Jag utlovade ju optimistiskt att jag skulle rapportera om huruvida det lyckades att få till ett Hildurs hjärta. - Friskt vågat, hälften vunnet! sa jag uppmuntrande till mig själv och rände åstad med knyppelpinnarna i högsta hugg. I början gick det rätt så bra, trots den minst sagt bristfälliga instruktionen. Jag knypplade hjärtats två överdelar och det såg tämligen rätt och bra ut, och jag mös och pös och tänkte att jomen, det kanske kan bli en knypplerska av mig med?
Men så är det ju det där med hjärtan, de smalnar liksom av. "Knyppla bort genom tre par" stod det ju, och ska jag vara ärlig så blev jag inte så mycket klokare av det. Men skam den som ger sig, jag fixade och trixade och rätt vad det var blev det en hjärta. Typ. Jag tittade tveksamt på det, för hjärtat såg liksom lite märkligt ut. - Kan jag lägga ut detta på bloggen med hedern i behåll? frågade jag mig själv.
Hjärtat hade nämligen fått, med förlov sagt, en babianröv. Eller babianarsle, om det låter bättre. Ja ni vet, babianers ändalykt ser ju liksom lite märklig ut, liksom röd och uppblåst.
- Detta kan aldrig vara Hildurs mening, tänkte jag. Nu var goda råd dyra, men så kom jag på att jag kunde ju sms:a en veklagan till min knyppelinstruktör och denna rädderska i nöden kom med goda råd och talade om att jag måste börja knyppla bort långt tidigare med paret innanför gångparet. Styrkt av detta kastade jag mig över Hildur igen och nu börjar det arta sig. Här behövs tränas mer, det gör det. Men jag tycker nog att det är inte så väldigt mycket babian över det här hjärtat, eller?
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.