När ödet vill säga en något

Imorse hände något märkligt. Det finns vissa saker som är ristade i sten, sånt som man kan lita på att det är så det är. Typ att det regnar på midsommarafton. Att Småland är fullt av myggor. Att det alltid är de där chokladpralinerna med likör i som ligger kvar och skramlar i asken när alla de goda bitarna är uppätna.

Och att jag alltid vaknar före maken. Alltid. Det har hänt någon enstaka gång nu när jag är en lättsinnig pensionär att han gått upp före mig, men då är det bara för att jag läst tidningen i sängen och måste klura ut dagens sudoku innan jag svingar de lurviga över sängkanten.

Imorse sov jag dock gott när maken sisådär en halvtimme efter det att hans klockradio börjat tuta nyheter i örat på honom knallade upp. När han insåg att hans hulda maka (= moi) fortfarande låg där och trynade studsade han högt och såg ut som om han trodde att det var en alien som tagit över hustruns skepnad. Om han bara skrapade lite på mig så skulle det titta ut grönt ödleskinn. Jojo, vi är så gamla att vi såg tv-serien "V" någon gång där på forntiden.

Fast nix, det var ingen ödla som låg där, det var undertecknad som var ovanlígt trögstartad imorse. Och jag borde nog ha fattat att ödet ville säga mig något, det var ju som att det gastade "bli kvar i sängen idag människa!" i örat på mig. Men lyssnade jag på det? Trodde jag inte att jag själv visste bättre? Såklart, det gör jag ju för det mesta. Tycker jag alltså.

Det var lite rossel i luftrören, lite bomull i huvudet och sånt, men det hindrar väl inte en viking? Loppan skulle ju ut, så så småningom kom även jag ur sängen och vi traskade runt och kollade att granförsäljningen vid domkyrkan är igång - nu är det ju dags att fixa gran!

Sen blev det te och stickning, jag stickar julklappar så det kan ju inte få finnas med på bild, top secret är vad det är. Då tog garnet slut. Det skulle räcka enligt beskrivningen, men det gjorde det inte. Flera centimeter kvar och liten, liten tåt - det går ju inte. När jag begrundat tåten en lång stund kom jag på lösningen; ett besök i den lokala garnaffären! Genialt, jag vet. Och jag kan ju inte påstå att det direkt är motbjudande att kliva in i en garnaffär så det kändes helt ok.

Sen tog vi det lugnt ett tag, Loppan och jag. Stickade vidare nu när det fanns metervis med garn att ta till. Så småningom greps jag ändå av en lust att klämma till med lite fler hyacinter och julblommor.
- Heureka! Jag har det! utropade och och greppade Loppan för att åka och handla lite fler blommor och samtidigt gå en sväng med Loppan på S:t Hans backar när vi nu ändå skulle ut. Loppan behövde motioneras och jag kände mig ännu mer genial när jag på detta vis kombinerade nytta med nöje. Eller nöje med nöje, eftersom jag ju faktiskt gillar att traska runt med hund.

Väl uppe på backarna släppte jag lös Loppan så hon fick rasta sig lite. - Vi går upp på backen! sa jag till Loppan som raskt galopperade uppför. Jag galopperade inte utan traskade efter i mer makligt tempo. Backar, de går liksom på snedden, uppför sådär. Eller nerför, beroende på var man befinner sig. Platta är de inte, för då vore det ju inte backar, det säger sig själv. När det är lite lagom brant och det har regnat, ja då blir det lerigt. "Lite halt här" hann jag tänka innan jag låg där som en överdimensionerad skalbagge. Loppan tittade förvånat på mig från backkrönet och såg ut att undra vad jag gjorde där, med visst fog får jag säga.

Jag förstår inte varför man känner sig så dum när man ramlar, precis som om man gjort något skamligt? Man studsar upp och tänker "måtte ingen ha sett mig" och det tror jag inte att någon gjorde heller. Då. Men när man är liksom insmetad i lera från topp till tå, som en gigantisk lerinpackning, ja då märks det. Först tänkte jag att "äsch, jag åker och köper blommor ändå, det är väl ingen som märker att jag är lite lerig" ända tills jag insåg att leran satt i stora sjok som ramlade av med jämna mellanrum.

Det är då det är tur man har hund, så det finns filtar i bilen som man kan sitta på så man inte lerar ner allting. Sen hade vi en liten promenad från garaget till lägenheten och folk gapade förundrat när vi promenerade fram och försökte låtsas som ingenting, fast vi droppade lera i ett lite fint spår efter oss.

Men nu är jag duschad och torr och kläderna är tvättade och jag har lugnat mina franska nerver med en saffransknut och lite te - himla tur att jag bakade igår!

Resten av dagen tänker jag ta det lugnt. Vill ödet att jag ska göra det, ja då är det nog bäst ändå.

Det blir ingen bild på dagens kalamitet heller. Vissa saker behöver man inte bevara för eftervärlden.

Nej det får bli en liten bild på Loppan. Det kan man inte få för många av.