Att överlista tingen

En av de stora fördelarna med att inte traska runt bland får och torvmossar är att man är så mycket närmare Grynet och Pyret. Alltså beslöt jag att nu var det på tiden att jag fick hämta dem från förskolan. Men då behövde jag ju något att hämta med, att en tre-och-ett-halvt-åring och en ett-och-ett-halvt-åring ska orka gå hela vägen hem efter att ha lekt hela dagen, det kändes ju lite väl tufft.

Så jag beslöt att hämta med mig cykelkärran för där kan båda flickorna få plats. Cykelkärran, ja den var liksom fastmonterad på en cykel, och det är väl inte orimligt med tanke på  namnet. Alltså skulle jag montera av den, och montera på stödhjulet. Med friskt mod grep jag mig verket an. Jag insåg att man  skulle peta på en mojäng, möjligen två, och sen skulle man liksom bara dra isär cykel och vagn. Trodde jag. Jag petade och drog och funderade och pillade och sen insåg jag att tiden, den bara gick och nu ville jag ju verkligen träffa flickorna, inte stå där och slåss mot motsträviga kopplingar.

Och det fanns ju en annan vagn att tillgå, en som inte satt fast i en cykel, som tur var. Jag greppade vagnen och sprintade iväg till förskolan i rask takt.

På förskolan träffade jag på flickorna och det utbröt kramkalas. Sen skulle vi gå hem, och jag tänkte att flickorna kunde turas om att åka i den lilla vagnen? Det tyckte de var en mindre bra idé, för båda var trötta i benen. Att sätta dem bredvid varandra gick inte, inte heller att Pyret satt i Grynets knä. Men ibland är det bra att vara envis. En envis mormor sätter man inte på pottkanten så lätt.

Mormor mot barnvagnen. 1-0.