När verkligheten överträffar drömmen

Så är jag tillbaka i Lund igen, dricker te och stickar på en fårfilt, en utmärkt sysselsättning en torsdagsförmiddag innan jag ska iväg med Loppan på inomhussök.

För en vecka sedan satt jag inte här, då traskade jag runt på St Ninians isle och gapade förundrat så att käkarna nästan gick ur led över hur storslaget Shetland är. Ibland när man har väntat och längtat efter något, så kan ju själva upplevelsen bli lite av en besvikelsen, typ "jaha, det var inte mer än så här" - och efter att ha längtat i drygt 1,5 år på att det skulle bli dags var det ju inte utan en viss bävan att det där med Shetland, det kanske ändå inte var så häftigt? Pah!säger jag nu, nu när jag vet.

Men vi börjar från början, först åkte vi till Edinburg, Maria och jag. Dit kom vi sent på måndagskvällen så vi bodde på ett flygplatshotell som var tämligen o-charmigt, så det får inte synas på bild i min blogg. Denna blogg ska inte besudlas med kafkaliknande hotellkorridorer.

Tisdagen tillbringade vi inne i Edinburg, som förvisso hävde en eller annan regndroppe på oss men som inte är det minsta ocharmigt. Vi traskade runt, gick på pub, besökte parlamentet, köpte garn och var på nationalmuséet och tittade på ett gigantisk matuppläggningstråg från Söderhavet. Lite av varje helt enkelt.

På onsdagen var det äntligen dags att åka till Shetland. Vi klev på propellerplanet i hyfsat väder i Edinburgh och ångade iväg ut över nordsjön. Eller kanske inte "ångade"? "Tuffade"? "Puttrade"? Lät, gjorde det i alla fall. När vi närmade oss flygplatsen vräkte regnet ner och det blåste rejält och det tog ett tag innan man såg att vi närmade oss. När jag väl såg det, önskade jag nästan att jag inte sett, för landningsbanan började precis vid havskanten och jag trodde ett slag att vi skulle landa i vattnet. Sedan blev det tvärnit för landningsbanan är kort, men piloten visste vad han gjorde, så rätt som det var stod vi på terra firma. Shetländsk sådan.

På tal om landningsbanan, så är det här första gången jag varit på ett ställe där bilvägen går över landningsbanan, när det var plan på väg så fick bussar och bilar helt enkelt rött ljus. Funkade bra!

Vi blev hämtade och körda genom regnet till Busta House, där vi skulle bo. Och regn eller ej, vi satt som fastklistrade vid rutorna och gapade förundrat över scenerierna.

Busta House, det var inte så modernt, det var det inte. Men det var inte det minsta Kafka-liknande, det var prång och trappor och korridorer och golv som lutade åt alla håll och med ett Long Room där drottning Elisabet druckit te - och det som är gott nog för Bettan, det är gott nog för oss. Där satt vi på kvällarna och stickade efter dagarnas vandringar.

Dessutom var det grönt och lummigt, och eftersom jag gissar att trädgården anlades någon gång på 1500-talet när de äldsta delarna byggdes så är det kanske inte så konstigt. Men det är ändå konstigt, för det finns i stort sett inga träd alls på Shetland. Torvmossar? Absolut. Hedlandskap? Jajamen. Klippstränder och kullar och sjöar och vikar? Jodå. Träd? Not so much.

Men på Busta fanns det träd. Vad som inte fanns var mobiltäckning och det fanns förvisso wifi, som fungerade när planeterna stod i rätt konstellation och vindarna blåste från rätt håll. Ville man få kontakt med omvärlden, ja då fick man knalla uppför trapporna och ut på parkeringen som låg högt ovanför hotellet. Men varför skulle man det, egentligen? Vi hade ju det så bra där vi var.

På torsdagen började vandringarna - men det får bli ett eget inlägg, för nu är det dags att börja fundera på vad som ska med på inomhussöket.

En liten cliffhängare eller två får jag väl ändå lämna er med;

Shetland. Kan man annat än bli fascinerad?

...och; Busta House har ett eget husspöke. Och det kan ha varit så att hon kivades lite med mig...