Det är lördag. Det är soligt och lite kallt och Loppan och jag har varit ute på en skön morgonpromenad. Vi träffade Doris och Sigge och Gösta - det låter ju som rena pensionärsträffen om man går efter namnet. Vilket förmodligen bevisar hur gammal jag är, eftersom jag misstänker att barn nuförtiden mycket väl kan heta såväl Doris, som Sigge. Eller Gösta, för den delen. Okej, vi träffade ju taxen Gaius också, och det tror jag kanske inte är ett alldeles vanligt barnnamn. Men vad vet jag, jag kan ju ha fel. Sigge är också tax av vördnadsvärd ålder och väldigt tydligt med vilket håll han vill gå, eller snarare vilket håll han inte vill gå. Då får Sigge välja tycker hans matte, som verkar vara av samma skrot och korn som denna mesiga matte. Bassetten Gösta, han har knappt växt i sina gigantiska tassar och blodhunden Doris löpte och tittade så sorgmodigt på mig att jag var tvungen att stoppa i henne en bit frolic. Sen haltade vi vidare.
Foteländet stretar emot lite, och jag var hos sjukgymnasten i veckan. Han lade pannan i djupa veck och tyckte att det lär ta tid, det här, och jag fick backa lite i träningsprogrammet. Inte så mycket belastning, men fotleden ska ju ändå röra på sig, så nu ska jag skriva bokstäver i luften med den. Ett utmärkt sätt att träna lite på alfabetet om man nu på äldre dar börjar glömma bort det. Jag log lite för mig själv och berättade om när jag, på den tiden jag red, fick rida bokstäver med Camillus som jag var medryttare på. Dels för att Camillus behövde lite uppmjukningsövningar, dels för att jag började bli en synnerligen harig ryttare efter ett antal avramlingar. Och koncentrerar man sig på att rida ord, ja då glömmer man att planera för hur man ska parera nästa djupdykning från hästryggen. S-O-L vill jag bland annat minnas att vi red. Vändningar och rakriktning och böjningar. Mycket bra, både för pållen och mig.
Sjukgymnasten tyckte att det var ju lite same, same, but different - bokstäver med apostlahäst i stället för ett rejäl brun vallack. Jag gillar sjukgymnasten, han förstår så bra att man kan ju inte avråda en naturtörstande matte helt och hållet från att gå, så lite lagom promenad, det tyckte han bara var bra.
Och då kom jag att tänka på att där vid det utmärkta fikastället vid Krankesjön, där finns ju en parkeringsplats för hugade fågelskådare (och fikasugna hundägare tänker jag mig) alldeles nära. - Dit ska vi fara! utropade jag och kontaktade raskt labbeLisa och hennes matte. Normalt sett, när vi fikar där, har vi först inlett med en rejäl promenad, och sen avslutar vi med en lika rejäl promenad. Men 100 meter, det är ju ändå en bit, och det viktiga var ju att komma ut!
När vi kom fram dånade det i luften och det rände runt grönklädda figurer. - Men herredumilde, ska ni köra tanks precis här, nu när vi ska fika?! frågade jag och påtalade att fikasuget var stort och nu ville vi verkligen vara ute i naturen. - Inga problem sa militärmannen då, efter att ha kliat Loppan bakom örat, där nere får vi ändå inte köra för där finns ett gammalt gravfält. Åh, vad det är bra med gamla minnesmärken! På mer än ett sätt. Efter ett litet tag dundrade tanksen vidare och friden sänkte sig över nejden.
Stillheten avbröts endast av två glada hundar som tyckte att detta, det är livet på en pinne! Ja Loppan, hon var så glad att hon emellanåt nästan slog knut på sig själv. Det är ju så här livet ska vara! Fri och glad och med fullt drag under tassarna.
Susanne och jag, vi satt där på bänken i solen, drack vårt kaffe och åt vår kaka, och sen gick vi alla hundra meterna tillbaka till bilen igen. Det kan hända att kaloriintaget var större än vad vi gjorde av med, men vad gjorde det? Det var härligt att få komma ut i naturen igen!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.