vagn efter jättedjur med horn?! Men sen tog hon det med jämnmod, till och med när det blev galopp (på makens önskan, han är ju en sån fartdåre den mannen).

Alldeles för snart var det dags att styra kosan söderut igen. Och det var kanske tur, för jag började få en rätt besvärande tandvärk, jag gjorde ju en rotfyllning för ett år sedan och den har spökat sedan dess. Eller rättare sagt, det var ju inte jag som gjorde rotfyllningen, det var tandläkaren och det var nog bra för man ska troligen inte släppa lös mig med en borr i munnen. Men i alla fall, ont gjorde det och jag ringde sonen för att konsultera på vägen ner. - Har du nått stadiet när man bara vill tejpa en påse med frysta ärter på kinden? undrade han rutinerat. Men nä, riktigt till frysta-ärter-stadiet hade jag inte kommit, så han rekommenderade en kombination av Ipren och Alvedon och det hjälpte. Då. Men det är en annan historia.

Och sen, sen var vi hemma igen och några dagar senare dundrade barn och barnbarn in genom dörren för lite julfirande här också och det var så himla mysigt och roligt att ha dem här att jag nästan totalt glömde att ta bilder. Och det är ju så; man ska leva livet, inte bara iaktta det genom en fotolins.
Fast någon liten bild blev det ju såklart.

Så borta bra, men hemma bäst. Fast jag tror nog att Loppan saknar lite att ohämmat få bre ut sig i en tjusig slottssäng.

Idel överraskningar

Undrens tid är inne. Kanske inte direkt av jesusbarndignitet men ändå. Hör bara; jag har julstädat lite till! Jodå, nu har Loppan julstädats. Det tyckte hon var synnerligen onödigt. Men nu, nu är hon så fluffig och fin  och len i pälsen att jultomten kommer att hohoho:a av ren fröjd. Jag tvivlar på att hans renar är lika julbadade.

Ett annat under är att jag varit med maken och handlat kläder. Okej, just detta faktum kanske inte direkt får en att gapa förvånat, även om maken tillhör den där kategorien av människor som i det längsta värjer sig för att köpa nytt. Jobbigt ju. Och i dessa tidevarv så måste han ju anses vara en ren miljövinst, som inte har garderober bågnande av nya klädinköp. Men en gång, vart femte år eller så, ja då köper han på sig ett lager, andas belåtet ut och säger att nu behöver han inte handla mer på det närmaste decenniet. Byxor behövde han, och ni vet ju hur försvarslös man är när man står där i ett provrum? Sånt får man ju utnyttja, så tre par brallor fick följa med hem nu när makens motståndskraft tillfälligt försvagats.

Medan maken provade byxor gick expediten och jag på skjortjakt. - Du  vet vad jag gillar, sa maken. Och det vet jag ju; skjortor i kraftig bomull och blå. Möjligen blårandiga. Men apselut inte blåblommiga. Eller något annat som maken uppfattar som höjden av excentricitet. Jag hittade en blå skjorta i den rätta stunsiga bomullen. - Vi har den här med ett litet rutmönster i blått och rött, försökte expediten som inte känner maken. - Det kommer han aldrig att gå med på, svarade jag som ju faktiskt känner maken. Men expediten tyckte lite naivt att kanske ändå? Maken studsade baklänges när han fick syn på rutigheten i all sin blåröda prakt och blev nästan stum av förvåning. Skulle han? Ha en sån wild-and-crazy-skjorta?! Skulle inte tro det. Den blå blev däremot godkänd och sen tog vi en gemensam runda, maken, expediten och jag - och då låg där en röd skjorta i samma kvalitet. Och det är knappt så jag tror det, fast jag var där; maken slog till! Hela min världsbild rämnade. Det är som han, diLeva sjunger, "vem ska man tro på, tro på...". En röd skjorta. Herreduminskapare. Okej, den är inte julröd, mer lite åt det vinröda hållet. Men ändå. Sen när maken ändå tänkt utanför boxen köpte han en grön skjorta också.

Sen gick vi hem. Mitt känsliga nervsystem klarade inte fler såna chocker kände jag.

Idag har vi adventsfikat. Och tittat på sprintstafett. Lugnande för nerverna alltihop. Och så har vi tänkt tillbaka lite på när Grynet och Pyret var här och hade lite morgonworkout i hallen.  Vem kunde tro att vi hade ett eget litet gym med hinderbana och allt?

Men nu är det nog dags för en saffransbulle till. Av rent medicinska skäl. Jag känner att mina nerver behövs lindas in i lite mer lugnande feelgood, för än har jag inte riktigt hämtat mig efter skjortchocken. Röd skjorta. Vem kunde trott det?

Inte direkt Kajsa Kavat, men...

Jag har ju vid ett antal tillfällen uttryckt mig tämligen förklenande om Kajsa Kavat, detta överpräktiga barn med sin julstädningsmani. Ingen som känner mig kan påstå att jag direkt drabbats av den bacillen, men visst, det gnager ju lite, det här att man borde ju kanske ändå putsa lite mer på fönsterna och skura golvlisterna?

Men så icke nu, nu är mitt samvete skinande blankt och rent. Jag har städat. Skåda vilken ordning i garnskåpet! Allt är sorterat och avtorkat och cederträkulorna är nypreparerade med cederträolja.

Nu är ju inte detta allt mitt garn, man ska ju inte ha alla ägg i en korg och allt vad det heter. Tänk om en slem garntjuv nästlar sig in och gör en raid i mitt garnskåp - då har jag ändå en eller annan härva kvar. Man måste vara listig och förutseende så man inte står där alldeles garnlös en vacker dag.

Förutom detta julstädnit har jag också trillat köttbullar. Dock inte för att det är jul, utan för att Grynet och Pyret snart susar inom dörren för lite pyjamasparty och då blir det köttbullar till kvällsmat.

Dessa får dock inte komma med på bild, för tja, köttbullar, de ser ju ut som köttbullar. Inte så värst upphetsande. Men ett nystädat garnskåp, det är något att gapa förundrat inför. Så jag är inte knusslig, det får bli en bild till.

Vad sa du nu då, Kajsa? Vavava?!

Liten, men naggande god

Granen alltså. Inte den största vi haft, men en himla praktiskt modischang får jag säga. Utan att darra på manschetten kunde jag själv sätta stjärnan i toppen. Maken behövde inte kallas in. Jag behövde inte balansera på pallar för att nå. Nix, jag bara sträckte ut handen och planterade stjärnan. För en gångs skull kände jag mig lång och ståtlig. En chimär, jag begriper väl det jag med - men icke desto mindre en angenäm känsla.

Idag var alltså granhandlardagen. Helt enligt traditionen knallade vi ner till domkyrkan och införskaffade en gran och helt enligt traditionen snöade det inte. Det var nog det snabbaste granköp vi gjort, vi gick in bland granarna, fick omedelbart syn på Granen  och utropade som matadorerna i Ferdinand att "den ska vi ha!". Minus tjur och tjurfäktning då.

Maken var också nöjd. Han kunde bara stoppa barrväxten under armen och promenixa hem. Förevigad av en japansk turist som nu har en bild på maken och vår gran som en liten souvenir från Lund.

Något annat som också är litet men naggande gott är Grynet och Pyret. Igår stormade de in genom dörren med sin  mamma och pappa i sällskap, jo för nu var det dags för julpyssel! Jag hade förberett genom att på blingigaste sätt pynta pysselrummet och sen fundera ut vad vi skulle pynta ihop för något. Nu är ju flickorna inte sådana som tänker fyrkantigt och innanför uppgjorda ramar så innan man hann blinka så hade vi pärlor och glanspapper och lim och svampar och diverse julrelaterat typ överallt. Fritt skapande i sin prydno!

 Vi drack te och åt saffransbullar och åt skumtomtar tills vi nästan fick ont i magen. Men dessemellan hann vi till exempel göra julkransar. Som raskt uppgraderades till halsband - man måste som sagt kunna tänka utanför ramen. Det kan Grynet.

Sen åt vi moussaka och drack vin och pratade och sen skulle vissa gå och lägga sig. Det tyckte Grynet och Pyret var fånigt, och de gjorde processen kort med sånt trams utan dansade runt i pyjamsar och vi skrattade ännu mer och kände att det där med julförberedelser, det är inte så dumt ändå.

Småningom åkte de hem och vi lockade fram Loppan som somnat bakom soffan så hon och husse fick ta en promenad medan matte röjde undan innan vi alla somnade. Själv trodde jag att jag tittade på en julfilm och maken trodde att han tittade på något helt annat, men den osminkade sanningen är att vi båda snarkade fridfullt i var sin fåtölj.

Och nu, nu är det åter dags för kvällspromenad innan den här helgen har gjort sitt. En bra helg, på alla sätt och vis. Och Loppan är mycket nöjd, för nu har hon fått en vattenskål till, med smaksatt vatten. Eau de gran.

När ödet vill säga en något

Imorse hände något märkligt. Det finns vissa saker som är ristade i sten, sånt som man kan lita på att det är så det är. Typ att det regnar på midsommarafton. Att Småland är fullt av myggor. Att det alltid är de där chokladpralinerna med likör i som ligger kvar och skramlar i asken när alla de goda bitarna är uppätna.

Och att jag alltid vaknar före maken. Alltid. Det har hänt någon enstaka gång nu när jag är en lättsinnig pensionär att han gått upp före mig, men då är det bara för att jag läst tidningen i sängen och måste klura ut dagens sudoku innan jag svingar de lurviga över sängkanten.

Imorse sov jag dock gott när maken sisådär en halvtimme efter det att hans klockradio börjat tuta nyheter i örat på honom knallade upp. När han insåg att hans hulda maka (= moi) fortfarande låg där och trynade studsade han högt och såg ut som om han trodde att det var en alien som tagit över hustruns skepnad. Om han bara skrapade lite på mig så skulle det titta ut grönt ödleskinn. Jojo, vi är så gamla att vi såg tv-serien "V" någon gång där på forntiden.

Fast nix, det var ingen ödla som låg där, det var undertecknad som var ovanlígt trögstartad imorse. Och jag borde nog ha fattat att ödet ville säga mig något, det var ju som att det gastade "bli kvar i sängen idag människa!" i örat på mig. Men lyssnade jag på det? Trodde jag inte att jag själv visste bättre? Såklart, det gör jag ju för det mesta. Tycker jag alltså.

Det var lite rossel i luftrören, lite bomull i huvudet och sånt, men det hindrar väl inte en viking? Loppan skulle ju ut, så så småningom kom även jag ur sängen och vi traskade runt och kollade att granförsäljningen vid domkyrkan är igång - nu är det ju dags att fixa gran!

Sen blev det te och stickning, jag stickar julklappar så det kan ju inte få finnas med på bild, top secret är vad det är. Då tog garnet slut. Det skulle räcka enligt beskrivningen, men det gjorde det inte. Flera centimeter kvar och liten, liten tåt - det går ju inte. När jag begrundat tåten en lång stund kom jag på lösningen; ett besök i den lokala garnaffären! Genialt, jag vet. Och jag kan ju inte påstå att det direkt är motbjudande att kliva in i en garnaffär så det kändes helt ok.

Sen tog vi det lugnt ett tag, Loppan och jag. Stickade vidare nu när det fanns metervis med garn att ta till. Så småningom greps jag ändå av en lust att klämma till med lite fler hyacinter och julblommor.
- Heureka! Jag har det! utropade och och greppade Loppan för att åka och handla lite fler blommor och samtidigt gå en sväng med Loppan på S:t Hans backar när vi nu ändå skulle ut. Loppan behövde motioneras och jag kände mig ännu mer genial när jag på detta vis kombinerade nytta med nöje. Eller nöje med nöje, eftersom jag ju faktiskt gillar att traska runt med hund.

Väl uppe på backarna släppte jag lös Loppan så hon fick rasta sig lite. - Vi går upp på backen! sa jag till Loppan som raskt galopperade uppför. Jag galopperade inte utan traskade efter i mer makligt tempo. Backar, de går liksom på snedden, uppför sådär. Eller nerför, beroende på var man befinner sig. Platta är de inte, för då vore det ju inte backar, det säger sig själv. När det är lite lagom brant och det har regnat, ja då blir det lerigt. "Lite halt här" hann jag tänka innan jag låg där som en överdimensionerad skalbagge. Loppan tittade förvånat på mig från backkrönet och såg ut att undra vad jag gjorde där, med visst fog får jag säga.

Jag förstår inte varför man känner sig så dum när man ramlar, precis som om man gjort något skamligt? Man studsar upp och tänker "måtte ingen ha sett mig" och det tror jag inte att någon gjorde heller. Då. Men när man är liksom insmetad i lera från topp till tå, som en gigantisk lerinpackning, ja då märks det. Först tänkte jag att "äsch, jag åker och köper blommor ändå, det är väl ingen som märker att jag är lite lerig" ända tills jag insåg att leran satt i stora sjok som ramlade av med jämna mellanrum.

Det är då det är tur man har hund, så det finns filtar i bilen som man kan sitta på så man inte lerar ner allting. Sen hade vi en liten promenad från garaget till lägenheten och folk gapade förundrat när vi promenerade fram och försökte låtsas som ingenting, fast vi droppade lera i ett lite fint spår efter oss.

Men nu är jag duschad och torr och kläderna är tvättade och jag har lugnat mina franska nerver med en saffransknut och lite te - himla tur att jag bakade igår!

Resten av dagen tänker jag ta det lugnt. Vill ödet att jag ska göra det, ja då är det nog bäst ändå.

Det blir ingen bild på dagens kalamitet heller. Vissa saker behöver man inte bevara för eftervärlden.

Nej det får bli en liten bild på Loppan. Det kan man inte få för många av.

Regntunga skyar

Jag ska be att få protestera, på det bestämdaste.  Och jag kan vara rätt bestämd när jag sätter den sidan till. Mild som en ganska bestämd västanfläkt, det är jag det. Regn å regn å regn - ska det vara julväder det? Jag minns en vinter för ett antal år sedan när jag klagade över att det snöade för mycket redan före jul och då var jag visst inte heller nöjd. Alltså, är det för mycket begärt med lite kyla, lite frost och kanske en aning snö? Ingen lera. Inget plask. Inget murr.

Det händer ibland, det gör det. Häromdagen, då var det precis så och då kände man hur man blinkade lite förvånat och kisade mot solen, men herregud vad livsandarna dansade jenka! Man rände runt hagar och skogsvägar med hundkompisar och pratade och klättrade mer eller mindre graciöst över diverse stättor (oftast mindre graciöst) medan man njöt av livet. Det är ju så det ska vara! Man var som mors lille Olle, rosor på kinden och solsken i blick. Inga blåbär och ingen björn, men lite spår av vildsvin.

Men varade detta saliga tillstånd? Näe, nästa dag vaknade man till samma plask och murrighet och både Loppan och jag var täckta med lera när vi kom hem efter att ha traskat i en annan skog med en andra hundvänner. Nu tycker jag ju alltid att Loppan är söt - men kanske ännu sötare när hon inte ser ut som en dränkt golvmopp.

Jag gör vad jag kan för att liksom sätta sprätt på vinterkänslan; jag spelar julmusik och sjunger gladeligen med fast Loppan ser ut att tycka att det kunde jag kanske låta bli, jag knypplar spetsar med silvertråd för att liksom få till det där juleglittret, jag går loss i pysselrummet med ljusslingor och tomtar och julbonader för att skapa en liten juloas eftersom vi skulle julpyssla med Grynet och Pyret idag. Nu satte dock elaka julbaciller P för dessa planer, förmodligen frodas de och förökar sig som kaniner i det här milda blaskvädret.

Då finns bara en sak att ta till för att ändå hålla modet uppe. Nej, jag pratar inte om att ta till flaskan och inte ens att äta choklad i mängder (fast det är ingen dum idé nu när jag tänker på det), nej då får man ta till det tunga artilleriet. Baka saffransknutar. Det lenar lite, det gör det.