Det brummar utanför fönstret

 ...vilket kan ha något att göra med att vi förra veckan vaknade upp och insåg att vi fått oväntat besök. Eller "oväntat" och "oväntat" - de skulle komma förra veckan, men ofta när det gäller hantverkare så kan man se sådant mer som en stilla förhoppning, en optimistisk möjlighet - men icke så. I tisdags morse stod den där utanför biblioteksfönstret! Lång, ståtlig och stark, inte direkt som undertecknad alltså. Med schwung och snabbhet lyfte den över såväl gröna liftar som containers - jo för nu är det äntligen dags, nu ska balkongerna bytas. Det har varit en lång process och då är vi ändå bara 10 lägenheter i föreningen... så man bävar ju lite vid tanken på hur lång tid det skulle ta att komma till beslut i en stor förening? Våra gamla små balkonger ska nu bli lite större och väldigt mycket nyare och det känns ganska skönt när man bor på översta våningen.

Nu är de gamla balkongerna ett minne blott och man får akta sig för att i morgontrötthetens dimma ta klivet ut på den obefintliga balkongen för att få lite morgonluft... fast dörrarna är säkrade utifrån. Kan nog vara bra med tanke på att huset är knökfullt av oss 60+:are som kanske inte alltid har alla hjärncellerna vakna i arla morgonstund. Nu ser jag framför mig hur jag framåt vårkanten ska sitta där med en stickning, massor av blommor och en kopp kaffe och en kardemummabulle. Ja, och med maken såklart! Honom vill man minsann dela balkong med!

Man kan ju ändå börja lite smått med kaffe och kardemummabulle, så det gjorde vi. Man vill ju vara förberedd när det väl är dags! Vi tog Loppan och varandra och åkte ut till Järavallen där vi knallade runt i en timme, lyssnade på havet när vi var på den sidan och på E6:an när vi var på andra. Jag vet ju vilket bakgrundsbrus jag föredrar, men maken visade upp en oväntat poetisk och kreativ ådra och sa att om man ansträngde sig lite kunde man tro att vägbruset var vågbrus. Då gjorde vi det, ända tills Loppan rände iväg och antastade en glad labbe som var ute och löpte med sin matte. Labben blev lika skuttig och glad som Loppan, och matten tog det med fattning när hon insåg att det var en snäll och glad liten fridstörare som kom skuttandes.

- Titta så silvriga träd! sa jag till maken. Han nickade förnumstigt och sa att det måste vara silveraspar. - Nu hittar du bara på! sa jag klentroget, men  maken tog på sig sin mest lärda min och uttalade som sin bestämda uppfattning att detta, det är fina exemplar av Aspulus Argentum. Jag kan inte påstå att jag tror honom.

Men sen åkte vi hem till de där bullarna och då hade jag fått en påminnelseavi från PostNord om ett paket som skulle hämtas ut. Nu fick jag en avi igår också, som jag prompt hämtade ut, och jag väntar dessutom två försändelser från samma företag, så jag löpte väl iväg till den lokala paketutdelaren, medan jag funderade över varför PostNord som tvingade föreningen att installera postboxar under (den falska) förespeglingen att paket skulle kunna lämnas ut där, inte hade gjort just det, lagt paketet i boxen? Det behövdes nämligen inget id och försändelsen var av modest storlek. Men då visade det sig att det var samma paket och då kan jag ju tycka att det är lite väl otåligt att skicka påminnelser när man hämtat ut samma dag som man fått avin. Mina känslor för PostNord är inte av beundrarkaraktär direkt.

Det är tur att man har frisksportat lite

Vintern har kommit på ett måhända temporärt besök. Då gäller det att passa på! Loppan och jag drog ut till golfbanan för att få frisk luft och i preventivt syfte motionera lite så att man gjorde plats till annat. Födelsedagstårta till exempel! I alla fall Loppan gjorde rejält med plats för tårta, men så som det kan vara här i livet var det inte hon som fick mula i sig chokladtårta med rosa grädde. Hon var nog nöjd ändå, att springa fritt så att pälsen vajar och att spana efter sork, ja då leker livet! Sen åkte vi hem till Pyret som ju fyllt tre år!

Det fina födelsedagståget kom fram och sen fick Pyret avnjuta när vi alla klämde i med Happy Birthday med känsla och innerlighet. Det kanske knep lite på det musikaliska, men jag tror att Pyret blev nöjd ändå.

Sen kom tårtan fram! Och Pyret blåste så att alla ljusen släcktes och därefter högg vi alla in med god aptit. Ja förutom Loppan då som i all stillhet låg under bordet och gnagde på en eller annan bordsdekoration som ramlat ner.

Sen pärlade vi pärlplattor och byggde lego och svingade runt på ballonger och balanserade Råttis på huvudet innan vi alla smällde i oss tacos och fastlagsbullar - då insåg jag att jag nog borde ha löpt omkring lite mer därute på golfbanan tillsammans med Loppan. Viljekraften är det dock inga fel på, så jag klämde i mig min fastlagsbulle trots hotande matkoma.

Idag har det blivit mer promenerande bland skidåkare och pulkaåkare på golfbanan - inte för att snömängderna är så imponerande, men i Skåne får man passa på när det kommit några snöflingor. Lite stickning på det, och lite bullbakande så har den här dagen förflutit i angenämt tempo. Ja, jag har ritat av mönstret till morgonrocken också, och insett att jag köpt för lite tyg, trots att jag köpte enligt beskrivningen. Då härsknade jag temporärt till. Det kan vara så att man måste tänka lite mer kreativt, så det får ligga till sig till imorgon så får vi se.

En torsdag i huslighetens tecken

 Man vaknar och det är kallt. Det är ju vinter så det borde inte komma som en överraskning och det gör det faktiskt inte heller. Man är väl inte dum? Det är krispigt och klart och det är ju bra. Mindre bra är halkan och att kommunen hävt ut salt över trottoarerna. - Det får bli hundpromenader, men sen ska jag bara vara inne och göra husliga saker, sa jag till mig själv.

Sy, till exempel. Det är husligt det! Och dessutom verkar det vara oerhört populärt läser man i tidningarna. Folk vallfärdar till symaskinsaffärerna för att köpa sig en symaskin, så till den milda grad att en sådan inte går att uppbringa. Ja man tänker ju att vi  kommer att bli ett oerhört välklätt folk om detta ska fortgå länge. Själv gratulerar man sig till att man varit så förutseende att man köpte sig en maskin för rätt många år sedan nu. Så idag har jag sytt. På detta kommer inget foto, ty det ska bli en födelsedagspresent, så det är lite halvhemligt än så länge. Det är rosa och Mimmi Pigg:igt, kryddat med lite Paw Patrol kan jag ändå avslöja. Jag hoppas det kommer att falla jubilaren i smaken, nu när vi ska på 3-årskalas på lördag.

Men inte nog med det - jag har också gripits av en obändelig lust att sy kläder till mig själv. Förmodligen inspirerad av dottern som är en fena på det där och som utan att darra på manschetten syr byxor och tröjor och måttanpassar och har sig utan att blinka. Jag hyser inte samma tilltro till min egen förmåga när det gäller att sy kläder i vuxenstorlek, så jag grubblade febrilt; vad kunde jag sy som kan tänkas resultera i något mer än en fingertuta? I all blygsamhet får jag påstå att jag tror att jag kommit på det! En morgonrock ska det bli. Mönstret har kommit och idag kom även tyget; våfflad bomull. Jag medger att detta ser inte ut som om det vore till mig. Är det grönt? Är färgglatt? Är det liksom lite gapigt? Nej. Jag höll på att falla för gammalrosa, men sen kom jag på att jag och rosa oftast inte är en match made in heaven. Så grått fick det bli. Och än är det ingen morgonrock, ånej. Än så länge hänger tyget på tork uppe på vinden, men kanske man kan gå loss till helgen. Blir det bra, ja då kan det ju bli en till - i en gapigare kulör.

När tyget hängts på tork ville jag göra något ytterligare husligt. Baka bröd fick det bli! Det är lite win-win med det. Baka är roligt. Nybakat är gott. Det doftar härligt. Och man får många pluspoäng i husmodersprotokollet.

När tekakorna var klara var jag ändå inte klar med mitt värv. Mina blickar föll på garnskåpet... därinne vilade naturvitt 2-trådigt Visjögarn...som inte nystats än... - Nu ska det inte dröja länge! utropade jag och började nysta febrilt. Där sa jag dock ett osant ord, för även om det ser så ordentligt ut som allrahelst på fotot så stötte jag snart på patrull. Ibland får man härvor där något verkar ha trasslat sig lite under härvningen. Då blir man lite tjurig, men det brukar reda ut sig ändå. Om man inte, när man lirkar av härvan från vindan, tappar eländet och då, då trasslar det till sig något alldeles kolossalt innan en gris hinner blinka! Maken ryckte dock rådigt ut och med gemensamma krafter är nu garnet nystat i ett ordentligt nystan, och det utan att jag blev rosenrasande irriterad och gick loss med saxen. Måttfull och behärskad, det är jag det. I alla fall när maken rycker ut.

Nu känner jag dock att jag snart är klar med mitt husmorsvärv för dagen. Lite kvällsmat ska det bli, men sen får det enbart bli lite njutningsstickning. Och kanske lite gos med hunden.

Klang och jubel!

 

Maken har fyllt år. Ja, han gör ju det varje år, det hör liksom till. Självklart fick han frukost på sängen och mer eller mindre skön sång. Paket fick han dock inte, för det är märkligt svårt att hitta på något att ge en man som är tämligen ointresserad av de flesta prylar - om de inte är böcker. Nog för att det var beställt en bok från ett antikvariat, en bok om Halmstadgruppen no less. Den skulle hämtas, och sen var planen att jag skulle förpacka den fint och maken skulle se överraskad ut när han öppnade den. En bra plan på alla sätt, om det nu inte varit så att antikvariatet skickat makens bok till någon som kanske inte alls är intresserad av Halmstadgruppen, vad vet jag? Men, men, den kommer vad det lider och maken kan under tiden träna på sin förtjust överraskade min.

Däremot har vi en annan fin tradition på makens födelsedag som vi upprätthöll. Vi går och äter på Mat & Destillat som i vårt tycke är stans bästa restaurang. Nu vill man ju inte vara helt oansvarig och stå och hiva drinkar med armarna om helt okända människors axlar medan man skrålar fyllesånger, man vill ta sitt ansvar. Å andra sidan så brukar vi faktiskt inte bete oss på det sättet. Nej, man vill gå ut och äta, bli bjuden på mat och serverad vid bordet och så där. Det kändes faktiskt helt tryggt, i hela restaurangen var det fyra sällskap à 2 personer vardera som åt, så det var oceaner med meter åt alla håll.

Förr, pre-covid så att säga, var vi ofta ute och åt, men nu är det ju en sällsynt förekommande händelse och det är kanske därför man uppskattade det så mycket? Alldeles bortsett från att maken såklart är värd det allra bästa firande man kan tänka sig - mycket bra eftersom jag ju då hänger med på ett hörn. Jag kan ju inte bara sitta där och titta på medan maken häver i sig en Skogvaktare (ja det är drinken alltså, han har inte blivit kannibal) och vildsvin och så. Själv tog jag något spritzigt och renrostbiff.

Man kan notera att makens drink är av det rustikare slaget som dracks ur plåtmugg. Det visade sig att bartendern kommer från Norrland och är inne på det där rustika, vildmarksartade så jag föreslog att man kunde ju göra upp en öppen eld mitt på golvet så kunde man sitta runt den på stockar och dricka Skogvaktare och ännu mer känna vildmarksromantiken? Lysande idé tycker jag då helt blygsamt, men jag vet inte om den riktigt gick hem hos personalen?

Vi brukar inte direkt dricka drinkar, men är det fölsedag, så är det. Så det fick bli en liten till hallonsorbeten också. Farligt god. Sen var klockan åtta och det serverades inte mer alkohol, och det var kanske tur när man inte är så tränad på det där med starksprit. Vi vandrade hem genom Lundagård och var helt överens om att paket eller ej, födelsedagen hade blivit vederbörligen firad.

Idag blir det dock vatten för undertecknad.

Det är märkligt med hobbys

 Jag är den förste att instämma i att det är bra att ha hobbys. I all synnerhet i dessa tider när man inte får vara social och inte bör göra något alls som innebär någon form av närkontakt, ja då är det bra med hobbys. Man kan ju inte äta kardemummabullar hela tiden, menar jag.

Jag är också helt på det klara med hur lätt det är att man nördar in sig, att man börjar samla på saker (tre knyppeldynor and still counting, say no more...) , att man helt enkelt beter sig på sätt som kan tyckas vara mindre rationella.

Maken, han har ju en rikhaltig arsenal av hobbys. Vissa i viloläge, andra synnerligen aktiva. Hans deltiologiska ådra, till exempel, den blomstrar och frodas. (Blomstrar en ådra?). Vykort av gamla Lunda- och Halmstadsvyer strömmar in i vår brevlåda, maken handlar nämligen flitigt på Tradera. Dock är han monogamhandlare, inget annat än vykort finner nåd för hans ögon. 

Dessa vykortförsäljare, de tycks ha ett överflöd av frimärken. Det är mer regel än undantag att de frankerar så att saliven sprutar omkring (föreställer jag mig). "Många frimärken ska de' va'" tror jag att de utropar belåtet, i tron att den som samlar vykort också samlar frimärken. Det är ju snällt tänkt.

Priset tog nog den som frankerade kuvertet som anlände häromdagen. Jodå, det hade lämnats plats för adressen. Nätt och jämt.

Maken samlar inte frimärken. Än. För säkerhets skull sparar han dem.

Trettondagen

 Idag åkte granen ut. I år har den hållit sig fin och inte barrat så mycket, men nu kändes det ändå som att det kunde vara dags. Det är märkligt hur trassligt det är att ta ur belysningen - och fast man försöker vara så okarakteristiskt ordentligt och lägga den på ett synnerligen organiserat sätt i dess låda, så vet man att när man till nästa år ska sätta upp den igen, ja då har den under årets lopp legat där och trasslat in sig till en gordisk knut. Förmodligen under förtjust fnittrande. En knut som man inte kan hugga av, för hur skulle det då bli något ljus i granen?

Jag vaknade förväntansfullt i morse, jo för enligt SMHI skulle det ha snöat en större del av natten och nu såg jag fram emot att stiga ut i en ljus och fluffig värld. Jodå, jag vet att man tröttnar på snö och is och halka så småningom, men lite snö tycker jag ändå är på sin plats nu när det är kalendermässig vintertid. Jag borde ha insett att SMHI är ungefär som politiker och generaldirektörer för MSB - säger en sak men gör något helt annat. Föralldel, lite vitt var det på marken, men fluffigt? Men visst, om nu detta är årets snö, ja då gäller det ju att gå ut och beskåda den. Det var tur att vi gjorde det, för någon timme senare var den borta. Puts väck. 

Igår var vi också ute och rände runt, ja det är vi ju alla dagar, Loppan och jag. Igår kände vi ett behov av att vara lite kulturella av oss, så då tog vi vägen förbi Skissernas museum. Inte för att det är öppet, och inte för att man får ta med hund in, men man kan ju ändå titta lite på statyerna i parken utanför. Där stod minsann en ny, en som jag inte sett förut. En som också hade förberett sig för snöfall minsann. Eller kanske snarare en skånsk vinter av lerigaste slag? 

Ska jag vara ärlig så är Loppan inte så värst konstintresserad. Hon föredrar absolut när jag placerar henne vid något som jag föreställer mig har ett marint tema (?), ber henne sitta still och posera, jo för då vet hon att man kan inhösta en eller annan frolic. 

Sen går vi hem och tittar på Vinterstudion när skidåkarna far fram i Tour de Ski. Där kan man prata om snö! Jag håller dock hoppet uppe och stickar oförtrutet vidare med mitt ullgarn. Nu har jag färdigställt min slipover i garnet jag köpte i Bath, den är både färdigstickad och blockad och jag tänker att eftersom den inte har några ärmar så borde den väl kunna vara ett sådär lagom-plagg?

När jag inte stickar, eller börjar på en ny knyppling, eller går ut med hunden, eller matar maken, eller tittar på skidor - ja då har jag tagit mig i kragen och satt igång med något som jag skulle gjort för länge sedan, en sån där grej som jag skrev upp i min bullet journal ända tills det blev genant att jag inte kunde bocka av den uppgiften och jag bara lät den försvinna ut i den stora tystnaden... Jag har tagit tag i Projekt Göra Fotobok! 2009 till 2017 gjorde jag en fotobok varje år och det tar ju sin tid, att överföra foton och pilla in dem i olika layouter och så vidare. Visst började jag med en för 2018 också, men efter halva året, när jag lite självbelåtet berömde mig själv för att jag var så förutseende och präktig och liksom skapade boken efterhand, ja då upptäckte jag att jag valt fel bokmodell. Och inte gick det att ändra heller. Tja, där tappades den sugen, och det rejält kan jag säga. Fast inte kan man låta allting bli hängandes i luften - då skulle det ju aldrig dokumenteras att Pyret blivit mer än en dag gammal, sonens och sonhustruns bröllop skulle inte finnas på pränt och så vidare. Makens disputation skulle man ju kunna tro aldrig hade inträffat? Nej här gällde det att skärpa sig! Vilket jag gjort nu, så får vi se hur det går. Eftersom jag inte längre har en bullet journal, så kan jag ju inte notera denna uppgift där, men jag tänker att bloggar jag om den, ja då måste jag ju för skams skull om inte annat se till att bli klar någon gång.

Hurra igen!

 

Jo för nu är det ju födelsedag igen i familjen! Vi har lyckats samla en hel hög fölsegrisar i januari-februari, så grattisropen far som pingpongbollar över nejden. Och just idag är det ju Tomten som fyller år! Kanske det inte är tomten... och då, när han kom till världen var det ju inte så mycket skägg kan jag säga. Men vi hurrar i alla fall såklart, och hoppas att du får tårta och paket och skönsång idag!

De här första dagarna på 2021 har varit en ganska avslappnad affär. Men först firade vi in det nya året med syrran - eller rättare sagt, det gjorde vi inte, för vi åkte hem redan vid 23-tiden för att inte vara ute vid den värsta rakettiden. Loppan är nämligen avgjort oimponerad av fyrverkerier. Det kan dock hända att de där modersmjölkstabletterna gjorde viss verkan, för hon var inte panikslagen i alla fall och det var skönt. Dock var hon så pass störd att hon inte åt oxfilet, trots att hon serverades det mitt framför nosen på en egen liten bricka. Maken och jag, vi fick minsann också oxfilet och en massa annat gott, fast vi serverades mer traditionellt på tallrik, och vi, vi åt så att vi blev nästan fyrkantiga.

Men som sagt, avslappnat och behagligt - hundpromenader, lite brödbakning, Tour de Ski på TV, lite ankbröst och gott vin, mycket mer än så behövs inte för att man ska njuta av tillvaron. Snön har lyst med sin frånvaro, men å andra sidan så slipper man ju skotta då, eller halka runt på isen, eller få salt i tassarna så det kan man väl också se lite positivt på.

Något som man kan se mycket positivt på är att jag såhär i självaste starten på året blivit klar med min fårknyppling! Jag är makalöst stolt och klappar mig på axeln och säger "det gjorde du bra!". Och när jag tänker på att det bara är 1,5 år sedan jag i Vadstena på spetsmuséet tänkte att "skulle man? Kanske?" och sen i september samma år började på Udd och Stad, ja då tycker jag nog att en gratulationsklapp är helt i sin ordning. I all synnerhet som jag fått klura ut en hel del själv efter det att knypplingskursen ställdes in (ständigt denna Covid!). Och det kan jag säga att det är lite klurigt att knyppla en fårsvans - vem kunde ha trott det? När jag kom till den allra sista kanten och bara skulle knyppla bort de flesta av de 36 paren, ja då tänkte jag lättsinnigt ungefär att jamen hur svårt kan det vara? Nu är jag ju nästan klar! Ja då visade det sig att även det var lite klurigare än jag trott, men efter lite trassel så var det jag som bestämde och rätt vad det var, så var det klart! Nu har jag en egen liten fårflock, inte illa.

Maken kom ut i köket precis när jag klippte av det första paret knyppelpinnar och utropade förbluffat "ska du klippa i knypplingen?!", men jo, det skulle jag. Fast jag håller med om att det är lite nervöst, det där. Det är ju så med handarbete, gastkramande spänning hela tiden. Klipper man inte upp steekar i sina stickade koftor så går man loss med saxen i knypplingen. Det gäller att ha nerver av stål.