Det är kontrasterna som gör det

 Livet har varit synnerligen varierat den senaste veckan; från ett mycket lugnt julaftonsfirande med Loppan och maken till tjo-å-tjim och tindrande barnaögon vid julfirande med barn och barnbarn. Men nu kan vi väl vara lite metodiska och ta det från början? Jag säger inte att detta ordentliga och organiserade bloggtillstånd kommer att vara genom hela inlägget, men så här inledningsvis kan man ju ändå ha lite ambitioner.

Julafton, som sagt. Loppan var ganska trött och stillsam och maken och jag var också ganska lugna av oss. Vi åt och hade det himla trevligt, nu när Loppan faktiskt levererat den där julklappen på morgonen. Medan vi smorde kråset så fick Loppan sin skonkost och hon påtalade lite grann att vad var nu det här för snål matte, hade hon gått helt i strejk med sitt godisutdelande? Matte, som är en vekhjärtad matte, vred sig i vånda. Hon unnar ju sin lilla Loppa allt gott, men ville ännu hellre ha en frisk Loppa. "Det är värre för mig än för dig" sa jag till henne, när hon uppfordrande stirrade på mig och ville ha något gott. Jag är inte helt säker på att Loppan trodde på det argumentet.

På annandagen åkte vi upp till Halmstad, jo för då hade målaren hört av sig och sagt att nu var allt som skulle målas målat, det som skulle tapetseras var tapetserat och då var det ju lika bra att sätta sig i bilen, packa med lite julklappar och fräsa iväg. Dagen därpå skulle hela familjen sammanstråla så det passade ju bra.

Först hade vi dock tagit en sväng om Djurapoteket, jo för jag ville köpa lättsmält hundgodis för vovvar som haft problem med magen, allt för att slippa vrida mig i vånda när Loppan sårat tittade på mig när jag vägrade att leverera. Men tänk, det finns inte?! Jag förstår verkligen inte, marknaden för magvänligt skongodis för hundar vore ju enorm, tänker jag. Man vet ju hur lättmanipulerade en matte eller husse är, och hur villiga de är att pynta upp en rund slant för att ge sin vovve något gott. Här finns det en fantastisk affärspotential känner jag.

På kvällen tog Loppan och jag en promenad vid Nissan, jag tycker det ser så mysigt ut med all julbelysning i mörkret.

Dan därpå var det äntligen dags! Hela gänget sammanstrålade, och det skuttade runt finklädda flickor med tindrande ögon så långt man såg. Granen, den stod grön och grann precis som den skulle och flickorna var väldigt peppade på att få kika på de där paketen som Tomten lämnat. De stora flickorna tror inte på Tomten längre, men Kickan har just fått en relation till honom. En relation som innebär att hon fastlagt vad som gäller; Tomten får inte krama henne, helst skulle han lämna paketen utanför - men sen fick han ändå komma in, och hon hade hämtat paket ur hans hand. Och tänk, Tomten hade pussat mormor! Det tyckte Kickan var märkvärdigt.

Innan det var dags för paket var det dags för lunch, och Kickan hade dukat jättefint med tomtar och lucior och tärnor, julstämningen spruttade på för fullt! Alla åt så de blev fyrkantiga och blev mätta och belåtna, möjligen med undantag av Loppan som dystert konstaterade att nähä, även här var det totalstopp på godisbitar till en liten behövande hund.

Sen blev det dags för lite klappar och alla blev nöjda och glada, även Loppan som fick en liten dinousarie att tugga på. Hon visade i och för sig ett otillbörligt intresse även för övrigas klappar, men någon måtta får det vara. Har man fått en dinousarie så får man vara nöjd! Sen provades det vantar, byggdes med klossar och Grynet, som utvecklats till en Bokmal av Första Graden, försvann in i en av sina julklappsböcker.

 

 

 

Sen spelades det brädspel, Pyret tvålade till mormor i fotbollsspelet, vi spelade pingis, hängde i soffan, pratade och skrattade och när kvällen kom var alla trötta och nöjda, och då åkte maken, Loppan och jag till lägenheten, medan övriga knoppade in hemma hos Kickan och Knyttet.

Dan därpå kom hela gänget och åt frukost hos oss, och vi fick faktiskt ihop 10 sittplatser, vilket är imponerande med tanke på att lägenheten fortfarande är minst sagt spartanskt inredd. Dock finns det inga bildbevis, för jag blev uppenbarligen så till mig av att få hela familjen på besök att jag inte hade minsta tanke på att ta foton.

Vädret visade sig från sin minst tilltalande sida, men efter frukosten blev det dock uppehåll så då tog vi en promenad till lekplatsen i Norre Kattspark för att gymnastisera bort en eller annan saffransbulle och tomteskum. När regnet började strila kallt igen gick vi hem igen, var och en till sig. Det blev en fin jul!