Jag har sagt det förut, men jag säger det ändå igen; det där med att ha en liten hund i familjen, det kom in sent i mitt liv. Men bättre sent än aldrig och mitt hundliv fick ju faktiskt start i raketfart! Jag känner mig ändå så lyckligt lottad att ha haft två såna kompisar. Först Huliganen och sedan Loppan. Ingen av dem har direkt varit så där att de suttit och andäktigt lyssnat efter mattes visdomsord, typ "His Master's Voice". Men ärligt talat, hade jag trivts med det? Jag gillar ju självständiga, egensinniga, glada filurer. Ja, jo, ibland vill man väl att folk/vovvar bara gör vad man säger utan att komma med invändningar/ändringsförslag/nä-det-gör-jag-icke/gör-det-själv-om-det-nu-är-så-nödvändigt. Men annars är jag inte typen som pekar med hela handen. Jag gillar ju inte själv när folk domederar med mig.
Idag är det fem år sedan vi fick ta farväl av vår egensinnige, varmt älskade Huligan. Det känns obegripligt att det redan gått så lång tid, men Huliganen, han lever minsann kvar! Massor av glada minnen och jag tror att vare sig jag eller maken någonsin kommer att glömma honom.
Inte anade vi väl då, den 23 juni 2016 att om bara några månader skulle det komma in en raggfia i familjen. Så olik Hampus, men så lika bra på sitt eget sätt.
Visst är det ganska fantastiskt att kunna gå där och ta en kvällspromenad, och plötsligt öppnas det ett fönster och någon ropar
- åh vilken söt hund du har, får jag ge henne en godis?!
- ääähhh, va? svarar man intelligent då, innan man samlar sig och säger (ivrigt påhejad av Loppan) att jovisst, det går bra. Sen dröjer det bara en liten stund och så öppnas porten och ut kommer en dam som raskt kastar sig ner och gullar med Loppan. Loppan låter sig villigt klappas och talas om vilken rar hund hon är, i all synnerhet som damen frikostigt delar ut små hundgodisar.
Sen utspelar sig ett sådant där trevligt samtal hundälskare emellan där man pratar lite om ditt och datt, men mest hund. Det visar sig att damen sedan två år är sorgligt hundlös, men nu bara väntar på en höftledsoperation i augusti och sen, sen ska det bli valp. En bichon havanais hade hon tänkt sig.... men nu säger hon att hon får nog gå in och googla "australisk terrier". Det gör hon rätt i, uppmuntrar både Loppan och jag henne.
Sen får vi gå in och titta på innergården, det är alltid lika spännande när man knallar runt i Kulturkvadranten och undrande kikar på alla portar att helt plötsligt få komma in och titta. Det finns en oanad idyllisk värld bakom många av de där portarna.
Därefter tar vi farväl av den trevliga hundälskaren och önskar varandra ömsesidigt lycka till med höfter och knän och valpar och hundar. Sånt hände aldrig innan jag blev hundägare. Det är ju det jag säger, livet är så mycket bättre med hund.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.