Men!!!

 Nuförtiden samlar man ju på sig digitala foton i ohemula mängder - och man vet ju hur det är med det digitala; ena dagen här, andra dagen försvunnet i ett svart hål. Alltså har jag sedan 2009 (tror jag) gjort fotoböcker varje år med ett lite urval av foton. Då blir det ju ändå mer påtagligt och gripbart tänker jag. Under mycket stånk och stön har jag skapat dessa album för det är ju, som sagt, kopiösa mängder med bilder att välja från. Varje år tänker jag att jag ska vara lite förutseende och börja i god tid, och nästan varje år så gör jag inte det. Hur bra idé man än kan tycka att det är. Ibland laddar jag över en 4-5 månaders foton i början av året och sen prokrastinerar jag resten av året och dessutom hela januari och emellanåt även februari året därpå innan jag tar tjuren vid hornen.

Men icke så i år! Nej, nej. I år har jag, för första gången, laddat ner bilder regelbundet OCH dessutom börjat skapa själva boken. Jag hade hunnit med till och med besöket hos Kickan och hennes familj och så imorse tänkte jag att "nu för jag över lite foton från Grynets och Pyrets övernattning så är jag helt uppdaterad". När jag sedan öppnade mitt konto hos den gamla vanliga leverantören så står det helt sonika att från och med mitten av augusti är det finito med detta. Vill man ha något av det man skapat ska man beställa före detta datum. Och vem, vem undrar man beställer 2023 års fotobok innan augusti ens gått över? Man får väl ändå räkna med att det händer ett och annat även resten av året.

Kunde man då föra över sin skapelse till den nya utvalda leverantören? tänkte man då såklart. Nej det kunde man inte. Så det är bara att börja om från början och jag får ju säga att det känns verkligen som att otack är världens lön. Här är man så rejäl och systematisk och organiserad för en enda gångs skull, och så drabbas man på detta sätt. 

Så då var det ju ändå tur att man hade lite förlustelse att se fram emot på eftermiddagen, nämligen ett afternoon tea på Ellinge slott. Det var första gången de arrangerade något sådant, annars kan man bara konferera eller gifta sig där. Mina konfererande dagar är över, och gifta mig planerar jag ju inte att göra fler gånger, så när nu chansen gavs att dels bese själva slottet, dels få afternoon tea så här på mors dag, ja då tog maken och jag chansen såklart.

Själva slottet är av behändig storlek, solen sken, anorna är medeltida och medeltida, det är som vi alla vet som är gifta med maken, fint som snus. Nu var väl de medeltida spåren ganska utplånade efter diverse renoveringar och sånt, men det var fint ändå när vi gick på en liten visning därinne.

Biblioteket, till exempel, det var fint. Ganska litet för att vara bibliotek, men nu ska man inte vara petig. Finns det öppen spis, bekväma fåtöljer, gamla böcker och en tjusig biblioteksstege, ja då är maken nöjd.

Efter visningen var det dags för självaste teet i matsalen som hade en tjusig, gammal och dyrbart tapet som avbildade en hjortjakt. Kanske inte direkt det man vill se när man tänker hugga tänderna i en scones, men det skänkte ju ändå en viss atmosfär till rummet.

Fullproppade med scones och snittar och te åkte vi sedan hem till Loppan igen. Och nu är det nog dags att se om jag kan begripa mig på den nya fotoboksleverantörens system. Risken är nämligen överhängande att jag annars kommer att sitta där i januari igen och svära över min bristfälliga framförhållning.

Efterlängtade besök

 Det har varit en full vecka, och ja, jag vet att man skämtar om pensionärer som tycker att ska man till tandläkaren på onsdagen, ja då är den veckan körd. Då vill jag framhäva att här har det varit massor av saker inbokade i kalendern, somligt av protokollskrivande art och en hel del av roligheter.

Bland annat hade jag lunch för mina gymnasievänner nu i veckan, och nu, när vi alla tillhör det lediga folket, ja då kan man träffas till lunch i stället för på kvällen, så det gjorde vi. Och därför kunde vi också för första gången sitta ute när vi nu var hos mig. Visst är det underbart att ha vänner som man känt sedan man var i 16-årsåldern! Man känner varann utan och innan. Ändå lider vi aldrig någon brist på saker att prata om. Det kan vara därför en lunch kan sträcka sig från kl 13 till 17.30. 

När man är i 16-årsåldern, då får man nog ändå säga att man är ung? Och om Pyret någon gång i framtiden läser i den här bloggen (som väl då förmodligen dött i någon digital härdsmälta), ja då vill jag säga att "jo, nu ser du att mormor varit ung en gång". Detta på förekommen anledning. Tidigare idag tittade hon på mig och undrade "har du varit ung någon gång mormor?" För att vid en annan tidpunkt tala om för mig att "du är en gammal dam, mormor". Jaja, man får väl vara glad att man inte blir kallad för gammal kärring. Men hon har ju rätt - i jämförelse med en 5-åring så är man ju som en kvinnlig Metusalem ungefär. Ung, det har jag dock varit!

När tjejerna/de gamla damerna/vännerna var här, då blev det fransk potatissallad och helstekt fläskfilé. När Grynet och Pyret kom igår för att sova över då blev det köttbullar. Tror det gick hem bättre än potatissallad, hur fransk den än är.

Sen sjöng Grynet för oss den sång Äntligen på väg som ska sjungas på skolavslutningen och morfar utbrast glatt att "det är ju Ted Gärdestad!". Sen spelade vi Ted och sen spelade vi en massa som Grynet och Pyret tyckte om och som morfar och jag för det mesta aldrig hört talas om. Mycket härstammade från Mello förstod vi. "Den här kan man nog bugga till!" sa morfar när Theoz (??) drog igång och till flickornas förundran buggade vi loss i köket så att mattan skrynklade sig och Loppan tryckte under bordet. En liten stund i alla fall, man får ju tänka på de gamla knäna också.

Så småningom var det dags för lite datorspel, tandborstning och pyjamas. Inte allt på samma gång. Morfar och Grynet läste böcker och diskuterade vilken som var morfars tjockaste bok och de tittade på sköldmärken som riddarna hade och letade upp adelsfamiljen Trolles sköldmärke. Som ju är ett troll självklart. Under tiden pratade Pyret och mormor om döden och Hampus Huliganen som nu är en död hund och det är så sorglig och man blir ledsen men det är så livet är. Blandat roligt och sorgligt. Vi pratade om katterna som bara är 2 år och kommer troligen att leva jättelänge och mormor och morfar kommer också, trots vår framskridna ålder, att leva jättelänge och Pyret slutade att snörvla och då läste vi om mamma Mu som gungar och då somnade Pyret gott - vilket vi alla gjorde. Grynet förmodligen sist. Men den som vaknade först, det var mormor det!

Solen sken och när frukosten var avklarad gick alla flickorna, två- såväl som fyrbenta ut på morgonpromenad medan den enda manliga i sällskapet läste klart tidningen. Vi gick i Botan och tittade på näsduksträdet som blommar nu och en massa andra fina växter och sen, ja sen spänstade flickorna runt bland de gamla träden som ligger där för att göra just sånt på. Även Loppan hoppade upp på en stam, gör man det, ja då får man godis. Sånt vet Loppan.

Pyret, ja hon hoppade som en gasell mellan stubbarna medan mormor hisnade lite tyst för sig själv. Och Grynet hon klättrade lite också och så pratade hon med Loppan. De har ju känt varandra sedan Loppan var en liten, liten valp och Grynet var en liten, liten människovalp.

Sen promenerade vi hemåt igen och flickorna grävde lite i sandlådan medan Loppan valde mellan alla fina pinnar som Grynet och Pyret plockat med sig åt henne från Botan. Men så var det ändå dags att gå upp och fika lite innan flickornas mamma kom och hämtade dem. Har nu mormor bakat chokladmuffins så vill man ju inte att de ska gå till spillo ändå.

Ett annat inlägg om tid

 Det är måååå-åååndag morgon.... Mitt huvud känns inte tungt, ånej,såhär vid halv åtta har jag redan varit uppe med tuppen (tuppen sov för övrigt tungt vidare) , skrivit en stämmoprotokoll, kliat hunden bakom örat, tvättat ett par maskiner, påbörjat veckans inhandlingslista samt även pillat lite med 2023 års fotobok - jomen, här råder febril aktivitet.

Men varför gör hon nu på detta viset kan man undra? Nu när man nått den ålder där man är vaken mitt i natten för att sedan sova som bäst på morgonkvisten? Och när man tillika har en hund som inte tvingar ut en i arla gryningen utan gärna snarkar gott i sin bädd?

Tja, därför att det idag ska plockas ner element och rengöras och vi hörde att dessa gossar, de var av morgonpigg läggning och i arla morgonstund, närmare bestämt prick 7, förra veckan inledde de sitt elementarbete. Då vill man ju vara uppe och duschad när de kommer, inte ranta runt i randigt nattlinne med pliriga ögon och med håret som en risbuske.

Men nähä, idag har gossarna tydligen sovmorgon. Eller är tunga i huvudet. Eller något annat.

Så i stället slänger jag in en bild på min enda souvenir från höstens kryssning längs Rhen. Nämligen fyra blommande tulpaner. Tulpaner från Amsterdam, tralala, kan man alltså gnola nu. Eftersom de knölats ner i en låda på balkongen som ligger mot norr är de sena i blomningen, men vad gör det? Nu när de flesta mer soldyrkande tulpaner sedan länge passerat bäst-före-datum, ja nu blommar de.

Och det kan väl vara värt en bild till tycker jag nog.

Vilken tajming!

Ibland sammanstrålar verkligen allt på bästa sätt. Som nu i veckan, till exempel. Hemma i huset skulle det bytas värmesystem. Sånt gör man ju helst vid den här årstiden, och ännu hellre innan hela systemet drar sin sista suck av ålderdomssvaghet. När man byter värmesystem, ja då fimpas värmen, vilket ju är helt ok, det är ju trots allt i slutet maj. Dessutom blev vi av med vattnet, vilket är lite mer trixigt. Sen råkade visst elektrikern fimpa elen också, fick vi rapport om.

Vi tog det dock med jämnmod, jo för vi befann ju oss hos Kickan. Där finns det både vatten, värme och el OCH ett supergulligt barnbarn och hennes synnerligen trevliga föräldrar. Så oss gick det verkligen ingen nöd på!

Kickan blev lite förvånad när det oförhappandes dök upp ett par skrynkliga typer och hämtade på förskolan, men hon tog det med jämnmod. Dessutom var ju Loppan med, och Kickan och Loppan, de är verkligen a match made in heaven!

Sen var det fullt ös i programmet. Till exempel skulle man mäta saker. Allt skulle mätas och sen skulle man trycka på den lilla knappen så att måttbandet swishade in i hållaren igen. Mycket viktigt att göra. Pussel skulle läggas. Farmor har omåttligt svårt att lära sig vilken Babblare som är vilken, namnen låter ju så lika! Jag är dock säker på att Kickan, hon har full koll. Vi läste böcker och sorterade igenom stickmarkörer och åt banan och bakade muffins. Tiden bara flög iväg!

Medan mamma jobbade och farmor och Kickan höll på med allt det där viktiga, ja då passade pappa och farfar på att sätta upp lite staket runt trädgården. Har man en supersnabb 2-åring (och några grannar där måhända bäst-före-datumet på körkortet passerats med råge), ja då är det bra att ha lite barriärer uppe.

Farmor och Kickan drog till lekplatsen. Kickan gungade, det gjorde inte farmor. Däremot bakade vi sandkakor båda två, och farmor stånkade bara lite när hon skulle sitta så lågt. Man kan ju inte baka sandkakor stående, det säger ju sig själv.

När vi kom hem demonstrerade Kickan sina färdigheter som fartfantom! Inne i trädgården fick mamma hjälpa till att styra lite, cyklar man snabbt som blixten kan man ju hamna lite här och där. Sen ja, sen blåstes det såpbubblor och sen åt vi mat innan alla somnade tidigt; trötta av all sol och fart och byggande. Det är härligt med försommar!

Till slut var det ändå dags för farmor och farfar att ta farväl för den här gången. Vi skulle åka hem till huset där det nu fanns vatten och el. Dock ingen värme, men solen, den skiner ju! Vi har hunnit med en sväng om torget också, där vi köpt såväl nypotatis som jordgubbar. Något ska man ju trösta sig med när man fått åka ifrån sitt barnbarn. Som tur är kommer vi att träffa de större flickorna i veckan, och sen dröjer det kanske inte så länge tills nästa gång?

Man har ju lärt sig ett och annat

 ...om baliser till exempel. Men nu börjar vi från början. Det känns ju alltid som en bra utgångspunkt, om man nu inte är en synnerligen sofistikerad författare som jobbar med olika tidsperspektiv och sånt. Då får man läsa någon annanstans.

Från början, ja det var ju egentligen när syrran fyllde år, för då gav vi henne en tripp till Stockholm. En mycket listig present, för vi tycker ju själva att det är trevligt att hemsöka huvudstaden med jämna mellanrum.

Det där jämna mellanrummet, det inföll nu i veckan. Alltså stämde vi träff på stationen, syrran, maken och jag. Loppan? Ja hon hälsade på hos de långbenta aussieflickorna och hängde med briarder och schäfrar och sov i sängen och hade en härlig tid!

När maken och jag kom fram till stationen, ja då stod det att tåget var 20 minuter försenat. Men!!! sa jag ogillande och tänkte att 20 förlorade minuter, det är ju ändå en del. Alltså gick vi och tog en kopp kaffe allihop, medan vi väntade på att ytterligare 20 minuter skulle gå. Sen gick vi till perrongen. Och väntade. Och väntade.Med jämna mellanrum kom det upp "förväntade ankomst" som då alltid försköts med 10 minuter. Man varnades också med att tåget kunde komma tidigare, så ingen vågade gå från perrongen. När vi väntat i nästan två timmar och maken hade försjunkit i en bok av högt historiskt värde, ja då rann tålamodet på yours truly och jag letade upp en väl dolt telefonnummer och ringde Snälltåget och undrade om vi skulle stå på denna perrong i Lund tills det växte mossa på oss?  Den unge och artige mannen beklagade och sa att de haft problem (nähä?!), men nu, nu såg han att tåget började gå. - Underbart! utropade jag, då är tåget i Lund om ca 10 minuter och under ömsesidiga välgångsönskningar lade vi på. Eller tryckte på "avsluta samtal" om vi nu ska vara så petnoga. Då ljöd en röst i högtalaren; "beräknad ankomstidtid är 13.21". Va?!?! Ytterligare 2 timmar?? Vi diskuterade om vi skulle gå och äta lunch redan här i Lund? Men så märkligt, den unge mannen SA ju att tåget var på väg? Och när vi tittade på tavlan med tågtider så skulle tåget komma 11.21. Inte 13.21. Så nu undrar man ju hur många som hann ge sig iväg? Jaja. 

Men som tur var kom vi med tåget och fick en egen kupe och efter ett tag satt vi i restaurangvagnen och åt vår lunch som då lyckligtvis inte inmundigades i Lund. Sen hade vi en himla trevlig resa, trots vissa ytterligare förseningar. Bland annat så pratade baliserna inte med tåget - och om det skiter sig i kommunikationen med baliserna, ja då blir man uppenbarligen stående. Nu är det alltså läge att googla "baliser", det är vad vi gjorde.

Men 3,5 timme försent kom vi fram till ett soligt Stockholm där vi tog tunnelbanan till Söder där vi bodde på en gammal malmgård. Gammalt, det är bra det! Sen tog vi en kvällspromenad på Skinnarviksberget där vi beundrade utsikten över Stockholm som är en fantastiskt vacker stad.

Sen hade vi några fina dagar i ett soligt Stockholm. Vi  åkte ut till Waldemarsudde och tittade på fantastiska tavlor från Lofoten av Anna Boberg. Lite Eugen Jansson och lite GAN som ju alltid piggar upp. Sen fick det bli ett glas vin och en skaldjursmacka i Prinsens Kök, man kan ju inte trycka i sig hur mycket kultur som helst utan att fylla på energidepåerna. Därefter blev det ABBA-museet och därifrån blev det visst inga foton, men visst kände man igen musiken och visst blev man nostalgisk av att se scenkläderna. Det märkliga är ju att studenterna fortfarande spelar ABBA emellanåt när de känner ett behov av att låta musiken dåna i kvarteret. Det måste väl ändå tyda på att de var rätt snitsiga på att sno ihop en catchy låt?

Sen var det ändå dags att dra sig mot hotellet för att ta en kopp kaffe och sen vila fötterna inför kvällens födelsedagsmiddag som vi bokat på KB. Det blev en himla bra middag! Goda drinkar! God mat! Massor av prat och skratt. Vi satt kvar länge innan det var dags att ta tunnelbanan tillbaka och sen sova gott.

Sista dagen delade vi upp oss lite. Maken och jag knallade runt på en visning på Stockholms Auktionsverk medan syrran kollade in en Frida Kahloutställning innan vi sammanstrålade på NK. Vi hittade inget på visningen som vi inte kunde leva utan, så i stället flanerade vi runt, satt en stund vid Molins fontän i Humlegården (nu får jag göra en liten rättelse här, eftersom min egen PK tittat ogillande på mig och sagt att nu, nu ljög jag igen i bloggen. Och självklart var det inte i Humlegården vi var, HUR kunde jag skriva det?! Man baxnar och slår sig för pannan. Nej, nej, Kungsträdgården var det och inget annat. Nu kan man undra vadå "PK". Detta har alltså inget med att vara Politiskt Korrekt, för mycket kan man säga om maken, men inte det. Nej han ser sig som min egen Personlige Korrekturläsare, och han tar sitt värv på stort allvar) och sen njöt vi av solen på en bänk vid Norrmalmstorg där helt plötsligt vaktparaden kom ångandes. Alltid trevligt att se ett gäng fina hästar!

När hästarna knallat vidare sammanstrålade vi på NK med syrran - där får man ändå säga att moderna tider med mobiltelefoni onekligen har sina fördelar! Jag hittade ingen handväska, men vad gör det? Syrran bjöd oss på ett utomordentligt afternoon tea, förvisso lutade fatet som lutande tornet i Pisa ungefär - men innehållet, det kunde man minsann inte klaga på! Och uppenbarligen så skulle kakfatet luta, det var design förstod man, och då kan det ju vara lite si och så med rätlinjigheten. 

När vi ätit så vi var alldeles väldigt mätta och belåtna, ja då var det dags att dra sig mot tåget och åka hem till Lund igen. Den här gången, ja då pratade uppenbarligen baliserna med tåget precis som de skulle, så i rätt tid klev vi av i Lund igen. Något trötta i fötterna, men alldeles väldigt nöjda med våra dagar i huvudstaden!