Sommarliv

 Sverige spelar fotboll mot Ukraina. Eller vadå, "Sverige" - jag spelar minsann ingen fotboll och jag kan väl också anses vara en representant för Sverige. Det svenska landslaget (i fotboll, för att vara extra tydlig) spelar alltså. Fönsterna står öppna, för det är en varm och sommaraktig juni vi har, och genom fönsterna hör vi folk som stönar och jublar i takt med att bollen går in, eller inte går in. Lustigt nog verkar studenterna se matchen med några minuters fördröjning, för efter det att maken stönat över stolpskott så dröjer det en liten stund innan det stönas där ute.

Själv vet jag inte om jag ska titta eller inte - för jag har fått för mig att om jag tittar, ja då går det åt fanders. Men om jag å andra sidan inte tittar, ja då går det också åt fanders. Hur detta går till vet jag inte riktigt, men det är väl något med ens mentala kraft eller så. Alltså löser jag detta dilemma genom att sitta här, men sticka/blogga/klia hund samtidigt, så att jag liksom inte ser vad som händer.

Vi njuter av livet - inte minst av tanken på att man slipper springa sig svettig i 90 minuter - för sommaren, ja den bara fortsätter och fortsätter. 

Ibland firar vi lite midsommar tillsammans med syrran och Poppy. Då dricker vi Pimms, fast sen blev det sillmacka och grillat lamm också. Man kan ju inte livnära sig på Pimms allena. Vi tyckte alla det var roligt att få gäster, inte minst Loppan som placerade sig i soffan och bara väntade på besöket. 

Andra kvällar dricker vi lite vin med en granne. Vi traskar runt i skogen med syrran och Poppy. Vi sitter i trädgården och sover en skvätt i värmen. Loppan och jag åker ut till Saxtorp och och badar med Susanne och Lisa, och sen dricker vi kaffe och äter bulle. Loppan kliver ut så långt hon kan utan att simma, för hon vill inte riktigt släppa kontakten med terra firma, men hon blir våt och sval och ser nöjd ut ändå när pälsen flyter som en volang runt henne. I närheten har två ynglingar tältat och efter en stund kommer de ut och badar också utan att bli avskräckta av att plaska runt bland tanter och vovvar.

Det kommer bilder från dottern på två flickor som är mycket nöjda med att de passar grannarnas höns när de är bortresta. Grannarna alltså, inte hönsen. Jag är lite imponerad av att hönorna så snällt finner sig i att lyftas. Tänk så trevligt med en hönsgård i trädgården, pinfärska ägg alldeles utanför dörren!

Ja livet är så enkelt att leva på sommaren. Inga tunga jackor. Ingen is att halka runt på. Ingen snöslask eller vägsalt. Man tar sin vovve och bara knatar iväg när det är dags att gåpromenad. Och sen ligger man och njuter av livet och väntar på att någon ska komma förbi och klia en på magen. Ja kanske inte direkt jag, jag hade nog känt mig lite fånig, men sånt låter sig inte Loppan hejdas av.

Och nu drar det visst ihop sig till förlängning och då tror jag att jag drar mig mot sängen faktiskt. Så får de klara sig utan mig och min mentala kraft.

edit: Det gick ju sisådär utan min hjälp.

Att ha en fyrbent vän

 Jag har sagt det förut, men jag säger det ändå igen; det där med att ha en liten hund i familjen, det kom in sent i mitt liv. Men bättre sent än aldrig och mitt hundliv fick ju faktiskt start i raketfart! Jag känner mig ändå så lyckligt lottad att ha haft två såna kompisar. Först Huliganen och sedan Loppan. Ingen av dem har direkt varit så där att de suttit och andäktigt lyssnat efter mattes visdomsord, typ "His Master's Voice". Men ärligt talat, hade jag trivts med det? Jag gillar ju självständiga, egensinniga, glada filurer. Ja, jo, ibland vill man väl att folk/vovvar bara gör vad man säger utan att komma med invändningar/ändringsförslag/nä-det-gör-jag-icke/gör-det-själv-om-det-nu-är-så-nödvändigt. Men annars är jag inte typen som pekar med hela handen. Jag gillar ju inte själv när folk domederar med mig. 

Idag är det fem år sedan vi fick ta farväl av vår egensinnige, varmt älskade Huligan. Det känns obegripligt att det redan gått så lång tid, men Huliganen, han lever minsann kvar! Massor av glada minnen och jag tror att vare sig jag eller maken någonsin kommer att glömma honom.

Inte anade vi väl då, den 23 juni 2016 att om bara några månader skulle det komma in en raggfia i familjen. Så olik Hampus, men så lika bra på sitt eget sätt. 

Visst är det ganska fantastiskt att kunna gå där och ta en kvällspromenad, och plötsligt öppnas det ett fönster och någon ropar

- åh vilken söt hund du har, får jag ge henne en godis?!

- ääähhh, va? svarar man intelligent då, innan man samlar sig och säger (ivrigt påhejad av Loppan) att jovisst, det går bra.  Sen dröjer det bara en liten stund och så öppnas porten och ut kommer en dam som raskt kastar sig ner och gullar med Loppan. Loppan låter sig villigt klappas och talas om vilken rar hund hon är, i all synnerhet som damen frikostigt delar ut små hundgodisar.

Sen utspelar sig ett sådant där trevligt samtal hundälskare emellan där man pratar lite om ditt och datt, men mest hund. Det visar sig att damen sedan två år är sorgligt hundlös, men nu bara väntar på en höftledsoperation i augusti och sen, sen ska det bli valp. En bichon havanais hade hon tänkt sig.... men nu säger hon att hon får nog gå in och googla "australisk terrier". Det gör hon rätt i, uppmuntrar både Loppan och jag henne. 

Sen får vi gå in och titta på innergården, det är alltid lika spännande när man knallar runt i Kulturkvadranten och undrande kikar på alla portar att helt plötsligt få komma in och titta. Det finns en oanad idyllisk värld bakom många av de där portarna.

Därefter tar vi farväl av den trevliga hundälskaren och önskar varandra ömsesidigt lycka till med höfter och knän och valpar och hundar. Sånt hände aldrig innan jag blev hundägare. Det är ju det jag säger, livet är så mycket bättre med hund.

Många kockar

... kan vara bra att ha. Vi har ju numera en minimal trädgård där man inte direkt behöver arbeta sig svettig. Det är skönt på sitt sätt, men ibland är det ändå roligt att fräsa runt bland buskar och blader. Nu skulle ju till exempel häcken klippas hos dottern och svärsonen, och den häcken har vi ju klippt i många år. De senaste åren har vi inte varit inblandade alls, men nu när dottern drattat nerför trappan och brutit handleden, ja då ryckte vi ut. Trots tropisk sommarvärme, för till midsommar, ja då ska häcken vara klippt, värme eller ej. Nu hade ju i och för sig svärsonen klippt mycket redan, men lite var det ändå kvar. 

Vi var många som hjälptes åt, så det gick ganska raskt. Svärsonen svingade häcksaxen, maken krattade och Pyret och jag hjälptes åt att stoppa klippet i säckar. Pyret krattade också med stor entusiasm, och jag får ju säga att det är nog första gången som vi haft en häckklippare utklädd till fjäril - men jag tycker att det absolut gav en viss elegant touch åt det hela. Pyret var också mycket behjälplig med att packa klippet i säckarna. Bästa sättet är ju så klart att hoppa ner i själva säcken och kompaktera.

När man nu arbetade så effektivt, ja då blev det ju också tid att sporta lite. Fotboll är ju på tapeten just nu, något större mästerskap utspelas och att det är något annat än fotboll på tv:n när man slår på, ja det är högst osannolikt. Nu är jag inte så värst intresserad av sån fotboll, men däremot tycker jag det är jätteintressant när maken och flickorna joxade med trasan (som jag tror är en föråldrad term). Målet var mycket minimalt, och emellanåt fick maken kämpa mot två målvakter. Flera bollar var också i spel, så det gällde att vara på alerten! Och svårigheter av den graden, ja de möter inte de där vanliga lagen minsann.

Sen var alla hungriga och då fick vi en härlig sommarlunch; de första nyuppgrävda potatisarna, lax och sill. Bättre än så blir det inte.

Proppen är ur

 Man vet ju hur det är - man går där och sparar på chokladkartongen, men när man väl tagit en bit, ja då vill man bara har mer! Så nu när det var så himla trevligt att resa till Halmstad fick man ju blodad tand. Maken ville titta på gamla grejer. Jag ville titta på rosor. Båda två ville vi äta god mat och få sol och vind och havsbris i håret. - Vi åker till Öland! sa maken som är en dådkraftig man.

 Innan vi körde över bron stannade vi till i Kalmar och åt räkmacka på Krusenstiernska gården. En utmärkt inledning på turen! När vi gick därifrån stannade maken plötsligt och undrade - vilken tjusig buske, vad är det här för något? En paradisbuske, slöt vi oss till - och är det ingen paradisbuske så borde det vara det, så vacker som den var.

Öland, det är sommar för mig. I början av 60-talet tillbringade jag nämligen 6 somrar där, mamma och pappa hyrde på Larssons bondgård i Bredsätra. Vi hyrde köket och ett rum, familjen flyttade ut i sin sommarboning på gården, ca 10 meter från boningshuset. Prata om lättflyttat! Det fanns inget kylskåp, däremot utedass. Pappa bar in vatten - ingen modern lyx med andra ord. Men det fanns kattungar! Kycklingar! Kalvar! Griskultingar! Man fick följa med ut och mjölka på fälten på kvällarna, man fick åka hölass och inte minst så fanns det tant och farbror Larsson där som alltid hade tålamod med två skånetöser som rände runt och säkerligen var i vägen överallt. Låter det idylliskt? Det var det. Vi badade i Köpingsvik, vi blev solbrända och åt jordgubbar och för mig är det här kvintessensen av barndomssomrar.

Nu ville jag dit och titta. Jag insåg ju att det var föga troligt att tant och farbror Larsson fanns kvar, så här 60 år senare, men i alla fall. Syrran, som var på Öland för ca 20 år sedan skickade en vägbeskrivning. "Kör till kyrkan i Bredsätra, ta vägen mot Kläppinge och mitt i p:na, sväng till höger". En bra beskrivning på alla sätt och vis, men hur det nu var så missade vi det där med "p:na" och hamnade på Kapelludden. Gjorde absolut ingenting, hav, sol, blåst, ruin, en brygga - what's not to like, liksom?

Men sen ringde vi syrran, och med förenade krafter lyckades vi reda ut alla p:n och allra längst ner vid slutet av en väg låg gården. Den var sig lik, men förmodligen utan utedass och med indraget vatten. Där var fältet där pappa tränade på sitt kastspö som han köpt (varför vet jag inte, någon fiskare var han inte), där var markvägen  där vi åkte på traktorn vid mjölkningsdags. Nostalgin flödade och jag blev lite varm om hjärtat.

Sen började det bli dags att dra sig tillbaka till Färjestaden, och medan vi väntade på att vi skulle äta middag tog vi en sväng ner till havet. När man för en gångs skull befinner sig inom spotthåll från havet vill man ju passa på. Det blåste så att hårtestarna nästan lossnade, men solen sken och man kände att livet, det blir inte så mycket bättre än så här. Nu hade vi kört över bron, som syns i bakgrunden, men då, när det begav sig var det färja mellan Kalmar och Färjestaden som gällde. Och tänk, fortfarande kan man åka färja!

När vi vaknade dagen därpå till strålande sol sa jag att ett av mina mål för dagen var att fotografera en mölla. Maken påpekade att möllor på Öland nog heter väderkvarnar, men för mig är det möllor. Mycket kortare att säga också, och effektivitet är väl bra? Efter frukosten gav vi oss iväg, vårt första mål var fornborgen Ismantorp. Medan vi körde diskuterade vi hur möllorna som skulle fotograferas skulle se ut. Inte för små, men heller inte för stora. Inga hus i närheten som störde idyllen. Inte för mycket träd, men gärna något som liksom gav en extra intressant dimension. Inte för restaurerade, gärna lite väderbitna, men heller inte för shabby chic så att säga. Och tänk, maken lade allt detta på minnet, och på vägen mot Ismantorp utropade han plötsligt - heureka! Jag har funnit det! och svängde raskt in på en liten grusväg.

Maken kan man lita på, dessa möllor uppfyllde alla kriterier med råge! Lagom slitna - check!. Lagom mycket träd - check! Och dessutom lite gravhögar och stenar och tjosanfräsan som bonus, detta var ju bara så bra!

Styrkta av denna formidabla start på dagen körde vi vidare mot Ismantorps fornborg. Det fanns en del intressanta informationstavlor längs vägen från parkeringen mot själva borgen, men det fanns också en rejäl mängd mygg i den sanka vegetationen så till och med maken, som annars har svårt att motstå en fin informationstavla tyckte att näe, nu hoppar vi över tavlorna och försöker löpa ifrån myggen. Men sen kom vi ut på ett öppnare fält, och där låg den. Fornborgen!

Nu gällde det att vara lite systematisk, så vi inledde med att gå runt själva borgen. Ja, först måste vi ju hälsa på en glad bracco italiano som plötsligt dök upp och som njöt av sommaren i fulla drag. Vi traskade runt hela borgen, inklusive alla nio öppningarna. 

Sen gick vi in i själva borgen, som var knökfull av gamla murrester. Nu har jag ju sett flygfoton över hur det hela ser ut, och det är ganska häftigt faktiskt. Svårt att fotografera från marken dock. Jag övervägde ett slag att be maken spänsta upp i en gammal ek och ta ett foto från ovan, men övergav motvilligt tanken. En nerfallen make gör ju ingen glad.

Sen löpte vi åter gatlopp mellan myggen och tog oss till Borgholm där vi åt en näringsrik lunch bestående av glass. Är det sommar så är det. Sen hade vi egentligen tänkt åka ner till Långe Jan - men nu hade vi ju semester så vi gjorde en spontan avstickare inom Solliden, och det gjorde vi rätt i. -Som bonus fick vi en vy över borgruinen i bakgrunden, och jag erbjöd välvilligt maken att ta en avstickare för att titta på fler ruiner, men denna praktmake sa att han hellre ville titta på rosor med mig. Så då gjorde vi det, även om det snöpligt nog visade sig att rosorna ännu låg i startblocken och ännu inte hade sprintat ut på självaste loppet så att säga. Men det fanns mycket annat att titta på och njuta av, så det gjorde inte så mycket.

Sen blev det dock en sväng nerom Ölands södra udde och Långe Jan. 42 meter minsann. Dock stängd pga corona, så det blev till att beundra utsikten nerifrån, vilket maken, som inte direkt gillar höjder, tyckte var helt ok. 

På vägen hann vi ju också titta på Karl X Gustavs mur - det gäller ju att passa på när man är i området så att säga. Lång och himlans rak, och enligt informationstavlan (som blev läst denna gång eftersom det inte var så många mygg i närheten) så hoppade hjortarna som skulle hållas instängda för att jagas och dödas, glatt över. Förvånar mig inte. Hade jag varit hjort hade jag gjort sammaledes.

Efter allt detta kände jag dock att näe, nu var det väl ändå dags att åka tillbaka till Färjestaden? Räkor och lax behövde ätas. En aperol spritz behövde drickas. Och sen behövde man sova en stund efter all sol och vind och fina upplevelser. Ja maken tittade på fotboll förstås, och visst, vill man titta på fotboll så kan man väl få det. Bara jag slipper. Det är ju det där med offside. Jädrans krånglig regel.

Nästa dag var det dags att styra kosan mot Lund igen. Fast först skulle vi ta en sväng inom Kalmar slott där vi i ett ansenligt antal timmar tittade på utställningar om Kalmarunionen, om drottningar och kungar och slottet och det ena med det andra. Jag lärde mig också att redan på den tiden ville männen dölja flinten och nog var väl Karl IX:s metod ganska flärdfull och lite småtjusig? Tre testar samlade i en liten pimpinett fläta, nog vore det väl något för nutiden när var och varannan man ståtar med knutar och hästsvansar och allt möjligt?

Vi tittade på fotoutställningen av Erik Johansson, "Behind the Horizon". - Jag är inte mycket för modern fotokonst, sa maken lite motsträvigt när vi gick in. Men även han föll till föga för underfundiga motiv där man kunde stå länge och begrunda.

Sen var det ändå, ehuru lite motvilligt, dags att köra hem. Till Loppan, som haft det väldigt bra hos syrran, men som jag nu längtade efter. Vi hann med en glass i Tingsryd också på vägen, och det var ju en upplevelse i sig.

En väldigt trevlig tripp down memory lane var det här. Nu får det inte dröja alltför många år tills nästa gång.