Det brummar utanför fönstret

 ...vilket kan ha något att göra med att vi förra veckan vaknade upp och insåg att vi fått oväntat besök. Eller "oväntat" och "oväntat" - de skulle komma förra veckan, men ofta när det gäller hantverkare så kan man se sådant mer som en stilla förhoppning, en optimistisk möjlighet - men icke så. I tisdags morse stod den där utanför biblioteksfönstret! Lång, ståtlig och stark, inte direkt som undertecknad alltså. Med schwung och snabbhet lyfte den över såväl gröna liftar som containers - jo för nu är det äntligen dags, nu ska balkongerna bytas. Det har varit en lång process och då är vi ändå bara 10 lägenheter i föreningen... så man bävar ju lite vid tanken på hur lång tid det skulle ta att komma till beslut i en stor förening? Våra gamla små balkonger ska nu bli lite större och väldigt mycket nyare och det känns ganska skönt när man bor på översta våningen.

Nu är de gamla balkongerna ett minne blott och man får akta sig för att i morgontrötthetens dimma ta klivet ut på den obefintliga balkongen för att få lite morgonluft... fast dörrarna är säkrade utifrån. Kan nog vara bra med tanke på att huset är knökfullt av oss 60+:are som kanske inte alltid har alla hjärncellerna vakna i arla morgonstund. Nu ser jag framför mig hur jag framåt vårkanten ska sitta där med en stickning, massor av blommor och en kopp kaffe och en kardemummabulle. Ja, och med maken såklart! Honom vill man minsann dela balkong med!

Man kan ju ändå börja lite smått med kaffe och kardemummabulle, så det gjorde vi. Man vill ju vara förberedd när det väl är dags! Vi tog Loppan och varandra och åkte ut till Järavallen där vi knallade runt i en timme, lyssnade på havet när vi var på den sidan och på E6:an när vi var på andra. Jag vet ju vilket bakgrundsbrus jag föredrar, men maken visade upp en oväntat poetisk och kreativ ådra och sa att om man ansträngde sig lite kunde man tro att vägbruset var vågbrus. Då gjorde vi det, ända tills Loppan rände iväg och antastade en glad labbe som var ute och löpte med sin matte. Labben blev lika skuttig och glad som Loppan, och matten tog det med fattning när hon insåg att det var en snäll och glad liten fridstörare som kom skuttandes.

- Titta så silvriga träd! sa jag till maken. Han nickade förnumstigt och sa att det måste vara silveraspar. - Nu hittar du bara på! sa jag klentroget, men  maken tog på sig sin mest lärda min och uttalade som sin bestämda uppfattning att detta, det är fina exemplar av Aspulus Argentum. Jag kan inte påstå att jag tror honom.

Men sen åkte vi hem till de där bullarna och då hade jag fått en påminnelseavi från PostNord om ett paket som skulle hämtas ut. Nu fick jag en avi igår också, som jag prompt hämtade ut, och jag väntar dessutom två försändelser från samma företag, så jag löpte väl iväg till den lokala paketutdelaren, medan jag funderade över varför PostNord som tvingade föreningen att installera postboxar under (den falska) förespeglingen att paket skulle kunna lämnas ut där, inte hade gjort just det, lagt paketet i boxen? Det behövdes nämligen inget id och försändelsen var av modest storlek. Men då visade det sig att det var samma paket och då kan jag ju tycka att det är lite väl otåligt att skicka påminnelser när man hämtat ut samma dag som man fått avin. Mina känslor för PostNord är inte av beundrarkaraktär direkt.