Kyrkor, källare och knyppling

Nu har vi varit på utflykt igen, maken och jag! Vi är medlemmar i föreningen Ale, "de skånska landskapens historiska och arkeologiska förening". Ja, det är kanske inte alltför överraskande att det är på makens initiativ, namnet nämner ju överhuvudtaget inget om såna förträffligheter som "hund", "stickning" eller "choklad". Men jag gillar ju historia också, för att inte tala om arkeologer, så det är inte mig emot.

Loppan, ja hon är inte så historisk av sig, så hon tillbringade dagen med en granne och var väldigt nöjd med det. Maken och jag, vi tog bussen tillsammans med resten av deltagarna, som alla tillhörde en lagom hög ålder. Det var inte så mycket jeans med trasiga knän, platåskor, bakvända kepsar och sånt, det var lite mer foträtt över det hela.

Solen den sken och rätt vad det var, var det dags för dagens första stopp; Vä kyrka. Vi beskådade den såväl utvändigt, som invändigt. Man vill ju inte gå miste om minsta lilla sevärdhet, menar jag. På bilden ovan ser man en donatusbild, där det är kvinnan som överlämnar kyrkan. Jag medger att det är en ganska sliten bild och det är minsann inte så lätt att särskilja vare sig damen eller kyrkan, men såvitt jag förstår är den lite större orangeaktiga blaffan kyrkan och det som skymtar till höger är den kvinnliga donatorn. Säger maken. Och säger maken så, ja då är det så.

När vi tittat färdigt åkte vi vidare, innan vi rätt vad det var stannade ute på en åker, typ. Och vad skulle vi väl titta på där? Jo Lyngsjö kyrka minsann! Skåne är fullpepprat med kyrkor så man behöver inte åka så långt innan man snavar över en.  Lyngsjö kyrka är bland annat känt för sitt fina antemensal (det där guldiga på altaret). Tro nu inte att jag rasslar av mig ett ord som antemensal utan att darra på manschetten, ånej, jag fick ta google till hjälp. Jag hyser en svag misstanke om att jag kommer att glömma bort det här ordet ganska snart igen, för om jag gått genom livet i snart 63 år utan att behöva använda mig av det tidigare, ja då behöver jag nog inte lägga det på minnet.

Dopfunten visar bl.a. mordet på ärkebiskopen Thomas Becket av Canterbury. Själv kan jag ju tycka att det är en märklig avbildning på en dopfunt där man ska döpa små oskyldiga barn, men man kanske var av hårdare virke då på 1100-1200-talet.

Man blir hungrig av att titta på kyrkor, så sedan var i Åhus och åt en bättre lunch. I Åhus har de väldigt god glass, men snöpligt nog var vi så mätta efter lunchen att vi inte orkade någon glass. Sorgligt. Det gäller nog att träna lite mer på sitt glassätande tror jag.

Mätt och belåten slumrade jag till på bussen och vaknade lagom tills vi tog färjan över till Ivön. Första stoppet där var märkligt nog inte en kyrka, utan en källare. Nämligen stenkällaren till ärkebiskop Andreas Sunesons palats. Ärligt talat ser det inte så palatsliknande ut från utsidan, snarare tvärtom. Men förhoppningsvis var det lite större komfort för ärkebiskopen, då på 1200-talet. Fina valv var det i alla fall, vi är ju lite svaga för kryssvalv i familjen.

Efter källaren blev det dock ett stopp vid Ivö kyrka, nu hade vi ju inte skådat kyrka på flera timmar!
Den är helgad åt den heliga Ursula och det ska finnas en källa där också, men besökte vi inte.

I stället tittade vi på Ursula som försökte skydda jungfrurna i sitt följe mot de tjuriga hunnerna, tydligen utan större framgång. Däremot kom de tydligen omedelbart till himlen och det måste ju ändå ha varit någon liten tröst.

Nu skulle man kanske tro att dagens mått av kyrkor hade fyllts? Fel! Nänä, inte kunde vi passera Gualövs kyrka utan att titta in. Den var också full av målningar, bland annat de romanska målningarnai triumfbågen - Hugitus som lät utsmycka kyrkan till minne av hans hustru Hialmsvith. Ett namn som tycks ha gått ur modet, och man kan ju undra varför? Medge att det har en viss must och klang, Hialmsvith!

Sen måste jag erkänna att jag var rätt så mätt på kyrkor, min dagliga kvot var fylld till brädden, så det passade ju bra att det då var dags att åka tillbaka till Lund där vi sedan satt ute i den ljumma sommarkvällen och grillade och drack vin och hade det bra, Loppan och vi.

Idag har det inte stått kyrkor på programmet, idag var det dags att ägna sig åt tyg och symaskin och knyppling och sånt. I veckan som kommer är det dags för kursens andra knypplingsträff och eftersom jag inte kan vara med så tänkte jag att jag kastar mig väl med friskt mod över nästa övningsspets, hur svårt kan det vara liksom?! Tja, det återstår att se, men någon form av början har jag åstadkommit, men när hjärnan hotade att gå varm och det började ryka så smått ur öronen var det nog dags att göra en paus. Så får vi se hur det blir. Märkligt hur bökigt det är att hålla reda på 24 knyppelpinnar, undrar hur det blir när man ska ha 100 eller så?