Bland bonxies och gannets

Det är lika bra att säga som det är på en gång. Vi såg inga lunnefåglar. Det var väntat, men lite synd ändå, för vem kan motstå en sån liten parvel? Men lunnefåglarna hade häckat färdigt och dragit ut till havs. The puffins had left the building, så att säga. Men en liten puffin fick ändå följa med hem, nu när jag inte fått se the real thing.

Vi såg dock massor av andra fåglar på vandringarna, och förvisso är jag ingen fågelskådare av rang, men jag får säga att det här, det var ändå något annat än råkorna som häckar i Botan, även om de är fascinerande på sitt sätt.

Något annat som jag inte är, det är vandringsmänniska. Ja, jo, jag traskar runt mycket med hunden, det gör jag. Men ni vet sån där seriös vandring, hard core-vandring, där man kastar sig ut utanför markerade leder och hänger i naglarna längs klippstup, det är liksom inte riktigt jag. Så jag var aningens orolig inför hur det skulle gå och köpte mig ett par vandringsstavar. Och det vill jag ha sagt här och nu, att om jag inte redan var lyckligt gift med maken så skulle jag gifta mig med vandringsstavarna, det var ögonblicklig kärlek. Åtminstone från min sida.

Vad var det nu för folk som åker på en sån här Ull- och Vandringsresa? Vi var 16 stycken. Några stickade inte alls, utan kom bara för vandringen. De tittade dock intresserat på när vi var i närheten av ull och på slutet hörde jag faktiskt en säga lite tvekande att kanske man ändå skulle prova? Ull. Man kan inte motstå det. Andra var mer sådär lagomsstickare. Kul att sticka, typ, men man kanske gick lite vilse bland termer som chunky, sporty, lace och fingering? Ytterligare några hade alla ovannämnda termer på sina fem fingrar OCH hade lagt bort titlarna med varenda liten ullsort som fanns, OCH var bekant med de flesta designers och mönster. Ytterligare några var såna som vimsade runt och letade efter sina pryttlar i vanlig ordning.

Men vandringen alltså. Vi började vår första dag på Shetland med ganska bra väder och då styrde vi kosan ner till St Ninian's Isle som ligger på sydvästra delen av Mainland, huvudön. Det är kanske inte så mycket ö som snarare en liten halvö, förbunden med fastlandet med en sandrevel. Den sandreveln gick vi över för nu skulle det ut och vandras! Vi oh:ade och ah:ade över vår tur med vädret och över landskapet som såg ut som om det kom direkt från en äventyrsbok. Minus orcher, vilket jag personligen tycker var en bra grej. Inte bebodd sedan länge, men med ruiner av ett litet kapell. Där man hittat en skatt! Och den var utställd på nationalmuseum i Edinburgh, som tydligen lagt rabarber på silverskålarna.

Sen besökte vi Jarlshof - där det bott folk sedan stenåldern och så framåt ända tills 1700-talet. Allt hade varit begravt under sand, men nu kunde man gå där och titta. En "midden" hade de också, och jag som ränt runt på Jylland med maken för att titta på en kökkenmödding tog såklart ett foto till maken. Här låg den rätt framför nosen på en och man behövde inte ranta runt i kohagar och fundera på om det var den där lilla högen? eller den?

Sen åkte vi tillbaka till Busta för en välförtjänt middag och alla tindrade lite med ögonen och sa att tänk sån tur vi hade som fick i alla fall en dag med vandring utan att regnet hällde ner. Det gjorde det förvisso på kvällen, men då, då är det ju bara mysigt när man hör hur det viner runt knuten och smattrar mot fönsterna och man sitter där vid torvbrasan och stickar.

Men tänk, dan där på, då vaknade vi upp till sol igen!

 Och nu skulle vi verkligen ut i naturen, så långt norrut i Storbritannien som man kan komma, nämligen till Hermaness längst ut på Unst, den nordligaste ön. Först tog vi färjan till Yell, och sen vidare till Unst. På Unst bor det ca 600 personer, så det är inte direkt tätbefolkat. Allt är "nordligaste..." här. Man känner sig nästan som om man är längst ut på världens ände och det var vi, ett gäng får och lite fåglar. Bland annat en bonxie, som syns som en brun plutt på fjärde fotot.  Det är en storlabb och just den här var en ungfågel, men när mamma bonxie kom flygandes var det en imponerande syn. Vi såg häckande kolonier av stormfåglar och havssulor som satt på klippväggarna och flög långt under oss där vi stod längst upp. En långt vandring men bekväm eftersom man fick gå på spänger långa bitar, dels för att skydda underlaget som är känsligt, dels för att det fanns gott om hål att trampa ner i. Allra längst ut låg Muckle Flugga, en fyr som inte är för de med svaga nerver. Fyrvaktaren fick traska hela vägen ut och sen lägga plankor mellan klipporna för att balansera ut till fyren. Numera är den inte bemannad vilket jag känner kan vara bra ur arbetsmiljösynpunkt. Sen började dimman rulla in, så då var det dags att bege sig ner, för sikten kan uppenbarligen bli tämligen obefintlig.

Vi vandrade också i Lunna Ness, och där fick stavarna verkligen bekänna färg! Det hade regnat rejält, så i stället för att vandra nere i dalen fick vi balansera oss fram längs sidorna på kullarna och det är inte min melodi - men fram kom jag och det var verkligen mödan värt! Och då pratar jag inte om chokladen, även om den gjorde sitt till för att ge en något rundlagd stickande tant krafterna åter. Men alltså, landskapet! Vidderna! Rymden! Man blir berusad på syre och livsglädje och att låren protesterar, det struntar man i. - Skärp er! säger man till sina trötta ben medan man flåsar som en blåsbälg.

Och nu tänkte man - kan detta överträffas? Och det kunde det. Kanske inte så att det är vackrare, för allt var vackert, men annorlunda och så otroligt häftigt. Vi åkte nämligen till Eshaness, som var som en blandning av fairway, Sagan om Ringen och något isländskt drama. Här kunde man välja två olika vandringar och jag valde den som inte inbegrep att man skulle balansera ut över klipporna ut till ytterligare en klippa i havet. Lite självbevarelsedrift har man väl.  Jag kände ändå att jag fick full valuta, för det var åter branta klippor. Havet som kom in genom en grotta och skummade. Porlande bäckar. Gnistrande vattenfall. Vackra stättor. Och blöta fötter eftersom man ibland kom lite väl mycket i närkontakt med det våta elementet. Men det gjorde inget, för som inbiten ullmänniska har man såklart yllestrumpor och då gör det inget om de blir lite blötare.

Efter lunchen var det dags för resans sista vandring - hur kunde det ha gått så fort? Vi gick från Tangwick till Steness, vi såg sälar på stranden och får och gamla kvarnar och vi klättrade över fler stättor och vi tittade på utsikten och sen kom vi ner till stranden och hos alla spred sig en känsla att "näe, vi åker inte hem! Vi stannar här!".

Fast hemma fanns ju maken och Loppan som väntade, och hur fantastiskt Shetland än är så vill man liksom ha dem hos sig. För att inte tala om Grynet och Pyret! Man kan inte vara så långt bort från flickorna. Eller dottern och sonen och svärson och svärdotter. Kanske man kunde övertala alla att emigrera?

Det kan hända att man nu undrar vad som hänt med garnet? Är det inte lite väl lite ulltussar i de här inläggen? Lugn! Det kommer mera... plus att vi har ju fortfarande Barbara Pitcairn att prata om.