Ibland blir det inte som tänkt - men det kan bli bra ändå

Som nu, till exempel. Egentligen skulle jag i skrivande stund befinna mig i Vadstena och knyppla så att knyppelpinnarna rasslade som kastanjetter och jag insöp knyppelkunskap av kunniga knypplerskor (vem älskar inte en alliteration?) Jag skulle ha knörplat nålbottnar och nätbottnar och flätor och vävbottnar och dragit av tråden och svurit och emellanåt tindrat med ögonen och tyckt att det blev jättefint. Gör jag det? Nej, det satte minsann Corona p för och nu är jag utlämnad åt dubbeslagen och enkelslagen på egen hand.

Men maken och jag tänkte att ett par dagar i Vadstena kunde vi väl ändå ha och Loppan meddelade raskt att om vi tänkte åka, ja så skulle hon följa med. Basta. Alltså packade vi in oss i bilen och körde iväg, med slutmålet Pensionat Solgården. Där hamnade vi i trädgården och somliga läste och andra stickade och den tredje höll koll på katten.

Men innan vi hamnade där i trädgården var jag ju tvungen att besöka Svenska Spetsar. Även om det nu inte blev knypplingskurs så kunde man ju ändå gå loss bland lintråd och mönster. Det kan hända att jag besökte dem fler gånger...eftersom jag nu inte gjorde det förra gången vi var i Vadstena. Då när jag ännu inte insett att jomen, det är väl klart att jag ska lära mig knyppla!

Efter en fin kväll som tillbringades med utsikt över Vättern i sällskap av en gös och lite gott vin (ja maken och Loppan fick också vara med) vaknade vi till lite svalare väder. - Garn och garn och trådar i all ära - nu vill jag ha lite kultur! utropade maken och fräste iväg med Loppan och mig till Skänninge för att beskåda Sankta Ingrids klosterruin. Det tog ett tag att hitta den, för Skänningeborna är lite luriga med sina skyltar, men till slut hittade vi den bakom Preem-macken. Sen tittade vi på Ture Lang också, och ska jag vara ärlig så är jag lite tveksam inför det konstnärliga värdet. Men Skänninge hade många fina gamla hus också och vi traskade runt och tyckte ändå att livet var behagligt. Puttenuttigt och gulligt och sådär.

Sen tyckte maken att det räckte med det pittoreska och gulliga. Det är kontrasterna som gör det! utropade han och så åkte vi till Bjälbo kyrka där det fanns Mycket Gamla Rum att klättra upp i i tornet, om man ville. Det ville maken. Han må ha höjdskräck, men inför tanken att knalla omkring i samma rum som Ingrid Ylva och Magnus Minnesköld och om det var Birger Jarl (?) - det må vara mig förlåtet men ibland tappar jag tråden när maken med stor entusiasm pratar om gamla döingar som vore det kusiner i första led - ja då knallar han glatt uppför de mest o-gåvänliga trappor jag skådat. När maken kommit ner var det ju min tur (Loppan slapp) och visst var det häftigt, men själv tänkte jag mest på att om det nu varit så att man haft gästabud här så tycker i alla fall jag synd om de som skulle kuta upp och nerför trapporna med mat och öl och vin och allt vad det var - för att inte tala om när man skulle ta sig ner igen, rund under fötterna efter all mjöden.

Efter allt trapprännande deklarerade jag att nu behövde jag kaffe och kaka, så det så! Maken var inte nödbedd så då åkte vi till Övralid och satt där med utsikt över Vättern och tänkte att Verner von Heidenstam, han visste vad han gjorde när han prompt skulle bygga just där. När vi väl styrkt oss gick vi på en väldigt trevlig guidning inne i huset. Ja det var så inihoppsan trevligt att även Loppan fick följa med och hon fick mycket beröm av guiden efteråt för att hon var så lugn och fin. Nu kan således Loppan en himla massa om Heidenstam och jag undrar lite vad hon tycker. Han var ju förvisso hundvän, men annars var det lite si och så. Jag kommer ju ihåg hur han behandlade Fröding och jag står nog fast vid min åsikt, att Verner var en skitstövel. Fast han byggde ett fint hus, det gjorde han.

Dan därpå, ja då var det avgjort inget vidare väder - men det gjorde ingenting för nu skulle vi till Linköping och slå en mängd flugor i en och samma smäll.
- Titta på kyrka - check!
- äta lunch - check!
- titta på Folke Filbyter - check! (rackarns ful gubbe får man säga och inte blir det bättre av att Linköping av någon outgrundlig anledning byggt grisskära lådor runt stor del av fundamentet, typ som lastpallar att sitta på. De var ännu fulare än Folke).
- besöka Gamla Linköping och närmare bestämt Knyppelboden därstädes. - inte check.

Jag småstudsade av förväntan när vi närmade oss, men jag blev lite betänksam när dörren inte stod välkomnande öppen. Och näe, det var stängt! Jag ryckte i dörren och blängde på den, men det hjälpte inte. Och i fönstret, så frestande nära men ändå så ouppnåeligt, såg jag fina mönster och alster som bara ropade på mig att "kom in och köp!!" - men vad hjälpte det? Vi satte oss på en bänk så att jag fick hämta mig efter besvikelsen, och regnet hällde ner och maken gjorde en empirisk studie. Han räknade barn, hur många som var flickor och som var pojkar och kom fram till att av alla inom synhåll den stund vi satt där så var säkert 80% flickor. Är pojkar en utdöende ras? undrade maken. - Kommer de att bli rödlistade? funderade han vidare. Jag tröstade honom med att om han blir rödlistad så kommer jag att montera honom på den finaste nål jag hittar och sätta honom en i en praktfull glaslåda.

Efter kalamiteten i Linköping behövde jag lugna nerverna med garn. Mycket garn! - Vi kör till Ödeshög! sa jag och spände ögonen i maken och han styrde villigt kosan mot denna metropol. Men nu skulle vi inte in i Ödeshög utan vi körde ut på landet. När man var så långt ute på landet man kunde, ja då körde man på en vidare på en himla liten grusväg och rätt vad det var så var man framme vid Östergötlands Ullspinneri som har exklusiva får i hagen, Sveriges sista Spinning Jenny inne det underbart oteknologiska spinneriet och garn. Massor av härligt Visjögarn och med mig hem följde en försvarlig mängd grått och naturvitt 2-trådigt Visjögarn. Sen var jag nöjd. Loppan också, som ju får sova i sängen när vi är på semester.

Sen, ja sen var det dags att styra kosan söderut igen. Fast först gjorde vi en avstickare till Visingsö. Loppan har aldrig åkt båt förut, men tog det med knusende ro när sjöbrisen fläktade i polisongerna. När man rester med maken, ja då hamnar man gärna bland en ruin eller två, så även på Visingsö där vi tittade på Visingsborg och tjuvlyssnade på alla som skulle visa sina barn fängelsehålorna (som inom parentes inte var fängelsehåla utan något förvaringsutrymme i vallen). Maken fnös. - Jamen herregud, här kan man prata om Brahe:ar och adelsmän och slott och allt möjligt, och det enda folk jamsar omkring efter är fängelsehålor? Bah! fnös maken igen och ägnade sig själv åt att titta på vapensköldar. Loppan och jag, vi slog oss ner i solen och tyckte att det var inte så dumt det heller.

Sen, ja sen blev det glass och paj i den vackra men väldigt orensade örtagården. Och då var det dags att styra kosan till Halmstad där vi blev utfodrade på det mest förträffliga sätt av sonen och sonhustrun och där vi sedan lämnade kvar Loppan för lite ytterligare semester medan vi själva reste hem, full av lammracks och rabarberpaj och med väskorna fulla av visjögarn och knyppelmönster.

Så även om det inte blev knypplingskurs, så blev det bra ändå!