Blomsterminnen

När jag gifte mig (ja maken gifte också sig, vi gjorde det liksom tillsammans), då hade jag rosor och freesia i min bukett. Min tärna hade luktärter, och luktärter har jag alltid tyckt om. Därför är det ju nu så himla bra att dottern försett mig med plantor som levererar blommor! 

Imorse, när Loppan och jag traskat runt och gjort vad som skulle göras gick vi ut i trädgården och där plockade jag en liten bukett av utslagna luktärter. Nu står de där på matsalsbordet och doftar gott, placerade i den lilla vasen från Venedig som mamma köpte när hon, pappa och jag var där på semester. Utlandssemestrar var inget vanligt förekommande hos oss, men nu hade vi åkt till Riccione. Jag var väl en 14-15 år, och jag gissar att syrran redan flyttat hemifrån eftersom hon inte var med. Jag stickade en blå-vitrandig halternecktopp minns jag - satt på stranden och stickade. Jojo, det gäller att börja i tid (fast sedan hade jag ett långt stickuppehåll).

En dag åkte vi till Venedig på utflykt. Ärligt talat så kommer jag inte ihåg så mycket; San Marcusplatsen, gondoler och att jag hade en röd byxdress på mig. Vore ju bättre om jag kommit ihåg något mer kulturellt än min gamla byxdress kan man tycka.

Jag kommer dock ihåg att mamma ville ha något i glas med sig hem från Venedig och i en butik köpte hon denna lilla vas, i grålila glas med gulddekor. Kanske inte riktigt min stil, vare sig nu eller då, men den passar ju utmärkt till luktärter och är ju ändå ett fint minne från Venedig - bättre än röda byxdressar. (Även om jag vill minnas att jag kände mig väldigt fin i den).

Flitig fredag

Ibland kan man verkligen inte tro att man är pensionär - slit och släp dagen lång. Inte oangenäma saker kanske, men inte direkt att ligga på soffan och käka praliner.

Idag, bara för att ta ett exempel, så for jag upp i (den relativa) ottan, rände ut med voffsan, och ångade sedan upp i tvättstugan och tvättade lite.

Sen åkte maken och jag iväg och uträttade ärenden; paket skulle hämtas både här och där, pelargoner skulle inhandlas och Systemet skulle besökas. Inte en lugn stund med andra ord.

Sen åkte vi hem och åt lunch, packade upp paket och så körde Loppan och vi ut till golfbanan i den missriktade tron att bara för att man spelat sitt livs golf de senaste tre gångerna så skulle detta saliga tillstånd fortsätta. Naivt. Mycket naivt. Första nio hålen gick helt ok, 10:an likaså. På 11:an blev det lite tjall med utslaget och maken såg lite sammanbiten ut när han fastnade i ruffen. Sen fastnade jag också där, men lyckades pilla mig ut (maken hittade inte sin boll), och med någons försyn lyckades jag prångla mig upp på green. - Gör nu par, så blir jag glad igen, sa maken när jag hade en ca 4 meters putt. Men eftersom  man vill ju göra maken god och glad så lyckades jag väl prångla i putten. Och, tja, det var väl där det liksom brakade ihop med golfspelet efter det. Hur, jag undrar bara HUR, kan man spela så usel golf, när man i ett antal rundor liksom bara tjongat till bollen och den lydigt bara fräst iväg i önskad riktning?

Man såg hur Loppan i andanom slog sig för pannan när hon såg matte misshandla fairways och greener och matte, ja hon undrade varför hon inte befann sig i hemmets lugna vrå där hon kunde umgås med garn i allsköns lugn och samförstånd.

På 18:e hålet rätade det sig ändå upp sig, och det var ju bra, men lite i senaste laget. Maken? Han håvade in poäng i mängder och var rätt nöjd. Och då fick ju jag också vara nöjd, det är ju ändå roligt när maken är god och glad och har massor av golfpoäng.

Sen åkte vi hem och maken hängde upp min nya anslagstavla. Den anslagstavla som jag rätt länge tänkt att det vore väl bra att ha en sån? Men inte förrän maken i måndags tyckte att näe, nu får vi väl ändå slå till och beställa en så hände det något. Och nu, nu hänger den där! Äntligen kan jag hänga upp mina knypplade bilder på får och sommarängar, övervakade av Huliganen. Han var kanske inte så intresserad av just knyppling, men han ville vara med där matte var. Tänk att man kan sakna en sån där lite knatte, fast det är 6 år sedan han drog vidare mot nya äventyr.

Tja, sedan var det faktiskt dags för lite mat. Lite kalvlever och en pinot noir, det kunde behövas efter en lång dags färd mot kvällningen. Och i kvällningen, då dyker tornseglarna upp. De flyger och dyker och svingar sig runt och jag tror väl aldrig att de funderar på varför man missade den där chippen på 16:e. Kloka djur, det där.

Sen var det äntligen dags att ligga i soffan. Inga praliner, men ganska skönt ändå.

Ordna och dona

När allt var buret hit och dit, ja då återstod ju att sortera upp. Montera bokhyllor nere i pysselrummet. Försöka få in det som rymts i två bokhyllor och ett skåp i sagda skåp. Minus hyllorna alltså.

Det är rätt nyttigt att gå igenom sina pryttlar emellanåt, för det är ju märkligt vad man samlar på sig en himla massa grejer. Så något har arkiverats för gott, annat ska lämnas till Erikshjälpen och resten har organiserats och strukturerats. Just för tillfället befinner jag mig alltså i detta euforiska tillstånd när jag faktiskt vet var jag har mina pinaler. Troligen kommer det inte att vara för evigt, men känslan nu, alltså! Saliggörande, jag säger bara det.

Först ställde jag iordning i jungfrukammaren/pigkammaren/mormors stickrum/numera gästrummet. Jag ska erkänna att jag varit lite skeptisk och tänkt att det blir ju bra att få en gästrumshörna här uppe, men det kommer nog inte att se jättebra ut i rummet. Så fel jag hade! Det blev bättre!

Skrivbordet står på samma plats, men det är väl det enda som är oflyttat. Knyppeldynan har kommit fram och fått sitt rättmätiga ljus. Det ska upp en anslagstavla vid skrivbordet så småningom. Skåpet har bytt plats och organiserats om. Bäddsoffan är på plats. Blev ju helt enkelt jättebra!

En sak som inte riktigt fick plats var Loppans säng. Den säng som hon ändå inte använt. Så enligt Loppans åsikt är det här en Förbättring av Yppersta Rang! I våra vanliga soffor får Loppan inte vara, det tycker hon förvisso är lite småfisigt av oss, men hon finner sig i det. I bäddsoffan nere i pysselrummet, där fick Loppan husera bäst hon ville - så då är det väl klart att samma sak gäller även upp i lägenheten. Så nu får jag sällskap när jag sitter i soffan och stickar. Eller, för all del, när jag ligger i soffan och bara ligger. Trevlig utsikt mot köket har man också.

När allt var klart gick maken och jag ner i pysselrummet för där var det ju fortfarande inte helt i ordning. Med förenade krafter (jaja, i och för sig mest maken, men jag höll i en eller annan skruv, det gjorde jag) monterades hyllorna, de säkrades med vinkeljärn i väggen och sen, sen var det bara att sortera in. Hundböcker och hästböcker. Böcker om trädgård. Böcker om akvarellmålning. En del av makens avhandlingar. Böcker om det mesta, faktiskt. Fula saker gömdes i skåpet.

Maken tittade på hyllorna och insåg att nu har han fått expansionsutrymme! - Se så många tomma hyllmeter, sa han förtjust. För det är ju så, maken har lika svårt att motstå böcker som liksom vill bli köpta, som jag har svårt att motstå förföriska garner.

Alltså, det här blev ju så himla bra! Soffplats för vovven, organiserat för matten, sovplats för övernattande gäster, en trevlig läshörna i pysselrummet. Det kunde ju inte blivit bättre!

Loppan och jag firade det med att gå ut i trädgården och plocka en liten bukett med luktärt, lavendel och rosor. 

Sen blev det lite vin och lite dovhjortsbiffar också, för det här, det måste ju ändå firas på ett bra sätt, kände vi.

Loppan fick ingen dovhjort. Hon hade nämligen grävt ner ett tuggben i en rabatt några kvällar tidigare, och detta tuggben hade hon förstulet grävt upp och slukat kvällen före innan matte hann ingripa - så Loppan ägnade en stor del av dagen åt att göra sig av med detta tuggben. Ur båda ändar. Ibland hann vi ut, ibland gjorde vi inte det. Så nu är dieten kokt torsk och ris, och peppar, peppar så verkar det som om maginnehållet håller sig där det ska vara.

Styrkeprov

 Den senaste veckan har vi fått se prov på styrka, smidighet och rejäla pannben. Inte hos mig, ifall någon nu trodde att jag pratade om mig själv. Mycket kan jag säga om mig, men att jag är stark och smidig? Nja, det är nog inte adjektiv som främst faller en in.

Vi var till exempel i Bokskogen med Grynet och Pyret - och dessutom en alldeles främmande hund som flickorna passade ett litet tag. En vänlig själ, men alldeles förfärligt hårig, upptäckte man efter att ha klappat om henne lite.

Grynet och Pyret fräste runt på naturlekplatsen i spänstigaste stil, ja när man inte gosade med hund såklart. Det var balansgång och armgång och klättring - mormor nöjde sig med att bidra med en stöttande hand emellanåt. 

Sen gick vi en liten sväng innan vi fikade - är man ute så vill man ju ha lite picknick så klart. De vuxna i sällskapet som inte redan bränt en massa kalorier på utelekplatsen tyckte att då får man promenera lite först. Flickorna var nog av en annan åsikt, men så småningom hittade vi ju ändå ett förträffligt fikaställe och då blev det äntligen bullar och kakor!

Sen drog värmen in över Skåne och vad gör man när graderna ligger runt 30? Nu kan man tro att det rätta svaret är "åker och badar" och det gjorde väl i och för sig Loppan och jag en morgon så alldeles fel är det väl inte - men det mer korrekta svaret är "utnyttjar familjen att slita och släpa åt en".

Fast först gick maken och jag på Kulturen med Grynet och Pyret. Där kunde man gå på Historiska uppdrag om man fyllt 6 år - och det har ju Grynet. Alltså drog hon och morfar iväg på sina uppdrag medan Pyret och jag drog oss in i svalkan på Pippi-lekutställningen. Där fräste Pyret runt så att hästsvansen vajade medan övriga löste diverse uppdrag för att få reda på vem som slagit sönder Karlins Mingvas. "Tog du några foton?" frågade jag maken efteråt. "Ääähhh....foton....?" svarade maken då. Alltså finns detta inte förevigat på bild, så vi fick ta ett foto efteråt utanför huset där själva uppdraget började. Själv hade jag ju förevigat den spänstiga Pyret såklart. Det är ordning och reda med mig.

Men sen kom ju resten av familjen. Maken och jag hade nämligen ett övernattningsproblem - skam till sägandes har Pyret fått sova i en resesäng när hon sovit över, trots att hon är 4,5 år. Och så kan man ju inte ha det. I pysselrummet har vi en bäddsoffa - men pysselrummet är ju i källaren och det lär nog dröja ett tag innan flickorna är tillräckligt stora för att sova där nere. Alltså tänkte vi att man kan  kanske möblera om? Släpa upp den jättetunga soffan upp till översta våningen och sedan släpa ner två bokhyllor lika många trappor ner. Men vem skulle utföra själva släpandet? Själv får jag inte bära tunga saker. Maken är sedan Den Räliga Ryggbacillens skräckvälde något inkapaciterad. Valet föll på dottern och svärsonen, och dessa underbart hjälpsamma människor kom ilandes i 30-gradig värme och bar och släpade och monterade isär och monterade ihop. Mitt eget bidrag bestod mest i att jag varit upp klockan fyra på morgonen och kontrollmätt, eftersom  jag plötsligt greps av en hemsk misstanke att vi räknat fel och att soffan inte skulle få plats. Utöver detta for jag också runt och vred mina händer och ojade mig över hur tungt det var, och att de skulle vara försiktiga. Detta var säkert till hjälp. Maken bar lite, svärsonen bar hela tiden och dottern bar nästan hela tiden. - Vad stark du är! utropade maken och jag unisont. - Det vet jag inget som svarade dottern då, - men jag är envis! Det får vara hur det vill med den saken nu är soffan uppe, bokhyllorna nere och jag håller på att sortera in och sortera om och sortera ut. Kommer att bli jättebra!

Efter allt detta kånkande blev det sedan mat i trädgården i en underbart ljummen sommarkväll. Tänk vilken tur att man har en sån himla bra familj! Starka och envisa och hjälpsamma och alldeles utmärkta på alla sätt och vis.

Kalas!

 Ballongerna var på plats! Födelsedagståget likaså! Men vem var det som hade kalas?

Det var ju Kickan som hade 1-årskalas denna fina sommardag! Alla kusinerna kom, stora som små. Loppan var där. Och alla firade Kickan med många fina paket.

Det var presenter som lät, presenter som skulle läsas och studsas och byggas med. Kickan var intresserad av allt! Loppan var också intresserad, men visade en berömlig återhållsamhet och tuggade inte på något alls - även om den där piggiga bollen var synnerligen intressant.

Medan vi väntade på storkusinerna och deras föräldrar som hamnat i bilkö på vägen gick vi ut i trädgården ett tag. Där finns många bra grejer - rutschkana och smultron till exempel. Och en hund att klappa på, vilket kusin Knatte tyckte var synnerligen spännande.

Sen kom ju äntligen Grynet och Pyret med familj, och då fick Kickan ett jättepaket Duplo! Eftersom Kickan inte sett ett duplo förut fick hon också professionell hjälp med att bygga, så nu tror jag att Kickan kommer att klara detta galant framöver.

Men blev det inte tårta? undrar nu Vän av FödelsedagsOrdning. Klart det blev! Jordgubbstårta. Fast självaste Födelsedagsflickan och Knatte fick gröttårta med blåbär? Farmor tänkte i sitt innersta att när hon fyller år, så gör farfar bäst i att inte komma och servera gröttårta. Fast nu är ju farmor inte 1 år utan några till och då har man fått dåliga vanor, så är det bara. Kickan och Knatte var nöjda ändå, och det är ju faktiskt huvudsaken.

I Kickans trädgård finns det ett väldigt bra träd, ett där det ibland växer Kinderägg! Men det var nog inte säsong för Kinderägg, för trädet var i stället proppfullt av plommonkart. Dock fanns det ett litet brev....med en ledtråd....och en skattjakt senare hade Grynet och Pyret hittat lite lördagsgodis. Och trädkojan kunde man ju klättra i ändå, och äta sitt byte lite grann så där från ovan.

Så småningom åkte alla gästerna hem - utom farmor och farfar som skulle sova över. Kickan tog sig en liten tupplur, eftersom hon inte haft tid med det tidigare under dagen, och sen kom hon in i andra andningen. Då flögs det flygplan, grejades med duplo och hölls konsert med den nya xylofonen minsann. Till slut somnade dock allihop och sov så det dånade hela natten lång - undra på det efter ett sånt hejdundrande kalas!

På morgonen kom farmor och Loppan upp till en pigg och nyter liten dam som blev väldigt glad över att träffa Loppan igen. Medan pappa och mamma åkte iväg några timmar på tråkiga vuxenärenden höll sig Kickan, Loppan, farfar och farmor fullt sysselsatta.

Lite bricksurfing till exempel. Klappa på Loppan. Vi byggde, sjöng, spelade xylofon och gjorde en massa annat också, men då var farmor så upptagen med det att det inte blev några foton. Man kan ju verkligen fråga sig hur det är med farmors simultankapacitet?

Sen blev Kickan trött. Hon deklarerade klart och tydligt att det där med napp, det var dumt. Urdumt till och med. Sova i vagnen var ännu dummare. Man kan rentav säga att det var en urkorkad idé. Nej, Kickan ville sova i soffan med farmor. Det kan hända att även farmor slumrade till en stund.

Men så småningom vaknade både Kickan och farmor, på gott humör och med svettrufsigt hår, vilket faktiskt såg charmigare ut på 1-åringen, så det är därför hon får synas på bild.

Sen kom mamma och pappa hem igen, och de hade säkert längtat jättemycket efter sin Kicka. Farmor och farfar packade sina pinaler och hoppades att de hade kommit ihåg allt. Säker kan man inte vara.

- Har du kollat överallt? sa Kickan och pekade med ett bestämt finger på sin något disträa farmor. Det är tur att man får lite hjälp.

Och nu är det ett år tills nästa gång - men det går så rasande fort så man hinner knappt inte med.