Idag tar vi det lugnt

 Till skillnad från igår, då rände vi runt så att stegräknarappen fick hicka av förtjusning. Först var jag och Loppan ute vid Krankesjön med Susanne och voffsen. Mest rände väl hundarna, med även Susanne och jag knatade iväg. Sen kan det hända att det blandade sig i en rastplats, en termos kaffe, några muffins och en massa prat i det hela och då gick väl inte vi så mycket.

Från detta finns det en fjuttig och inte särskilt bra bild på Loppan. Jag slänger väl in den ändå, en Loppa är ju ändå alltid en Loppa tänker jag.

Sen for vi iväg och spelade golf, maken och jag. Loppan fick stanna hemma och vila sig. I stället fick vi sällskap av en pratkvarn i vår boll, en äldre gentleman. Man kunde rentav kalla honom gubbe. Inget fel i det; men i alla fall jag kan få för mycket av en strid ström av kommentarer av oftast mindre relevans. Maken påstår att jag är för snäll och svarar, själv är han mer av typen att något enstaka mutter då och då kan väl räcka. Vi gick och vi gick, ackompanjerade av det som James Joyce kallade "stream-of-consciousness" när han skrev Ulysses. Det var å andra sidan högklassig litteratur och den där strömmen, den var liksom tyst och mest mental. Här var den vare sig högklassig eller tyst.

Måttet blev (nästan) rågat när jag slog ut i ruffen (som är ökänd på Lunds Akademiska för sin täta och ogenomträngliga natur) på 8:an och sen efter några fruktlösa försök att hacka mig ut på fairway gav upp och plockade upp bollen. "Man måste slappna av, det säger alltid min fru, slappna av och inte tänka" sa Pratkvarnen då. Inom mig tänkte jag att 'om du nu har en fru, varför spelar du inte med henne då?' Och nog för att det där med att inte tänka är en bra inställning i golf, men vore det inte ännu bättre med "inte prata"? Att tiga är guld och allt det där. Maken kastade en blick på mig och drog sig försiktigtvis över till andra sidan fairway (måhända även för att hans boll hamnat där). Efteråt sa han att han trott att jag skulle rappa till Pratkvarnen med pitchingwedgen som var den klubba jag höll i näven. Så långt gick jag dock inte.

Pratkvarnen var inte inne på  det tigande guldspåret och på 9:an ville han diskutera energipolitik. Det ville inte jag, eller maken för den delen. Att vi faktiskt höll i hop spelet riktigt bra är ett smärre underverk, och efter att ha hålat ut på 9:an (utan att hamna i dammen, tackar som frågar) tackade vi hycklande för sällskapet och drog hem till Loppan.

Sen satt vi i trädgården och grillade och drack lite vin, för det var vi värda. Och från denna härliga kväll finns det bara ett foto, återigen på Loppan, och återigen inte ett högklassigt foto. Men hon är gullig och (för det mesta) saligen tyst. På golfbanan, där är hon alltid tyst. Något att ta efter för vissa, känner jag.

Liiiten, liiiten...

 När vi var och hälsade på Kickan läste vi en massa böcker. Det var Babblarna och Pettsson och Pippi och allt möjligt ur världslitteraturen som plöjdes igenom! Allra roligast var det när det var små saker som avbildades; då gick vi automatiskt upp i falsett, både farmor och Kickan och slängde ur oss litterturanalyserande kommentarer i stil med "en liiiten, liiiten fisk". Eller en "liiiten, liiiten potta" - metodiken är väl rätt klar? Detta var i alla fall väldigt roligt tyckte Kickan, och när Kickan tycker att saker är roliga då tycker såklart omgivningen också det.

Och vad är väl då bättre än att få en liiiten, liiiten syster? Ja, alltså, så himla minimal är hon ju inte, 3030 gram och 49,5 cm bär ju ändå en viss respekt med sig, men jämfört med storasyster är hon ju ändå ganska liten. Eller rättare sagt; liiiten.

Kickan tog hand om Knyttet på bästa sätt; hon killade henne på kinderna, klappade om henne och undersökte de små händerna och fötterna. Man såg att hon var mycket nöjd med den syster som hennes föräldrar presterat!

Knyttet, ja hon var å sin sida väldigt nöjd med att ha fått en så snäll storasyster, en som läste böcker för henne. Förmodligen om små, små fiskar eller något annat intressant. Här var minsann en som tog sitt ansvar som storasyster på allvar!

Av förklarliga skäl blev det inga nubbar på midsommarafton, vilket jag personligen inte ser som någon större förlust. Däremot blev det bubbel på midsommardagen. Om man inte ska dricka bubbel när det kommit ett litet Knytte till världen, ja då vet då inte jag när det är läge för bubbel! Det blev inte bara bubbel, det blev plockmat och gott bröd och pasta till Kickan. Vilket hon ratade till förmån för oliver, salami, lufttorkad skinka och allt vad det var. Jag förstår henne, vem vill äta pastafjärilar när bordet är fullt av delikatesser? Efter maten slog Kickan och jag oss till ro med var sin bebis i famnen. En väldigt trevlig kväll!

Dagen därpå fick Knyttet åka på kontroll, och hon kom självklart ut med väl berömd godkänd! Och sen när vi väl kunde slita oss från att hålla Knyttet var det dags för farmor, farfar och Loppan att styra kosan mot Lund igen i hällregnet som plötsligt börja hälla ner på oss. Tänk så konstigt; när vi åkte upp till Halmstad så hade vi tre fina barnbarn - och nu har vi fyra! Varav en liiiten, liiiten - men det kommer hon nog inte att vara så länge till med den aptit hon visat upp.

Midsommar med extra-allt

Det har ju varit midsommar, och inte vilken midsommar som helst! Nej, det har varit en sån där midsommar som det alltid är i visorna, med blommor och solsken och flaggor och blå himmel och majstång och klänningar med svaj i kjolen.

Maken och jag, vi firade midsommar i Halmstad. Ja, vi var faktiskt så pepp på midsommarfirande att vi anlände redan en dag i förväg. Måhända för att maken, denne inbitne Halmian, ville se en fotbollsmatch av stor dignitet med detta illustra lag. Att köpa biljett i förväg var inte nödvändigt. Åskådarskaran var säkert mycket entusiastisk men kanske inte så månghövdad.

Själv följde jag inte med på fotboll. Valet mellan att umgås med Kickan och hennes mamma och glo på fotboll var ett så kallat icke-val.

Kickan och jag, vi klättrade i träd och bubblade och åkte rutschkana och red hopplahästar med hjälp av sopkvastar. Inte har man tid att ränna iväg på fotbollsmatcher då?

Fast det blev ändå lite fotboll i trädgården med farfar och farmor. Ända tills den fina rosa bollen råkade träffa på en glad terrier som också ville vara med och spela boll... Men Kickan hade fler bollar och hon förlät raskt Loppan, för de är såna kompisar de två!

Det var mycket spring och full rulle hit och dit! Men så småningom var det ändå dags att gå och lägga sig för att vara pigg dagen därpå..

Solen, den sken minsann lika fint på midsommarafton! Efter lite trädgårdshäng serverades det jordgubbstårta och sen svidade vi om för att gå på midsommardans. Kickan var mycket fin i hatt och klänning och farmors halsband. Hon kastade lystna blickar på farmors rosa örhängen också, men eftersom hon ännu inte har hål i öronen fick örhängena stanna på farmors öron.

Vi dansade kring midsommarstången, "skära, skära havre", "flickan hon gick i ringen" och allt vad det var. Men när det kom till "små grodorna" ja då la farmor in sitt veto. Farmors knän är inte längre kompatibla med groddjur, så är det bara. 

Fast det kan ju ha varit så att de där grodorna, de satte fräs på något annat... för på kvällen när vi kommit hem och det hade grävts upp nypotatis och grillats och vi ätit så vi var proppmätta, ja då åkte sonen och sonhustrun iväg ett tag.

Kickan och vi, vi hade full sysselsättning dagen därpå. Det skulle gungas och bakas sandkakor och lekas med Loppan och ätas mat - och mitt när vi bakade sandkakor som värst, ja då kom det ett efterlängtat besked; Knyttet hade anlänt! Undra på att flaggades i alla trädgårdar!

Sen fick vi vänta hela dagen, och inte förrän Kickan somnat gott på kvällen alldeles nybadad kom den nya lilla familjemedlemmen hem med sina föräldrar och man blev bums alldeles mjuk i knäna och började jollra fjolliga ramsor om de små, små händerna och små, små fötterna. Kanske inte så originellt och nyskapande, men ibland kan man helt enkelt inte behärska sig.  Knyttet tog det hela med ro, och det är väl lika bra att hon vänjer sig vid att farmor, hon är en sån som rasslar av sig ramsor på löpande band.

När sen Kickan sovit hela natten så fick hon också hälsa på sin lillasyster; - bebisen! sa hon förtjust och klappade om sin syster som säkert kände att med Kickan som storasyster, ja då är hon i de bästa händer!

Det kan hända att farmor tagit ett eller annat foto till på den nya lilla sondottern, men de får bli en liten cliffhänger till en annan dag. Eller vadå, "kan hända" - klart det finns en massa bilder! Har man nu så fina fotomodeller vore det väl omåttan fjånigt att inte ta bilder?

Just nu nöjer jag mig med att säga att välkommen till familjen Knyttet! Du är så efterlängtad! Och det här, det blev ett midsommarfirande att komma ihåg!

Kan man lita på SMHI?

 Loppan och jag var nyss ute på morgonpromenad i en ljuvlig sommarmorgon. Det prunkar och blommar i Botan, det springer ekorrar och simmar änder och livet känns lätt att leva. Ända sedan vi kom hem från Korfu har sommarsolen fortsatt att lysa på oss. Lite kluvna känslor har man, för visst är det härligt - men samtidigt så varnas det för en extremt varm och torr sommar och det vill man ju faktiskt inte heller ha. Att gräsmattorna börjar gulna redan nu, före midsommar, känns lite sisådär faktiskt. Nej, lite svenskt lagom, det är grejen det! Alltså spanar man i SMHI:s app efter det där lagoma sommarregnet, som företrädesvis ska falla mjukt och stilla en hel natt. SMHI, de utlovar någon millimeter här eller där, och det ändrar sig hela tiden när den där millimetern ska falla.

- Kom hit på fredag kväll så grillar vi! sa vi till syrran och hon och Poppy och Enya ställde sig positiva till förslaget. Vädret skulle bli perfekt för grillning, det hade vi sett. Och eftersom vi har grill på ben och en rejäl vattenhink precis bredvid så kände vi oss tämligen trygga med att grilla i trädgården.

På torsdagen började SMHI muttra om lite regn på fredag kvällen, men man vet ju hur SMHI är. Inte så att man tänker att de är en illustration av Tillförlitlighet direkt. - Det hinner ändra sig många gånger än, sa vi bekymmerslöst och fortsatte planerandet för en trevlig kväll i trädgården.

Maken och jag spelade golf på eftermiddagen i alldeles lagom varmt och skönt sommarväder. (Hur det gick? undrar säkert ni bloggläsare nu. Bloggen blir ju då nästan som en direkt streamat sportreportage! Tackar som frågar, det gick alldeles utmärkt). 

Trött och nöjd och lagom svettiga åkte vi hem igen och började förbereda den franska potatissalladen, marinera köttet, baka lite rabarberkaka och sådär, sånt som vill till när man ska ha en sommarkväll i gott sällskap. Då vill man ju gärna ha något gott att äta också menar jag. Då är det inte läge att koka havregrynsgröt.

Klockan 18 skulle syrran och voffsen komma. Och ca 18.05 drog åskan och regnet in. Så vi fixade maten inomhus och hade en himla trevlig kväll ändå!

Sen följde vi syrran och vovvarna en bit på hemvägen, i den härliga sommarkväll som det blivit efter åskan. Men då var maten sedan länge uppäten och det kommer ju faktiskt fler kvällar, så än är det inte kört.

Hej vad det går!

 

Det var en gång ett litet, litet gryn. Det lilla grynet var makalöst gulligt, men liksom ganska pyttigt och kunde inte så mycket till att börja med. Inte säga 'fideikommiss' trots morfars ihärdiga tränande, inte ens hålla upp huvudet själv till att börja med, inte läsa, inte skriva - men vara glad och god och ha glimten i ögat. På sätt och vis känns det ju som igår?

Men sju år senare, ja då var det dags för första skolavslutningen! Och nu, nu är Grynet en synnerligen kompetent ung dam som läser massor av böcker, kan en fantastisk massa fakta som hon upplyser mormor om, tänker och diskuterar och har lärt sig hur mycket som helst. Mormor funderar lite i sitt stilla sinne på vad för färdigheter hon utvecklat under samma år, men kommer inte på så värst mycket.

Solen sken, precis som den bör på en skolavslutning! Mamma och pappa hade varit med på festligheterna, men sen ryckte morfar och jag ut, för är'e skolavslutning, ja då ska det ju till lite extra ändå när föräldraskapet måste återgå till slitet för brödfödan.

Vi mötte upp hemma i trädgården och tog en bild. Och då kan man se att Grynet numera när mamma nästan ända upp till axeln! Sen blev det hamburgare till lunch och därefter åkte vi hem till Loppan och parkerade oss i trädgården. Vi pysslade och ritade och fixade och donade.

Och kolla nu på Grynets arm! Vad ser man väl där? Jo en ny klocka minsann som hon fått av mamma och pappa. För Grynet kan klockan och Grynet älskar katter så vad passar väl då bättre än en Hello Kittyklocka? Mycket praktiskt, för morfar och jag behövde inte alls hålla reda på några tider eftersom vi nu hade vår egen lilla Fröken Ur som med jämna mellanrum informerade oss om vad klockan var slagen. Mycket glad över sin fina klocka var hon! Och det var så bra, för mormor hade ju en tid att passa, hon skulle till Ortopedteknik för att få lite nya inlägg och då talade Grynet om när det var dags för mormor att pallra sig iväg. - Kan du passa morfar åt mig den stunden jag är borta? frågade jag då. Och Grynet passade morfar jättebra!

När mormor kom tillbaka knallade vi ner till torget för att köpa glass. Det vore väl skräp till skolavslutningsdag om man inte får glass! Grynet åt choklad och hallonsorbetglass, morfar åt toblerone och romrussinglass och mormor tog bl.a. finsk lakrits. Det tycker resten av familjen är en märklig smak att välja, men mormor gillar lakrits, så är det bara. Loppan fick ingen egen glass, men lite fick hon smaka ändå. Hundar bli ju också varma och visst hade vi vatten med - men fick jag välja mellan vatten och glass, ja då vet jag ju vad jag hade valt.

Mormor fick lite flasback till en annan sommar och en annan chokladglass... även färdigheten i att äta glass utan att kladda ner sig totalt har utvecklats en hel del!

Vi såg en del studentflak när vi var på stan - lastbilsflak fulla med måhända även de fulla? ungdomar som visslade, sjöng och tjoade, iförda sina vita mössor. Grynet vinkade ihärdigt till dem och så pratade vi om när hon kanske kommer att åka runt på ett sånt flak. - Men det är många år dit, mormor sa Grynet då. Mormor tänkte för sig själv att med tanke på hur rasande snabbt de här första 7 åren gått så dröjer det inte så länge innan morfar och jag står där och viftar åt ett nybakat studentskegryn... fast nu ska vi först klara av lite fler vanliga skolavslutningar först!