Trettondagen

 Idag åkte granen ut. I år har den hållit sig fin och inte barrat så mycket, men nu kändes det ändå som att det kunde vara dags. Det är märkligt hur trassligt det är att ta ur belysningen - och fast man försöker vara så okarakteristiskt ordentligt och lägga den på ett synnerligen organiserat sätt i dess låda, så vet man att när man till nästa år ska sätta upp den igen, ja då har den under årets lopp legat där och trasslat in sig till en gordisk knut. Förmodligen under förtjust fnittrande. En knut som man inte kan hugga av, för hur skulle det då bli något ljus i granen?

Jag vaknade förväntansfullt i morse, jo för enligt SMHI skulle det ha snöat en större del av natten och nu såg jag fram emot att stiga ut i en ljus och fluffig värld. Jodå, jag vet att man tröttnar på snö och is och halka så småningom, men lite snö tycker jag ändå är på sin plats nu när det är kalendermässig vintertid. Jag borde ha insett att SMHI är ungefär som politiker och generaldirektörer för MSB - säger en sak men gör något helt annat. Föralldel, lite vitt var det på marken, men fluffigt? Men visst, om nu detta är årets snö, ja då gäller det ju att gå ut och beskåda den. Det var tur att vi gjorde det, för någon timme senare var den borta. Puts väck. 

Igår var vi också ute och rände runt, ja det är vi ju alla dagar, Loppan och jag. Igår kände vi ett behov av att vara lite kulturella av oss, så då tog vi vägen förbi Skissernas museum. Inte för att det är öppet, och inte för att man får ta med hund in, men man kan ju ändå titta lite på statyerna i parken utanför. Där stod minsann en ny, en som jag inte sett förut. En som också hade förberett sig för snöfall minsann. Eller kanske snarare en skånsk vinter av lerigaste slag? 

Ska jag vara ärlig så är Loppan inte så värst konstintresserad. Hon föredrar absolut när jag placerar henne vid något som jag föreställer mig har ett marint tema (?), ber henne sitta still och posera, jo för då vet hon att man kan inhösta en eller annan frolic. 

Sen går vi hem och tittar på Vinterstudion när skidåkarna far fram i Tour de Ski. Där kan man prata om snö! Jag håller dock hoppet uppe och stickar oförtrutet vidare med mitt ullgarn. Nu har jag färdigställt min slipover i garnet jag köpte i Bath, den är både färdigstickad och blockad och jag tänker att eftersom den inte har några ärmar så borde den väl kunna vara ett sådär lagom-plagg?

När jag inte stickar, eller börjar på en ny knyppling, eller går ut med hunden, eller matar maken, eller tittar på skidor - ja då har jag tagit mig i kragen och satt igång med något som jag skulle gjort för länge sedan, en sån där grej som jag skrev upp i min bullet journal ända tills det blev genant att jag inte kunde bocka av den uppgiften och jag bara lät den försvinna ut i den stora tystnaden... Jag har tagit tag i Projekt Göra Fotobok! 2009 till 2017 gjorde jag en fotobok varje år och det tar ju sin tid, att överföra foton och pilla in dem i olika layouter och så vidare. Visst började jag med en för 2018 också, men efter halva året, när jag lite självbelåtet berömde mig själv för att jag var så förutseende och präktig och liksom skapade boken efterhand, ja då upptäckte jag att jag valt fel bokmodell. Och inte gick det att ändra heller. Tja, där tappades den sugen, och det rejält kan jag säga. Fast inte kan man låta allting bli hängandes i luften - då skulle det ju aldrig dokumenteras att Pyret blivit mer än en dag gammal, sonens och sonhustruns bröllop skulle inte finnas på pränt och så vidare. Makens disputation skulle man ju kunna tro aldrig hade inträffat? Nej här gällde det att skärpa sig! Vilket jag gjort nu, så får vi se hur det går. Eftersom jag inte längre har en bullet journal, så kan jag ju inte notera denna uppgift där, men jag tänker att bloggar jag om den, ja då måste jag ju för skams skull om inte annat se till att bli klar någon gång.