Liten, men naggande god

Granen alltså. Inte den största vi haft, men en himla praktiskt modischang får jag säga. Utan att darra på manschetten kunde jag själv sätta stjärnan i toppen. Maken behövde inte kallas in. Jag behövde inte balansera på pallar för att nå. Nix, jag bara sträckte ut handen och planterade stjärnan. För en gångs skull kände jag mig lång och ståtlig. En chimär, jag begriper väl det jag med - men icke desto mindre en angenäm känsla.

Idag var alltså granhandlardagen. Helt enligt traditionen knallade vi ner till domkyrkan och införskaffade en gran och helt enligt traditionen snöade det inte. Det var nog det snabbaste granköp vi gjort, vi gick in bland granarna, fick omedelbart syn på Granen  och utropade som matadorerna i Ferdinand att "den ska vi ha!". Minus tjur och tjurfäktning då.

Maken var också nöjd. Han kunde bara stoppa barrväxten under armen och promenixa hem. Förevigad av en japansk turist som nu har en bild på maken och vår gran som en liten souvenir från Lund.

Något annat som också är litet men naggande gott är Grynet och Pyret. Igår stormade de in genom dörren med sin  mamma och pappa i sällskap, jo för nu var det dags för julpyssel! Jag hade förberett genom att på blingigaste sätt pynta pysselrummet och sen fundera ut vad vi skulle pynta ihop för något. Nu är ju flickorna inte sådana som tänker fyrkantigt och innanför uppgjorda ramar så innan man hann blinka så hade vi pärlor och glanspapper och lim och svampar och diverse julrelaterat typ överallt. Fritt skapande i sin prydno!

 Vi drack te och åt saffransbullar och åt skumtomtar tills vi nästan fick ont i magen. Men dessemellan hann vi till exempel göra julkransar. Som raskt uppgraderades till halsband - man måste som sagt kunna tänka utanför ramen. Det kan Grynet.

Sen åt vi moussaka och drack vin och pratade och sen skulle vissa gå och lägga sig. Det tyckte Grynet och Pyret var fånigt, och de gjorde processen kort med sånt trams utan dansade runt i pyjamsar och vi skrattade ännu mer och kände att det där med julförberedelser, det är inte så dumt ändå.

Småningom åkte de hem och vi lockade fram Loppan som somnat bakom soffan så hon och husse fick ta en promenad medan matte röjde undan innan vi alla somnade. Själv trodde jag att jag tittade på en julfilm och maken trodde att han tittade på något helt annat, men den osminkade sanningen är att vi båda snarkade fridfullt i var sin fåtölj.

Och nu, nu är det åter dags för kvällspromenad innan den här helgen har gjort sitt. En bra helg, på alla sätt och vis. Och Loppan är mycket nöjd, för nu har hon fått en vattenskål till, med smaksatt vatten. Eau de gran.