Julklappen

 I morse var Loppan och jag ute på promenad. Det är ganska murrigt och grått och SMHI varnar för blixthalka senare idag. Men ändå blev det en bra promenad, en alldeles utmärkt sådan! Och det eftersom det levererades en julklapp av prima slag, detta trots att maken och jag avskaffat klappar oss emellan.

Vad var det då i klappen (som inte ens var vackert inslagen), kan man undra? Jo, en nästan normal bajskorv! Detta känns ju faktiskt inte som något man skriver om i en finkänslig blogg, men eftersom veckan inleddes med att jag klev rakt upp i hunddiarré och att jag vid 5-tiden på morgonen flera dagar i rad hade hunnit med både hundpromenad, torka upp hundbajs och skura mattor, så får jag faktiskt säga att jo, det här är något att dokumentera. Stackars Loppan, hon gjorde verkligen sitt bästa för att hinna ut, men när det rinner som en okontrollerad lavaström, ja då är det inte lätt.

Först tänkte jag att jaja, det blir diet och kokt ris och kokt torsk, så lugnar sig lilla maggen. Man har ju levt med hund med känslig mage förr, menar jag. Men det här, det blev bara värre och värre och till slut hamnade Loppan på Djursjukhuset med dropp och smärtstillande och salvor och allt vad det var. Matte kände sig som en stor skurk när hon lämnade Loppan på sjukhuset efter diverse kläm-å-tryck-å-stickprocedurer och sen åkte hon hem och grät en skvätt i bilen.

Maken och jag, vi skramlade runt i lägenheten och kände att livet utan Loppan, det blir så tyst och tomt och innehållslöst, samtidigt som vi insåg att Loppan mådde bättre av att få kompetent hjälp. Nu kunde man ju ägnat dagarna åt att göra vettiga saker; röja det sista i pysselrummet, städa och sånt. Men i stället blev det inget alls gjort, för det kändes så meningslöst.

I fredags fick äntligen Loppan komma hem! Vi fick 6 sidor med detaljerade instruktioner, sprutor och recept och så fick vi väl betala en slant också. Sen fick vi hämta Loppan! Hon blev glad åt att se oss, men för övrigt var det ingen glad Loppa. Fortfarande ont, väldigt trött och väldigt öm i (med förlov sagt) ändan. Man hade rakat henne för att kunna hålla rent och det var rött och svullet och hon såg faktiskt lite ut som en babian i ändalykten - men säg inte att jag sagt det, sånt kan liksom inte hjälpas. 

Hon somnade raskt i soffan och snarkade och det kändes bra, och i soffan har vi sedan tillbringat en hel del tid med att sticka och klappa och mysa. Däremellan har vi handmatat en liten tös som inte vill äta, vi har sprutat in något morfintjofräs och barnalvedon i munnen. Jag kan ju säga att det är fullt schema med att hålla reda på allt som ska sprutas, matas, drickas och smörjas. När vi gick ut sprang Loppan som en krum skalbagge och ville för det mesta bara sätta sig ner och gnida ändan, och det fick hon ju inte. Så promenaderna var många, korta och inte särskilt roliga.

Igår eftermiddag började det ändå ljusna lite, kändes det som. Loppan åt lite av sig själv! Då blev matte så upprymd att hon gick ut i köket och körde in skinkan i ugnen, gjorde långkål och lite sånt. Då blev hussen å sin sida väldigt upprymd, för hussen, han tycker att ingen jul är komplett utan långkål!

Sen sov Loppan gott hela natten och när vi var ute i morse, ja då kom ju den där julklappen! Dessutom ville Loppan snusa efter intressanta fläckar, hon skällde på en hund som stod där och var hund, liksom. Himla ofog, enligt Loppan. Då skrattade matte förtjust och kände att Loppan hon verkar vara på gång igen! 

Vi ska ha en lugn jul i år, maken, Loppan och jag, och det passar ju utmärkt nu när vi inte riktigt vet om det där tjallet i kistan har gett med sig ordentligt. Då kunde man ju nu göra en massa präktiga saker, men vill man verkligen det när det nu ändå är julafton? Svaret på detta är ett rungande 'nej!'.

Alltså ägnar jag mig åt att baka tarteletter till kvällens dessert. Jag har också gjort ett stickprov, vilket är så makalöst okarakteristiskt av mig så att jag får nypa mig i armen bara för att kolla att jag är jag, och att jag inte ersatts av någon annan, mer ordentlig person. Men nu ska här stickas en Celeste Sweater till dottern i ett garn som inte är det som beskrivningen är gjord för och då känner jag att det nog ändå är bra att vara lite ordentlig. Bara för en gångs skull. Men någon vana lär det inte bli.

Det känns som att det blir nog en finfin julafton här; med gratinerad hummer, oxfilet med pepparsås och ovannämnda tarteletter. Loppan, hon får äta skonkost och det känns ju lite snålt, julafton och allt. Hon lär nog bli kompenserad framöver, om matte känner sig själv rätt.