Styrkeprov

 Den senaste veckan har vi fått se prov på styrka, smidighet och rejäla pannben. Inte hos mig, ifall någon nu trodde att jag pratade om mig själv. Mycket kan jag säga om mig, men att jag är stark och smidig? Nja, det är nog inte adjektiv som främst faller en in.

Vi var till exempel i Bokskogen med Grynet och Pyret - och dessutom en alldeles främmande hund som flickorna passade ett litet tag. En vänlig själ, men alldeles förfärligt hårig, upptäckte man efter att ha klappat om henne lite.

Grynet och Pyret fräste runt på naturlekplatsen i spänstigaste stil, ja när man inte gosade med hund såklart. Det var balansgång och armgång och klättring - mormor nöjde sig med att bidra med en stöttande hand emellanåt. 

Sen gick vi en liten sväng innan vi fikade - är man ute så vill man ju ha lite picknick så klart. De vuxna i sällskapet som inte redan bränt en massa kalorier på utelekplatsen tyckte att då får man promenera lite först. Flickorna var nog av en annan åsikt, men så småningom hittade vi ju ändå ett förträffligt fikaställe och då blev det äntligen bullar och kakor!

Sen drog värmen in över Skåne och vad gör man när graderna ligger runt 30? Nu kan man tro att det rätta svaret är "åker och badar" och det gjorde väl i och för sig Loppan och jag en morgon så alldeles fel är det väl inte - men det mer korrekta svaret är "utnyttjar familjen att slita och släpa åt en".

Fast först gick maken och jag på Kulturen med Grynet och Pyret. Där kunde man gå på Historiska uppdrag om man fyllt 6 år - och det har ju Grynet. Alltså drog hon och morfar iväg på sina uppdrag medan Pyret och jag drog oss in i svalkan på Pippi-lekutställningen. Där fräste Pyret runt så att hästsvansen vajade medan övriga löste diverse uppdrag för att få reda på vem som slagit sönder Karlins Mingvas. "Tog du några foton?" frågade jag maken efteråt. "Ääähhh....foton....?" svarade maken då. Alltså finns detta inte förevigat på bild, så vi fick ta ett foto efteråt utanför huset där själva uppdraget började. Själv hade jag ju förevigat den spänstiga Pyret såklart. Det är ordning och reda med mig.

Men sen kom ju resten av familjen. Maken och jag hade nämligen ett övernattningsproblem - skam till sägandes har Pyret fått sova i en resesäng när hon sovit över, trots att hon är 4,5 år. Och så kan man ju inte ha det. I pysselrummet har vi en bäddsoffa - men pysselrummet är ju i källaren och det lär nog dröja ett tag innan flickorna är tillräckligt stora för att sova där nere. Alltså tänkte vi att man kan  kanske möblera om? Släpa upp den jättetunga soffan upp till översta våningen och sedan släpa ner två bokhyllor lika många trappor ner. Men vem skulle utföra själva släpandet? Själv får jag inte bära tunga saker. Maken är sedan Den Räliga Ryggbacillens skräckvälde något inkapaciterad. Valet föll på dottern och svärsonen, och dessa underbart hjälpsamma människor kom ilandes i 30-gradig värme och bar och släpade och monterade isär och monterade ihop. Mitt eget bidrag bestod mest i att jag varit upp klockan fyra på morgonen och kontrollmätt, eftersom  jag plötsligt greps av en hemsk misstanke att vi räknat fel och att soffan inte skulle få plats. Utöver detta for jag också runt och vred mina händer och ojade mig över hur tungt det var, och att de skulle vara försiktiga. Detta var säkert till hjälp. Maken bar lite, svärsonen bar hela tiden och dottern bar nästan hela tiden. - Vad stark du är! utropade maken och jag unisont. - Det vet jag inget som svarade dottern då, - men jag är envis! Det får vara hur det vill med den saken nu är soffan uppe, bokhyllorna nere och jag håller på att sortera in och sortera om och sortera ut. Kommer att bli jättebra!

Efter allt detta kånkande blev det sedan mat i trädgården i en underbart ljummen sommarkväll. Tänk vilken tur att man har en sån himla bra familj! Starka och envisa och hjälpsamma och alldeles utmärkta på alla sätt och vis.