Kanske inte direkt Esther Williams?

Maken och jag kände att det goda livet, det är nog så gott - men det mesta hamnar runt midjan? Och eftersom man knäppeligen kan kallas purung så är "Smidig" så inte ens mellannamn. - Här måste göras något, så att vi kan fortsätta att vältra oss i kardemummabullar, gott vin och god mat! sa maken och jag instämde.

Men vad? Inte för jobbigt, inte ta för lång tid, inte vara besvärligt, liksom. Maken, som är en klurig typ, kom på att simma, det var svaret på det mesta. Jag följde medgörligt med till Högevallsbadet, den lokala simanstalten. Det är lite lurigt, för man kan köpa ett 10-gångerskort för 500 kr - men som pensionär kostar det 45 kr, så det kändes inte som en riktigt bra deal? I alla fall, vi slantade upp 45 kr, tvagade oss enligt instruktion och klämde ner oss i badkläder och kastade oss likt tvenne badankor i bassängen.

Själv simmar jag likt en svan. Och då menar jag inte graciöst så att alla tindrar med ögonen när jag glider förbi. Nej jag håller huvudet högt för att inte få vatten i ögonen eller munnen och vispar ineffektivt med armar och ben. Alla, och jag menar alla, simmade förbi mig. Något snöpligt när pigga 87-åringar forsar förbi. - Något måste göras! sa jag till mig själv och så kom jag på det, ungefär som Arkimedes med principen, fast det var mer handfast och innebar ett besök i sportbutiken där jag inhandlade ett par simglasögon. Man har väl sett hur Sara Sjöström forsar fram i vattnet och hon har simglasögon.

Maken utbrast i en synnerligen omotiverad munterhet vid åsynen får jag säga. Och jag kände att det var något mer som saknades för att jag skulle hitta mitt inre simmar-zen-jag. Likt Nalle Puh funderade jag. Och funderade jag. Och så, tiddelipom!, kom jag på det. - Jag behöver en badmössa också! sa jag till maken. Maken, som har en orimlig förkärlek för gamla filmer, sken upp och sa ivrigt att han visste precis vad för mössa jag skulle ha, en sån där med fullt av blommor över hela skulten precis som Esther Williams! Jag kände mig tveksam. Esther Williams, har jag för mig, var tjusig och långbent och klarade sig liksom undan med att ha en blompotta på huvudet - men undertecknad är vare sig tjusig eller långbent så därför inhandlade jag (under makens veklagan) en illgrön badmössa som gör att jag ser ut som en grön champinjon. Med simglasögon.

Det verkar funka, ty idag simmade jag om flera ekipage! Det kan vara så att de blev så förstummade av anblicken att de kom av sig, men who cares? Jag känner att vi kommer ha en lång och fin relation, badmössan, simglasögonen och jag. Och förhoppningsvis maken också, om han kommer över besvikelsen över att inte få skåda sin hustru i gummiblommor över hela huvudet.