Hurra igen!

 

Jo för nu är det ju födelsedag igen i familjen! Vi har lyckats samla en hel hög fölsegrisar i januari-februari, så grattisropen far som pingpongbollar över nejden. Och just idag är det ju Tomten som fyller år! Kanske det inte är tomten... och då, när han kom till världen var det ju inte så mycket skägg kan jag säga. Men vi hurrar i alla fall såklart, och hoppas att du får tårta och paket och skönsång idag!

De här första dagarna på 2021 har varit en ganska avslappnad affär. Men först firade vi in det nya året med syrran - eller rättare sagt, det gjorde vi inte, för vi åkte hem redan vid 23-tiden för att inte vara ute vid den värsta rakettiden. Loppan är nämligen avgjort oimponerad av fyrverkerier. Det kan dock hända att de där modersmjölkstabletterna gjorde viss verkan, för hon var inte panikslagen i alla fall och det var skönt. Dock var hon så pass störd att hon inte åt oxfilet, trots att hon serverades det mitt framför nosen på en egen liten bricka. Maken och jag, vi fick minsann också oxfilet och en massa annat gott, fast vi serverades mer traditionellt på tallrik, och vi, vi åt så att vi blev nästan fyrkantiga.

Men som sagt, avslappnat och behagligt - hundpromenader, lite brödbakning, Tour de Ski på TV, lite ankbröst och gott vin, mycket mer än så behövs inte för att man ska njuta av tillvaron. Snön har lyst med sin frånvaro, men å andra sidan så slipper man ju skotta då, eller halka runt på isen, eller få salt i tassarna så det kan man väl också se lite positivt på.

Något som man kan se mycket positivt på är att jag såhär i självaste starten på året blivit klar med min fårknyppling! Jag är makalöst stolt och klappar mig på axeln och säger "det gjorde du bra!". Och när jag tänker på att det bara är 1,5 år sedan jag i Vadstena på spetsmuséet tänkte att "skulle man? Kanske?" och sen i september samma år började på Udd och Stad, ja då tycker jag nog att en gratulationsklapp är helt i sin ordning. I all synnerhet som jag fått klura ut en hel del själv efter det att knypplingskursen ställdes in (ständigt denna Covid!). Och det kan jag säga att det är lite klurigt att knyppla en fårsvans - vem kunde ha trott det? När jag kom till den allra sista kanten och bara skulle knyppla bort de flesta av de 36 paren, ja då tänkte jag lättsinnigt ungefär att jamen hur svårt kan det vara? Nu är jag ju nästan klar! Ja då visade det sig att även det var lite klurigare än jag trott, men efter lite trassel så var det jag som bestämde och rätt vad det var, så var det klart! Nu har jag en egen liten fårflock, inte illa.

Maken kom ut i köket precis när jag klippte av det första paret knyppelpinnar och utropade förbluffat "ska du klippa i knypplingen?!", men jo, det skulle jag. Fast jag håller med om att det är lite nervöst, det där. Det är ju så med handarbete, gastkramande spänning hela tiden. Klipper man inte upp steekar i sina stickade koftor så går man loss med saxen i knypplingen. Det gäller att ha nerver av stål.