Ja, det är mycket som ska firas. Först och främst att Loppan i söndags fyllde 7 år - skolmogen med andra ord. Nu tror jag väl att Loppan tycker att hon är tämligen färdigskolad om man frågar henne alltså, så det blir nog inget av med att skicka iväg henne med ryggsäck till Fröken i skolan. I stället fick hon en tvättbjorn. Den tyckte hon var väldigt rolig, det är inte så ofta hon får mjuka leksaker eftersom hon gått fram som Attillas hunnerhär och spridit död och förintelse bland de mjukisdjur som passerat i hemmet. Men uppenbarligen har hon ändå blivit lite äldre och klokare så tvättbjörnen lever i all högönskelig välmåga fortfarande även om den dängts omkring med och vi haft dragkamp med den. Till slut somnade Loppan gott med tvättbjörnen inom nära räckhåll.
Vi tog också en promenad i skogen med syrran, Poppy och Enya och det är så där hjärtslitande vackert ute nu; bokarna börjar slå ut, vitsipporna blommar för fullt och mitt i allt detta skuttar små rara hundar omkring. Även om jag är en höstälskande person får jag säga att det där med vår, det är inte så dumt alls! Dock undrar jag varför det är så inihoppsan kallt? Solen skiner så man förleds tro att man kan valsa runt i tunna tröjor och jackor, men de ostliga vindarna är iskalla, kommer förmodligen direkt från den sibiriska tundran för att vina runt just mina öron.
Idag har det dock funnits anledning att säga grattis till någon annan - inte av samma dignitet som Loppan, men nu ska vi inte snåla på gratulationerna. Så; grattis Kalle, äntligen hände det!
Maken och jag har alltså tittat på när kung Charles och drottning Camilla kröntes i Westminster Abbey. Man får väl säga att det var lite på tiden, den nye kungen ser inte ut som att han kommer att regera i 70 år direkt. Lite splittrad var jag, för jag håller ju på med en tröja till Pyret, och då får man hålla ett öga på maskorna och ett på prakten i kyrkan. - Är det lättare att sticka till kröningen än till en fotbollsmatch? undrade maken intresserat. Jag upplyste honom då om att eftersom jag är tämligen, för att inte säga totalt, ointresserad av fotboll så är det svårare med kröningar. Man vill ju ändå titta lite på klänningarna och hattarna och sådär. Maken ville titta på högklackade skor och blev emellanåt lite förtörnad när tvproducenten envisades med att visa körsångare i parti och minut.
Lite ologiskt kändes det till vissa delar; in kommer Charles iklädd skor med rejäla spännen och en hermelincape (?) och rätt vad det var så sliter man av honom såväl cape som rock?! Dock fick han behålla byxorna och skjortan och det var väl ändå bra. Men herregud, han hade ju glömt att stoppa in skjortan i byxorna! Lite slarvigt såg det ändå ut precis som om han haft förfärligt bråttom när han skulle ge sig iväg till kröningen. Han hade kanske glömt att sätta alarmet på sin mobil? Nåja, det löste sig och han fick långväst och guldrock och inte mindre än två kronor att balansera på skulten. Dock inte samtidigt. Det glimmade av ädelstenar och svärd och spiror och riksäpplen ven genom luften och kommentatorerna berättade vem alla var som trängdes där framme vid altaret - utom damen i blågrönt med någon slags huvudprydnad som ilade fram och tillbaks med svärden och allt vad det var. Vem var hon? Det undrade både maken och jag, och vi svävar fortfarande i ovisshet. Camilla, ja hon var mycket tjusig i en stilig vit klänning och behövde bara handskas med en krona. Som dock trasslade till det lite med luggen när ärkebiskopen klämde ner den på huvudet.
Sen skulle det åkas guldvagn, men då tog maken, Loppan och jag en promenad till Stadsparken i stället. Det finns ju en gräns för hur mycket rojalism man orkar med. Men sen var det ju ändå Pimms o'clock och det var väl ett utmärkt tillfälle att skåla lite för kung Charles.
Så cheers your Majesty - glömt nu inte att man faktiskt ska stoppa in skjortan i byxorna när man går på fin tillställning!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.