Bland äpplen, pärlor, pyssel och barnbarn

Nu blir det en massa bilder på världens bästa barnbarn här, fattas bara annat när man har tillbringat en hel helg tillsammans! Dottern och svärsonen skulle iväg på en välförtjänt ledighet så flickorna packade väskorna och drog till mormor och morfar. Vi körde hela programmet! Plättar och köttbullar och pastaskruvar och lite barbapappa på plattan.

Men sen gick vi ner i pysselrummet - har man ett bra pysselrum så vore det ju störtfånigt att inte använda det!

Det finns så mycket man kan göra, måla och rita och klistra paljetter och stämpla och leka med lera. Kreativiteten stod som spön i backen! Bland annat provade vi att göra lerhattar. Blir kanske inte en stor produkt, men medge att det gav en viss touch till ens outfit!

Sen var det som sagt köttbullar och så småningom somnade alla sött. Inte minst mormor. Vi behövde vår skönhetssömn, för på söndagen var det dags att åka hem till syrran och Zoya. Syrran kom fräsandes och hämtade oss och Zoya blev något överraskad när det dundrade in horder av barn och mormödrar.

Vi pysslade lite till, för pyssel kan man aldrig få för mycket av. Sen var det dags att fika och även Alice, som Grynet är mamma till, fick sitta i barnstol. Dock fick hon ingen muffins, men hon verkade nöjd ändå tror jag. När vi hade pysslat och muffinsat och lekt på lekplatsen var det dags att åka hem igen för sen skulle Pyret sova middag.

Vi vinkade hejdå till syrran och sen gick vi upp till morfar som hade saknat oss alldeles förfärligt. Medan Pyret sov gjorde Grynet och jag äpplekaka som vi skulle ha till efterrätt när deras föräldrar kom, för då skulle vi ha traditionell söndagsmiddag, och då kan det passa bra med äpplekaka, i alla synnerhet som jag och syrran varit på Solnäs gård och köpt fina Rubinola. Grynet blandade knäcksmet med stor ackuratess och äpplekakan blev väldigt god - inte undra på med så bra hjälp i köket!

Sen kom mamma och pappa och då blev det kramkalas och vi åt middag och vissa åt mest inlagd gurka och gelé och andra åt slottstek och äpplekaka och sen var det dags att vinka farväl för den här gången.

Jag tror att någon sagt att barnbarn, det är livets efterrätt. Och precis så är det. Fast ännu bättre än äpplepaj.

När höstförkylningarna har gjort entré

Trots sommarvärmen i helgen så är det ju ändå så att hösten gjort entré. Inte mig emot, jag gillar hösten med alla färger, lagom temperaturer och dessutom - möjligheten att ikläda sig ylle. Bara plus, med andra ord!

Andra saker som hösten för med sig och som man kan tycka är mer minusaktiga är höstförkylningarna som verkar ha attackerat på bred front. Själv har jag klarat mig hyfsat än så länge, men stackars Pyret har både feber och hosta som rosslar långt ner i bröstet. Och då kan det visa sig att ett minus kan bli ett plus, för idag har jag fått umgås med Pyret hela dagen eftersom hennes föräldrar behövde vara på jobbet. Åh vad det är förträffligt att vara pensionär!

Vi hade pyjamasparty hela dagen och vi har gjort allt sånt som man får när man är lite hängig; titta på tv, äta glass och sova i famnen. Dessutom har vi lånat storasysters docka, för det kan man göra när storasyster inte är hemma... men det får bli en liten privatsak mellan Pyret och mormor tror jag.

Loppan var också med, och hon och Pyret tittade på tv tillsammans i allsköns samförstånd. Hemma är Loppan tämligen ointresserad av tv-utbudet, men nu var det vare sig fotboll eller Formel 1 plus att hon fick sitta i soffan - så mycket bättre, tänkte Loppan då.

Tja, det har åkts båt också. Vem var det som sa att man bara ska vila fötterna på en fotpall? Här tänker vi utanför boxen och sen ger vi oss ut på det villande havet.

Så det där med höst alltså, det har avgjort sina fördelar.

Havängshelg

Och plötsligt blev det sommar igen, alldeles utmärkt lagom tills det var dags för årets Havängshelg. Vi var en något decimerad skara, för det är ju så att ibland kommer livet emellan även när det är dags att träffa sina kompisar.

Vi träffades och åt lunch i Simrishamn, men det behöver vi inte orda så mycket om för den fish&chipsen kommer inte att gå till historien direkt. Men vad gör det när man har massor att prata om? Och när man vet att snart kör vi till Haväng och sen går vi ner till havet. Så där som i sången, "Ta mig till havet och gör mig till kung, tralala". Ja förutom att det kunde vara "drottning" då. I plural. Till havet gick vi, och finns det något mer vilsamt för själen än att sitta och höra vågskvalpet?

Ja vi tog en gruppselfie också och skickade till absent friends, bara så att de också skulle få lite Halvängsfeeling.

Sen, ja sen var det ju dags för drink på altanen. Och sen satt vi ute och åt - den 21 september, är det inte fantastiskt. Nu är vi ju inte direkt 16 år längre som vi var när vi träffades första gången, så vid halv elva sådär hade vi löst världsproblemen och gått och lagt oss. Vi har numera nått åldern där man nattrumlar lite tidigare så att säga.

Och sen vaknade vi till en ny solig morgon där morgondiset lättade över ängen och solen kom fram innan det var dags att äta frukost och åka hem igen. Och även om det är skönt att vara borta så är det också skönt att komma hem till maken och Loppan. Vädret var fortfarande strålande så man ville ju inte sitta inne, jo maken ville det för det var fotboll på tv - men Loppan och jag, vi fick sällskap av syrran och åkte ut till Skrylle för att liksom suga ut det sista av den  här helgen.

Ja om man nu bortser från att det väntar lite ankbröst och pinot noir och sen en äpplepaj. Livet, alltså.

Låt oss prata politik

Politik, det är ju inte direkt det man förknippar den här bloggen med. Det är inte för att jag inte har några åsikter, eller för att jag aldrig pratar politik, men den här platsen ska vara en liten fredad zon med garn och choklad och barn och makar och barnbarn och hundar. Var sak på sin plats och här är platsen för ull och vovverier och barnbarn, så är det bara.

Men ibland så får man ryta till! Ta bladet från munnen och kanske rentav häva ur sig en liten svordom? Tycka att "jamen, vad f-n, alltså?!".

Det har ju varit mycket prat om något som absolut inte är friår, detta upprepas som ett mantra. Nä det är "utvecklingstid", en arbetsmarknadsåtgärd för att utveckla sig inom bristyrken eller kanske starta eget? Jamen fine, det är väl himla bra att man utvecklas? Själv har jag ju under bloggens tio år gått från att hävda att jag är komplett oduglig och ointresserad av handarbete till att linda in hela min själ i ylle och klappa förtjust på min symaskin. Så absolut, utveckling det är bra!

Men vad säger Miljöpartiet mer då, undrar man? Jo Isabella Lövin påtalar att med friåret ja då kunde man vara ledig "för att knyppla" men det ska man inte kunna nu. Knyppling är tydligen så långt ifrån kompetensutvecklande som man kan tänka sig. Totalt meningslöst känns det som att Lövin med flera tycker.

Makens kommentar var att man kanske vill utbilda sig inom knyppling för att starta eget? Vem vet (och här spånar jag vilt), man kan ha ett företag där man använder knyppling för folk som är utmattade och utbrända och som behöver hitta sitt inre zen - för det ska jag säga, att knypplar man, ja då sitter man inte och grubblar på andra saker för då snavar man ohjälpligt vilse bland knyppelpinnarna. Man rensar bort omvärlden och kommer i kontakt med sin inre fokuserade knypplerska. (Här kan jag inom parantes tillägga, baserat på en personlig empirisk studie, att det funkar inte heller att knyppla i skymningen efter ett par glas vin. Det kan kännas som en utomordentlig idé, men lita på mig; det är det inte).

Själv känner jag mer att jamen herregud, ska detta komma från minister i en förment feministisk regering? Va? Varför väljer man då ut en typiskt kvinnlig syssla och utpekar den som något som är totalt ofrämjande för arbetsmarknaden? Något som bara är en liten lagom onyttig (kvinnlig) och förment meningslös hobbysysselsättning? Varför nämner man då inte sånt som att stå och meka i ett garage på en gammal rostig amazon? Eller att fördjupa sig i 48 olika sätt att brygga mjöd, något som jag fördomsfullt antar att mest män ägnar sig åt?

Nej minsann, här vill jag ha lite skärpning! Ryta ifrån att nu får det väl ändå vara nock! Man ska låta bli att ställa saker emot varandra, det räcker ju så bra att säga att man kan vara ledig för att utbilda sig inom bristyrken eller för att starta eget, men att ägna sig åt ministermobbning av knyppling det är faktiskt riktigt dumt. Nu väntar man bara på att det ska börja pratas om "förspilld kvinnokraft" igen, och då undrar jag varför man aldrig hört talas om "förspilld manskraft"?

Cave canem

Fast nä, det som gällde i Pompeji, det gäller nog inte för Loppan? "Varning för hunden" - det enda man möjligen behöver varna för är att bli hoppad på i pur förtjusning, eller att man skulle snava över henne. Hon börjar bli stor, min lilla Loppa. Den där bindgalna valpen som var "all over the place", hon är ganska lugn nu för tiden. Relativt sett.

Häromdagen mötte vi en liten schnauzerfröken i Stadsparken som innerligt gärna ville hälsa, hon slog nästan knut på sig själv i ivern, så där som man gör när man är 7 månader och verkligen vill något. Loppan ville också gärna hälsa och de svansade runt ett tag och var glada och sen satte sig Loppan ner och väntade medan matten och jag pratade hund, så där som man gärna gör när man träffar på en likasinnad. Astrid slog några frivolter till i kopplet, men sen satte hon sig ner bredvid Loppan och såg ut som en liten ängel, en med svart päls och mustascher. - Oj, sa matten då. - Vilket bra och lugnande inflytande Loppan har på Astrid, fortsatte hon sen och tittade uppskattande på Loppan.

Det är nog första gången någon tyckt att Loppan varit ett föredöme, men vi log tacksamt och sen tog vi farväl och vandrade åt olika håll. "Trevlig matte, det där", tänkte vi båda två.

Det är rätt mycket hund för tillfället; det är agility i ösregn och hagel, nosework i solsken i en park och så har vi provat på något nytt och himla roligt; inomhussök. Det är lite som Fångarna på Fortet, minus besvärlig gåta. Fångarna på Fortet, det har jag inte sett sedan 90-talet, men då var det ett stående inslag på fredagskvällarna när vi kommit till stugan, börjat elda i kaminen och gjort pasta med köttfärssås, då tittade hela familjen på fångarna på fortet och kände hur värmen började sprida sig i stugan.

I alla fall, det hela utspelar sig på ovanvåningen i en lada, där det är uppbyggt olika celler av olika svårighetsgrad och så ska hundarna lära sig att klura ut hur man tar sig in till den där figuranten som sitter inne i cellen med hundgodis i en snusburk. Förra veckan fick de mest lära sig att springa ut till figuranten som satt mer eller mindre dold, fast ändå  öppet, om nu detta verkar förståeligt?, men den här veckan började vi lite på cellerna. Mattarna skulle vara helt passiva och fick inte hjälpa till, och jag undrar om inte detta var nog så svårt? Man vill ju så gärna hjälpa sin fyrbenta lilla kompis.

Syrran var figurant åt Loppan, och det var ju väldigt listigt; det var ju som ett lite decimerat kinderägg, två glada överraskningar som väntade när man letat sig fram till målet! Svårigheten kunde vara att hunden skulle gå genom labyriner, eller genom gångar där det hängde ner trasmattor som man skulle forcera, genom olika draperier, eller hitta hål att ta sig igenom. Så småningom kommer det att bli att våga ta sig igenom bollhav, eller över gallerspänger. Ibland ser hunden figuranten, ibland är hon dold.

Zoya var såklart också med, men då var jag figurant så det har jag inte på bild. Första gången var hon lite avvaktande, men det visade sig att hon hade lite ont i magen och nu, när syrran varit hos veterinären och fått medusin (till Zoya), så var det en helt annan hund som for i väg så att plymsvansen vajade. Hon är ju helt döv nu, så man fick hitta på andra lösningar för att locka henne när det blev för svårt, men hon var glad och pigg och duktig.

Jag var även figurant åt en annan "liten" vovve, ungefär diametrala motsatsen till en papillon, en groenendael som for runt i gångarna så att man nästan snurrade av stolen i vinddraget. Jag tror att den här rasen ska kunna vara rätt så skarp - men hon hade nog inte läst rasbeskrivningen, för maken till go' och glad hund får man leta efter.

Det är så himla roligt att se hur hundarna jobbar för att lösa uppgiften, ibland behövs lite hjälp, men de fick ta sin tid på sig och alla fick lyckas - men de skulle jobba, för "det är ingen j-vla curling, det här" som instruktören sa. Däremot fick de uppskattning och jubelrop och precis så mycket hjälp som behövdes för att fixa klurigheterna. Alla som inte var ute på banan satt som publik, och när hunden kom tillbaka efter väl förrättat värv skulle vi applådera och jubla så mycket vi kunde och man såg att hundarna först tänkte att "å herregud, vad är det här nu då, har de blivit svatt galna?!" för att senare bli oerhört glada och stolta när jublet bröt ut.

Så roligt! Det måste vi göra fler gånger.

edit: här kommer en bild på Zoya med figurant och matte - så bra att även hon fick synas här!

Att överlista tingen

En av de stora fördelarna med att inte traska runt bland får och torvmossar är att man är så mycket närmare Grynet och Pyret. Alltså beslöt jag att nu var det på tiden att jag fick hämta dem från förskolan. Men då behövde jag ju något att hämta med, att en tre-och-ett-halvt-åring och en ett-och-ett-halvt-åring ska orka gå hela vägen hem efter att ha lekt hela dagen, det kändes ju lite väl tufft.

Så jag beslöt att hämta med mig cykelkärran för där kan båda flickorna få plats. Cykelkärran, ja den var liksom fastmonterad på en cykel, och det är väl inte orimligt med tanke på  namnet. Alltså skulle jag montera av den, och montera på stödhjulet. Med friskt mod grep jag mig verket an. Jag insåg att man  skulle peta på en mojäng, möjligen två, och sen skulle man liksom bara dra isär cykel och vagn. Trodde jag. Jag petade och drog och funderade och pillade och sen insåg jag att tiden, den bara gick och nu ville jag ju verkligen träffa flickorna, inte stå där och slåss mot motsträviga kopplingar.

Och det fanns ju en annan vagn att tillgå, en som inte satt fast i en cykel, som tur var. Jag greppade vagnen och sprintade iväg till förskolan i rask takt.

På förskolan träffade jag på flickorna och det utbröt kramkalas. Sen skulle vi gå hem, och jag tänkte att flickorna kunde turas om att åka i den lilla vagnen? Det tyckte de var en mindre bra idé, för båda var trötta i benen. Att sätta dem bredvid varandra gick inte, inte heller att Pyret satt i Grynets knä. Men ibland är det bra att vara envis. En envis mormor sätter man inte på pottkanten så lätt.

Mormor mot barnvagnen. 1-0.

Bland bonxies och gannets

Det är lika bra att säga som det är på en gång. Vi såg inga lunnefåglar. Det var väntat, men lite synd ändå, för vem kan motstå en sån liten parvel? Men lunnefåglarna hade häckat färdigt och dragit ut till havs. The puffins had left the building, så att säga. Men en liten puffin fick ändå följa med hem, nu när jag inte fått se the real thing.

Vi såg dock massor av andra fåglar på vandringarna, och förvisso är jag ingen fågelskådare av rang, men jag får säga att det här, det var ändå något annat än råkorna som häckar i Botan, även om de är fascinerande på sitt sätt.

Något annat som jag inte är, det är vandringsmänniska. Ja, jo, jag traskar runt mycket med hunden, det gör jag. Men ni vet sån där seriös vandring, hard core-vandring, där man kastar sig ut utanför markerade leder och hänger i naglarna längs klippstup, det är liksom inte riktigt jag. Så jag var aningens orolig inför hur det skulle gå och köpte mig ett par vandringsstavar. Och det vill jag ha sagt här och nu, att om jag inte redan var lyckligt gift med maken så skulle jag gifta mig med vandringsstavarna, det var ögonblicklig kärlek. Åtminstone från min sida.

Vad var det nu för folk som åker på en sån här Ull- och Vandringsresa? Vi var 16 stycken. Några stickade inte alls, utan kom bara för vandringen. De tittade dock intresserat på när vi var i närheten av ull och på slutet hörde jag faktiskt en säga lite tvekande att kanske man ändå skulle prova? Ull. Man kan inte motstå det. Andra var mer sådär lagomsstickare. Kul att sticka, typ, men man kanske gick lite vilse bland termer som chunky, sporty, lace och fingering? Ytterligare några hade alla ovannämnda termer på sina fem fingrar OCH hade lagt bort titlarna med varenda liten ullsort som fanns, OCH var bekant med de flesta designers och mönster. Ytterligare några var såna som vimsade runt och letade efter sina pryttlar i vanlig ordning.

Men vandringen alltså. Vi började vår första dag på Shetland med ganska bra väder och då styrde vi kosan ner till St Ninian's Isle som ligger på sydvästra delen av Mainland, huvudön. Det är kanske inte så mycket ö som snarare en liten halvö, förbunden med fastlandet med en sandrevel. Den sandreveln gick vi över för nu skulle det ut och vandras! Vi oh:ade och ah:ade över vår tur med vädret och över landskapet som såg ut som om det kom direkt från en äventyrsbok. Minus orcher, vilket jag personligen tycker var en bra grej. Inte bebodd sedan länge, men med ruiner av ett litet kapell. Där man hittat en skatt! Och den var utställd på nationalmuseum i Edinburgh, som tydligen lagt rabarber på silverskålarna.

Sen besökte vi Jarlshof - där det bott folk sedan stenåldern och så framåt ända tills 1700-talet. Allt hade varit begravt under sand, men nu kunde man gå där och titta. En "midden" hade de också, och jag som ränt runt på Jylland med maken för att titta på en kökkenmödding tog såklart ett foto till maken. Här låg den rätt framför nosen på en och man behövde inte ranta runt i kohagar och fundera på om det var den där lilla högen? eller den?

Sen åkte vi tillbaka till Busta för en välförtjänt middag och alla tindrade lite med ögonen och sa att tänk sån tur vi hade som fick i alla fall en dag med vandring utan att regnet hällde ner. Det gjorde det förvisso på kvällen, men då, då är det ju bara mysigt när man hör hur det viner runt knuten och smattrar mot fönsterna och man sitter där vid torvbrasan och stickar.

Men tänk, dan där på, då vaknade vi upp till sol igen!

 Och nu skulle vi verkligen ut i naturen, så långt norrut i Storbritannien som man kan komma, nämligen till Hermaness längst ut på Unst, den nordligaste ön. Först tog vi färjan till Yell, och sen vidare till Unst. På Unst bor det ca 600 personer, så det är inte direkt tätbefolkat. Allt är "nordligaste..." här. Man känner sig nästan som om man är längst ut på världens ände och det var vi, ett gäng får och lite fåglar. Bland annat en bonxie, som syns som en brun plutt på fjärde fotot.  Det är en storlabb och just den här var en ungfågel, men när mamma bonxie kom flygandes var det en imponerande syn. Vi såg häckande kolonier av stormfåglar och havssulor som satt på klippväggarna och flög långt under oss där vi stod längst upp. En långt vandring men bekväm eftersom man fick gå på spänger långa bitar, dels för att skydda underlaget som är känsligt, dels för att det fanns gott om hål att trampa ner i. Allra längst ut låg Muckle Flugga, en fyr som inte är för de med svaga nerver. Fyrvaktaren fick traska hela vägen ut och sen lägga plankor mellan klipporna för att balansera ut till fyren. Numera är den inte bemannad vilket jag känner kan vara bra ur arbetsmiljösynpunkt. Sen började dimman rulla in, så då var det dags att bege sig ner, för sikten kan uppenbarligen bli tämligen obefintlig.

Vi vandrade också i Lunna Ness, och där fick stavarna verkligen bekänna färg! Det hade regnat rejält, så i stället för att vandra nere i dalen fick vi balansera oss fram längs sidorna på kullarna och det är inte min melodi - men fram kom jag och det var verkligen mödan värt! Och då pratar jag inte om chokladen, även om den gjorde sitt till för att ge en något rundlagd stickande tant krafterna åter. Men alltså, landskapet! Vidderna! Rymden! Man blir berusad på syre och livsglädje och att låren protesterar, det struntar man i. - Skärp er! säger man till sina trötta ben medan man flåsar som en blåsbälg.

Och nu tänkte man - kan detta överträffas? Och det kunde det. Kanske inte så att det är vackrare, för allt var vackert, men annorlunda och så otroligt häftigt. Vi åkte nämligen till Eshaness, som var som en blandning av fairway, Sagan om Ringen och något isländskt drama. Här kunde man välja två olika vandringar och jag valde den som inte inbegrep att man skulle balansera ut över klipporna ut till ytterligare en klippa i havet. Lite självbevarelsedrift har man väl.  Jag kände ändå att jag fick full valuta, för det var åter branta klippor. Havet som kom in genom en grotta och skummade. Porlande bäckar. Gnistrande vattenfall. Vackra stättor. Och blöta fötter eftersom man ibland kom lite väl mycket i närkontakt med det våta elementet. Men det gjorde inget, för som inbiten ullmänniska har man såklart yllestrumpor och då gör det inget om de blir lite blötare.

Efter lunchen var det dags för resans sista vandring - hur kunde det ha gått så fort? Vi gick från Tangwick till Steness, vi såg sälar på stranden och får och gamla kvarnar och vi klättrade över fler stättor och vi tittade på utsikten och sen kom vi ner till stranden och hos alla spred sig en känsla att "näe, vi åker inte hem! Vi stannar här!".

Fast hemma fanns ju maken och Loppan som väntade, och hur fantastiskt Shetland än är så vill man liksom ha dem hos sig. För att inte tala om Grynet och Pyret! Man kan inte vara så långt bort från flickorna. Eller dottern och sonen och svärson och svärdotter. Kanske man kunde övertala alla att emigrera?

Det kan hända att man nu undrar vad som hänt med garnet? Är det inte lite väl lite ulltussar i de här inläggen? Lugn! Det kommer mera... plus att vi har ju fortfarande Barbara Pitcairn att prata om.