Det är kontrasterna som gör det

 Livet har varit synnerligen varierat den senaste veckan; från ett mycket lugnt julaftonsfirande med Loppan och maken till tjo-å-tjim och tindrande barnaögon vid julfirande med barn och barnbarn. Men nu kan vi väl vara lite metodiska och ta det från början? Jag säger inte att detta ordentliga och organiserade bloggtillstånd kommer att vara genom hela inlägget, men så här inledningsvis kan man ju ändå ha lite ambitioner.

Julafton, som sagt. Loppan var ganska trött och stillsam och maken och jag var också ganska lugna av oss. Vi åt och hade det himla trevligt, nu när Loppan faktiskt levererat den där julklappen på morgonen. Medan vi smorde kråset så fick Loppan sin skonkost och hon påtalade lite grann att vad var nu det här för snål matte, hade hon gått helt i strejk med sitt godisutdelande? Matte, som är en vekhjärtad matte, vred sig i vånda. Hon unnar ju sin lilla Loppa allt gott, men ville ännu hellre ha en frisk Loppa. "Det är värre för mig än för dig" sa jag till henne, när hon uppfordrande stirrade på mig och ville ha något gott. Jag är inte helt säker på att Loppan trodde på det argumentet.

På annandagen åkte vi upp till Halmstad, jo för då hade målaren hört av sig och sagt att nu var allt som skulle målas målat, det som skulle tapetseras var tapetserat och då var det ju lika bra att sätta sig i bilen, packa med lite julklappar och fräsa iväg. Dagen därpå skulle hela familjen sammanstråla så det passade ju bra.

Först hade vi dock tagit en sväng om Djurapoteket, jo för jag ville köpa lättsmält hundgodis för vovvar som haft problem med magen, allt för att slippa vrida mig i vånda när Loppan sårat tittade på mig när jag vägrade att leverera. Men tänk, det finns inte?! Jag förstår verkligen inte, marknaden för magvänligt skongodis för hundar vore ju enorm, tänker jag. Man vet ju hur lättmanipulerade en matte eller husse är, och hur villiga de är att pynta upp en rund slant för att ge sin vovve något gott. Här finns det en fantastisk affärspotential känner jag.

På kvällen tog Loppan och jag en promenad vid Nissan, jag tycker det ser så mysigt ut med all julbelysning i mörkret.

Dan därpå var det äntligen dags! Hela gänget sammanstrålade, och det skuttade runt finklädda flickor med tindrande ögon så långt man såg. Granen, den stod grön och grann precis som den skulle och flickorna var väldigt peppade på att få kika på de där paketen som Tomten lämnat. De stora flickorna tror inte på Tomten längre, men Kickan har just fått en relation till honom. En relation som innebär att hon fastlagt vad som gäller; Tomten får inte krama henne, helst skulle han lämna paketen utanför - men sen fick han ändå komma in, och hon hade hämtat paket ur hans hand. Och tänk, Tomten hade pussat mormor! Det tyckte Kickan var märkvärdigt.

Innan det var dags för paket var det dags för lunch, och Kickan hade dukat jättefint med tomtar och lucior och tärnor, julstämningen spruttade på för fullt! Alla åt så de blev fyrkantiga och blev mätta och belåtna, möjligen med undantag av Loppan som dystert konstaterade att nähä, även här var det totalstopp på godisbitar till en liten behövande hund.

Sen blev det dags för lite klappar och alla blev nöjda och glada, även Loppan som fick en liten dinousarie att tugga på. Hon visade i och för sig ett otillbörligt intresse även för övrigas klappar, men någon måtta får det vara. Har man fått en dinousarie så får man vara nöjd! Sen provades det vantar, byggdes med klossar och Grynet, som utvecklats till en Bokmal av Första Graden, försvann in i en av sina julklappsböcker.

 

 

 

Sen spelades det brädspel, Pyret tvålade till mormor i fotbollsspelet, vi spelade pingis, hängde i soffan, pratade och skrattade och när kvällen kom var alla trötta och nöjda, och då åkte maken, Loppan och jag till lägenheten, medan övriga knoppade in hemma hos Kickan och Knyttet.

Dan därpå kom hela gänget och åt frukost hos oss, och vi fick faktiskt ihop 10 sittplatser, vilket är imponerande med tanke på att lägenheten fortfarande är minst sagt spartanskt inredd. Dock finns det inga bildbevis, för jag blev uppenbarligen så till mig av att få hela familjen på besök att jag inte hade minsta tanke på att ta foton.

Vädret visade sig från sin minst tilltalande sida, men efter frukosten blev det dock uppehåll så då tog vi en promenad till lekplatsen i Norre Kattspark för att gymnastisera bort en eller annan saffransbulle och tomteskum. När regnet började strila kallt igen gick vi hem igen, var och en till sig. Det blev en fin jul!

Julklappen

 I morse var Loppan och jag ute på promenad. Det är ganska murrigt och grått och SMHI varnar för blixthalka senare idag. Men ändå blev det en bra promenad, en alldeles utmärkt sådan! Och det eftersom det levererades en julklapp av prima slag, detta trots att maken och jag avskaffat klappar oss emellan.

Vad var det då i klappen (som inte ens var vackert inslagen), kan man undra? Jo, en nästan normal bajskorv! Detta känns ju faktiskt inte som något man skriver om i en finkänslig blogg, men eftersom veckan inleddes med att jag klev rakt upp i hunddiarré och att jag vid 5-tiden på morgonen flera dagar i rad hade hunnit med både hundpromenad, torka upp hundbajs och skura mattor, så får jag faktiskt säga att jo, det här är något att dokumentera. Stackars Loppan, hon gjorde verkligen sitt bästa för att hinna ut, men när det rinner som en okontrollerad lavaström, ja då är det inte lätt.

Först tänkte jag att jaja, det blir diet och kokt ris och kokt torsk, så lugnar sig lilla maggen. Man har ju levt med hund med känslig mage förr, menar jag. Men det här, det blev bara värre och värre och till slut hamnade Loppan på Djursjukhuset med dropp och smärtstillande och salvor och allt vad det var. Matte kände sig som en stor skurk när hon lämnade Loppan på sjukhuset efter diverse kläm-å-tryck-å-stickprocedurer och sen åkte hon hem och grät en skvätt i bilen.

Maken och jag, vi skramlade runt i lägenheten och kände att livet utan Loppan, det blir så tyst och tomt och innehållslöst, samtidigt som vi insåg att Loppan mådde bättre av att få kompetent hjälp. Nu kunde man ju ägnat dagarna åt att göra vettiga saker; röja det sista i pysselrummet, städa och sånt. Men i stället blev det inget alls gjort, för det kändes så meningslöst.

I fredags fick äntligen Loppan komma hem! Vi fick 6 sidor med detaljerade instruktioner, sprutor och recept och så fick vi väl betala en slant också. Sen fick vi hämta Loppan! Hon blev glad åt att se oss, men för övrigt var det ingen glad Loppa. Fortfarande ont, väldigt trött och väldigt öm i (med förlov sagt) ändan. Man hade rakat henne för att kunna hålla rent och det var rött och svullet och hon såg faktiskt lite ut som en babian i ändalykten - men säg inte att jag sagt det, sånt kan liksom inte hjälpas. 

Hon somnade raskt i soffan och snarkade och det kändes bra, och i soffan har vi sedan tillbringat en hel del tid med att sticka och klappa och mysa. Däremellan har vi handmatat en liten tös som inte vill äta, vi har sprutat in något morfintjofräs och barnalvedon i munnen. Jag kan ju säga att det är fullt schema med att hålla reda på allt som ska sprutas, matas, drickas och smörjas. När vi gick ut sprang Loppan som en krum skalbagge och ville för det mesta bara sätta sig ner och gnida ändan, och det fick hon ju inte. Så promenaderna var många, korta och inte särskilt roliga.

Igår eftermiddag började det ändå ljusna lite, kändes det som. Loppan åt lite av sig själv! Då blev matte så upprymd att hon gick ut i köket och körde in skinkan i ugnen, gjorde långkål och lite sånt. Då blev hussen å sin sida väldigt upprymd, för hussen, han tycker att ingen jul är komplett utan långkål!

Sen sov Loppan gott hela natten och när vi var ute i morse, ja då kom ju den där julklappen! Dessutom ville Loppan snusa efter intressanta fläckar, hon skällde på en hund som stod där och var hund, liksom. Himla ofog, enligt Loppan. Då skrattade matte förtjust och kände att Loppan hon verkar vara på gång igen! 

Vi ska ha en lugn jul i år, maken, Loppan och jag, och det passar ju utmärkt nu när vi inte riktigt vet om det där tjallet i kistan har gett med sig ordentligt. Då kunde man ju nu göra en massa präktiga saker, men vill man verkligen det när det nu ändå är julafton? Svaret på detta är ett rungande 'nej!'.

Alltså ägnar jag mig åt att baka tarteletter till kvällens dessert. Jag har också gjort ett stickprov, vilket är så makalöst okarakteristiskt av mig så att jag får nypa mig i armen bara för att kolla att jag är jag, och att jag inte ersatts av någon annan, mer ordentlig person. Men nu ska här stickas en Celeste Sweater till dottern i ett garn som inte är det som beskrivningen är gjord för och då känner jag att det nog ändå är bra att vara lite ordentlig. Bara för en gångs skull. Men någon vana lär det inte bli.

Det känns som att det blir nog en finfin julafton här; med gratinerad hummer, oxfilet med pepparsås och ovannämnda tarteletter. Loppan, hon får äta skonkost och det känns ju lite snålt, julafton och allt. Hon lär nog bli kompenserad framöver, om matte känner sig själv rätt.

I ett behagligt tempo

 Efter att ha tillbringat de senaste veckorna med att fräsa runt och försöka fixa en massa ärenden och bestämma saker känns det rätt skönt att ha landat i Lund för några dagar i det hem där vi har både soffor och sängar och mattor. Rena lyxen! Vädret har verkligen inte varit något att hurra för, mörkt och murrigt - men å andra sidan så kan det vara lite vilsamt det med.

Vi har varit och fixat gran. Lagom stor och lagom grön och grann och väldoftande står den där i stugan precis som i sången. Loppan har inspekterat den och godkänt den, även om hon är lite misslynt över vår nya julgransfot. Det är nämligen lite svårt att komma åt och dricka vatten ur den foten, och uppenbarligen är julgransvatten en delikatess. I den förra foten kunde hon slabba på bäst hon ville, men den foten har gått till sina fäder. Maken och jag, vi gillar den nya modellen. Man stoppar i grannen, vrider på ett litet hjul så att den spänns fast och vips! så har man en stabil och rak gran utan att man behöver knö ihop sig som en ostbåge och skruva lite här, och släppa lite på den skruven. Ibland var det inte bättre förr.Tycker vi, men inte Loppan.

Idag har jag bakat. Baka är bra för själen, man mår så bra när man står där och rör ihop smör och mjöl och socker. Jag gillar gammaldags småkakor, ibland kan jag bli så trött på att allt ska vara så stort och kletigt och gärna med godis i - missförstå mig rätt, godis har absolut sitt berättigande, men att knöla i dumlekolor och sånt i kakor? Nä, ge mig en torr småkaka, eller en bulle, och jag blir så nöjd. Jag bakade brysselkex och franska skurna pepparkakor. I teorin gillar jag att baka pepparkakor, men i praktiken? Not so much. Degen tar aldrig slut, och den blir torrare och besvärligare för varje kavling. Vissa pepparkakor blir tjocka, andra blir tunna och några blir brända. Man har tappat geisten långt innan degen tar slut. Så var det inte när min mamma bakade pepparkakor, de blev jämna och fina och goda allihop. Så pass att hon tejpade burkarna för att vi inte skulle äta upp allihop innan jul.

Men nu blev det alltså skurna pepparkakor och det är en briljant idé. Det går på en bråkdel av tiden, det luktar och smakar pepparkakor. Varför har jag inte tänkt på detta tidigare?! Men bättre sent än aldrig får man väl ändå tycka.

Den observante läsaren noterar att till eftermiddagens adventsfika ser det ut som att det bara serverades en enda saffransbulle - men detta beror enbart på att maken inte hade tid att vänta på att jag skulle föreviga mina bakverk för en andäktigt väntande omvärld. Innan jag hann hejda honom var bullen halvt uppäten, så då fick det väl vara så.

Det blev skidor på tv och jag stickar vidare på knappslån till min Champagne cardigan. En angenäm eftermiddag, precis i min smak.

Lite muffins och lite promenader. Och en gran på det.

 Nu har vi tillbringat några dagar i Halmstad igen i vår spartanska lägenhet. Den är fortfarande inte direkt övermöblerad, men nu har den i alla fall invigts med sånt som är absolut nödvändigt. Baka muffins till exempel. Genast spred sig hemtrevnaden och man kände att nu, nu är vi på banan!

Sedan traskade vi ut på kvällspromenad för att arbeta upp en aptit inför middagen. Muffinsen låg orörda, några principer får man väl ändå ha. Sägs det.

Halmstad är fint julpyntat och vi traskade runt och tittade på alla julbelysningar, på Klaras fåtölj och på Norre Port. Visst är det något oerhört sympatiskt med en stad som har en läsefåtölj som någon slags litterär staty på gågatan? Här värnar man om litteraturen och traditionerna, det känns tydligt.

Sen gick vi hem och åt pasta och köttfärssås. Kanske inte så mycket fine dining över det, men gott och traditionsenligt det med. På den tiden när vi hade en stuga mitt ute i skogen var det alltid pasta och köttfärsröra jag lagade på fredagskvällen när vi kommit dit, när det var kallt och det brann för fullt i kaminen och vi tittade på Fångarna på Fortet på den medhavda lilla tjock-tv:n. Det var ett tag sedan - och för tillfället har vi ingen tv, vare sig tjock eller smal, men pasta blev det. Och sen blev det muffins!

Dagen därpå, ja då var det dags för ytterligare promenad, längs med Nissan den här gången. Först gick vi längs östra sidan av Nissan, förbi Laxön med dess dansbana och ända bort till Slottsmöllan. Där gick vi över Nissan och sen gick vi hela vägen tillbaka på den västra sidan. Då fick vi njuta av att titta på Örjans vall och maken fick något drömmande i blicken. Jag tror nog att jag vågar förutspå att vi kommer att hamna där på en eller annan Halmia-match.

Men sen fick vi skynda oss hem, för då fick vi finbesök! Kickan och Knyttet dök upp, och somliga fick smaka muffins och andra gnagde på en brödpensel, men var lika glad för det.

Sen var det fullt schema. Det skulle målas och ritas och kläs en liten gran, och sen fick jag fin hjälp av Kickan att förbereda kvällsmaten tills pappa dök upp. Det är härligt med hjälpsamma gäster! Vi åt och pratade och ritade tomtar och granar och allt vad det var och så småningom blev det nästan som ett litet pyjamasparty. I alla fall för somliga gäster. Efter en liten fotbollsmatch med en av Loppans bollar, där Kickan visade stor talang och Knyttet mest agerade målvakt åkte gästerna hem till sig.

Men kvar stod granen och utstrålade julekänsla och julemys och man får medge att pyntigare gran har sällan skådats.

Minimalistiskt

Alltså, det där med sparsmakat och minimalistiskt är ju inte direkt min grej. Eller makens, för den delen. Ha en tom bokhylla där det bara ligger någon enstaka bok lite nonchalant utslängd? Skulle inte tro det.

Så vad har hänt nu? Har vi drabbats av någon designknäpp med ambitioner att porträtteras i något glassigt magasin? Nja, inte direkt. Även om man inser att det vore ju oerhört lättstädat om man bara ska dammsuga lite runt Loppan och hennes råtta. Vi har alltså fått tillgång till lägenheten i Halmstad och än så länge är det vi, någon enstaka liten stol och ett matbord med stolar till. Detta enbart för att vi köpte loss det av säljaren, vilket var ett klokt drag av oss. Så småningom kommer det, till makens oskrymtade belåtenhet, 20 bokhyllemeter och soffa andra nödvändigheter. Sängar kommer man ju osökt att tänka på, att sova på en luftmadrass är inte något man direkt längtar efter.

Vi har farit runt och handlat nödvändigheter; en muffinsplåt till exempel. Potatisskalare. Dörrmatta. Chokladkex. Nödvändiga prylar allihop. Ja vi har också bestämt färg till väggarna och bokat en rörmokare som ska byta ut en spräckt vask och en trasig blandare. Medan maken och jag for runt som skållade råttor var Loppan hos svärdottern och Kickan och Knyttet vilket hon säkert uppskattade. Mycket roligare än att vänta i en tom lägenhet ju.

Vi har också haft våra första gäster. Utan att darra på manschetten beställde jag pizza med hemleverans, här sparar vi inte på krutet när vi har middagsgäster. Pizzorna var kanske inte av allra godaste slag, men vi hade en väldigt trevlig kväll ändå och Kickan ritade fullt av fina grejer i farmors block, hon hade storsint överseende med att den enda penna som fanns att tillgå var en bläckpenna. Inte minsta lilla krita hade farmor lyckats fixa fram.

Man kan ju också notera att den elektriska installationen av taklampan är något udda. Är tanken att man ska hänga julgranskulor i lampsladden? Nix, men maken ville inte korta sladden förrän han kollat att lampan fungerade. Det gjorde den, och sen var vi så hungriga att sladden fick hänga där och dingla så länge. Nu är den dock av lite mer konventionell längd, så jag får väl hitta något annat att hänga julgranspynt i.

När den yngsta gästen knoppat in åkte så småningom den yngre Halmstadsfamiljen hem igen och då gick Loppan, maken och jag en kvällspromenad i ett vintrigt Halmstad som visade sig från sin vackraste sida. Jag tror att den här rundan nog kommer att bli en av våra standardrundor framöver.

För tillfället är vi hemma i Lund igen så morgonrundan gås i Botan i stället för längs med Nissan. Snart nog åker vi upp igen. Det är ju fler saker som ska fixas och donas med. Durkslag måste man till exempel ha! Förhoppningsvis får vi våra sängar i början av året och då åker luftmadrasserna ner i förrådet. Det tackar våra ryggar för.