Syjunta

 När jag var liten var min mamma med i en syjunta - ja det var hon väldigt länge faktiskt. Då var bakades det och fejades de gånger juntan var hos mamma. Och sen, sen pratades det ihärdigt i flera timmar. Jodå, jag tror nog att det syddes ett eller annat stygn också, men min fasta övertygelse är att det var det där med att träffas som var det viktigaste. Edla och Ester, mamma och Moster, Karin och vad-hon-nu-hette. Trevligt verkade det i alla fall vara!

Själv är jag inte med i någon syjunta, finns det ens sådana längre, förutom möjligen i kyrkans regi? Jag går ju på stickcafé emellanåt och det är väl ungefär samma, minus kakorna då. Men ibland träffas vi, syrran, jag och våra döttrar och syr något litet projekt och pratar mycket. Det var alldeles för länge sedan, faktiskt rätt så många år, men så i lördags var det dags! Vi hade valt ut ett lagom litet projekt, för det viktigaste, det var ju faktiskt att träffas!

Sen blev det ungefär som när jag var liten; jag städade i pysselrummet och bakade så att alla nödvändiga ingredienser skulle finnas. Och sen kom de, medförande symaskiner och vadd och tyger och gott humör! Vi saknade en sån där sladd med många uttag, som jag så trosvisst sagt att "det har vi!" och dottern lika trosvisst sagt att "bry dig inte, jag har en sån i min syväska" - jo för dottern är en sån som åker på sy-lan och då har man sladd med sig uppenbarligen. Nu hade dottern i ett onödigt städnit plockat ur sladden ur väskan och jag hittade ingen i vårt skåp. Men då ryckte maken ut och lånade generöst ut sin sladd-med-många-uttag och det var ju väldigt bra. Heder åt en sådan make.

Så då såg det väldigt proffsigt ut när bordet var fullt av symaskiner! Och sen, ja sen sydde vi och strök och proppade i vadd och muttrade lite över försvunna nålar. Efter ett tag gick vi upp och fikade, för sånt ska också till. Jobbar man hårt, ja då behöver man bränsle.

Vi var dock väldigt disciplinerade och gick snart ner i pysselrummet igen och sydde och hade oss, ända tills vi var klara. Och vad hade vi då sytt, kan man såklart undra?

Fullt av fina hjärtan! Vissa rent av med stickmotiv, minsann! Nu tycker jag att det inte behöver dröja så länge tills nästa gång för det här var ett väldigt trevligt sätt att tillbringa en lördagseftermiddag.