Flitig fredag

Ibland kan man verkligen inte tro att man är pensionär - slit och släp dagen lång. Inte oangenäma saker kanske, men inte direkt att ligga på soffan och käka praliner.

Idag, bara för att ta ett exempel, så for jag upp i (den relativa) ottan, rände ut med voffsan, och ångade sedan upp i tvättstugan och tvättade lite.

Sen åkte maken och jag iväg och uträttade ärenden; paket skulle hämtas både här och där, pelargoner skulle inhandlas och Systemet skulle besökas. Inte en lugn stund med andra ord.

Sen åkte vi hem och åt lunch, packade upp paket och så körde Loppan och vi ut till golfbanan i den missriktade tron att bara för att man spelat sitt livs golf de senaste tre gångerna så skulle detta saliga tillstånd fortsätta. Naivt. Mycket naivt. Första nio hålen gick helt ok, 10:an likaså. På 11:an blev det lite tjall med utslaget och maken såg lite sammanbiten ut när han fastnade i ruffen. Sen fastnade jag också där, men lyckades pilla mig ut (maken hittade inte sin boll), och med någons försyn lyckades jag prångla mig upp på green. - Gör nu par, så blir jag glad igen, sa maken när jag hade en ca 4 meters putt. Men eftersom  man vill ju göra maken god och glad så lyckades jag väl prångla i putten. Och, tja, det var väl där det liksom brakade ihop med golfspelet efter det. Hur, jag undrar bara HUR, kan man spela så usel golf, när man i ett antal rundor liksom bara tjongat till bollen och den lydigt bara fräst iväg i önskad riktning?

Man såg hur Loppan i andanom slog sig för pannan när hon såg matte misshandla fairways och greener och matte, ja hon undrade varför hon inte befann sig i hemmets lugna vrå där hon kunde umgås med garn i allsköns lugn och samförstånd.

På 18:e hålet rätade det sig ändå upp sig, och det var ju bra, men lite i senaste laget. Maken? Han håvade in poäng i mängder och var rätt nöjd. Och då fick ju jag också vara nöjd, det är ju ändå roligt när maken är god och glad och har massor av golfpoäng.

Sen åkte vi hem och maken hängde upp min nya anslagstavla. Den anslagstavla som jag rätt länge tänkt att det vore väl bra att ha en sån? Men inte förrän maken i måndags tyckte att näe, nu får vi väl ändå slå till och beställa en så hände det något. Och nu, nu hänger den där! Äntligen kan jag hänga upp mina knypplade bilder på får och sommarängar, övervakade av Huliganen. Han var kanske inte så intresserad av just knyppling, men han ville vara med där matte var. Tänk att man kan sakna en sån där lite knatte, fast det är 6 år sedan han drog vidare mot nya äventyr.

Tja, sedan var det faktiskt dags för lite mat. Lite kalvlever och en pinot noir, det kunde behövas efter en lång dags färd mot kvällningen. Och i kvällningen, då dyker tornseglarna upp. De flyger och dyker och svingar sig runt och jag tror väl aldrig att de funderar på varför man missade den där chippen på 16:e. Kloka djur, det där.

Sen var det äntligen dags att ligga i soffan. Inga praliner, men ganska skönt ändå.