Cave canem

Fast nä, det som gällde i Pompeji, det gäller nog inte för Loppan? "Varning för hunden" - det enda man möjligen behöver varna för är att bli hoppad på i pur förtjusning, eller att man skulle snava över henne. Hon börjar bli stor, min lilla Loppa. Den där bindgalna valpen som var "all over the place", hon är ganska lugn nu för tiden. Relativt sett.

Häromdagen mötte vi en liten schnauzerfröken i Stadsparken som innerligt gärna ville hälsa, hon slog nästan knut på sig själv i ivern, så där som man gör när man är 7 månader och verkligen vill något. Loppan ville också gärna hälsa och de svansade runt ett tag och var glada och sen satte sig Loppan ner och väntade medan matten och jag pratade hund, så där som man gärna gör när man träffar på en likasinnad. Astrid slog några frivolter till i kopplet, men sen satte hon sig ner bredvid Loppan och såg ut som en liten ängel, en med svart päls och mustascher. - Oj, sa matten då. - Vilket bra och lugnande inflytande Loppan har på Astrid, fortsatte hon sen och tittade uppskattande på Loppan.

Det är nog första gången någon tyckt att Loppan varit ett föredöme, men vi log tacksamt och sen tog vi farväl och vandrade åt olika håll. "Trevlig matte, det där", tänkte vi båda två.

Det är rätt mycket hund för tillfället; det är agility i ösregn och hagel, nosework i solsken i en park och så har vi provat på något nytt och himla roligt; inomhussök. Det är lite som Fångarna på Fortet, minus besvärlig gåta. Fångarna på Fortet, det har jag inte sett sedan 90-talet, men då var det ett stående inslag på fredagskvällarna när vi kommit till stugan, börjat elda i kaminen och gjort pasta med köttfärssås, då tittade hela familjen på fångarna på fortet och kände hur värmen började sprida sig i stugan.

I alla fall, det hela utspelar sig på ovanvåningen i en lada, där det är uppbyggt olika celler av olika svårighetsgrad och så ska hundarna lära sig att klura ut hur man tar sig in till den där figuranten som sitter inne i cellen med hundgodis i en snusburk. Förra veckan fick de mest lära sig att springa ut till figuranten som satt mer eller mindre dold, fast ändå  öppet, om nu detta verkar förståeligt?, men den här veckan började vi lite på cellerna. Mattarna skulle vara helt passiva och fick inte hjälpa till, och jag undrar om inte detta var nog så svårt? Man vill ju så gärna hjälpa sin fyrbenta lilla kompis.

Syrran var figurant åt Loppan, och det var ju väldigt listigt; det var ju som ett lite decimerat kinderägg, två glada överraskningar som väntade när man letat sig fram till målet! Svårigheten kunde vara att hunden skulle gå genom labyriner, eller genom gångar där det hängde ner trasmattor som man skulle forcera, genom olika draperier, eller hitta hål att ta sig igenom. Så småningom kommer det att bli att våga ta sig igenom bollhav, eller över gallerspänger. Ibland ser hunden figuranten, ibland är hon dold.

Zoya var såklart också med, men då var jag figurant så det har jag inte på bild. Första gången var hon lite avvaktande, men det visade sig att hon hade lite ont i magen och nu, när syrran varit hos veterinären och fått medusin (till Zoya), så var det en helt annan hund som for i väg så att plymsvansen vajade. Hon är ju helt döv nu, så man fick hitta på andra lösningar för att locka henne när det blev för svårt, men hon var glad och pigg och duktig.

Jag var även figurant åt en annan "liten" vovve, ungefär diametrala motsatsen till en papillon, en groenendael som for runt i gångarna så att man nästan snurrade av stolen i vinddraget. Jag tror att den här rasen ska kunna vara rätt så skarp - men hon hade nog inte läst rasbeskrivningen, för maken till go' och glad hund får man leta efter.

Det är så himla roligt att se hur hundarna jobbar för att lösa uppgiften, ibland behövs lite hjälp, men de fick ta sin tid på sig och alla fick lyckas - men de skulle jobba, för "det är ingen j-vla curling, det här" som instruktören sa. Däremot fick de uppskattning och jubelrop och precis så mycket hjälp som behövdes för att fixa klurigheterna. Alla som inte var ute på banan satt som publik, och när hunden kom tillbaka efter väl förrättat värv skulle vi applådera och jubla så mycket vi kunde och man såg att hundarna först tänkte att "å herregud, vad är det här nu då, har de blivit svatt galna?!" för att senare bli oerhört glada och stolta när jublet bröt ut.

Så roligt! Det måste vi göra fler gånger.

edit: här kommer en bild på Zoya med figurant och matte - så bra att även hon fick synas här!