Hej vad det går!

 

Det var en gång ett litet, litet gryn. Det lilla grynet var makalöst gulligt, men liksom ganska pyttigt och kunde inte så mycket till att börja med. Inte säga 'fideikommiss' trots morfars ihärdiga tränande, inte ens hålla upp huvudet själv till att börja med, inte läsa, inte skriva - men vara glad och god och ha glimten i ögat. På sätt och vis känns det ju som igår?

Men sju år senare, ja då var det dags för första skolavslutningen! Och nu, nu är Grynet en synnerligen kompetent ung dam som läser massor av böcker, kan en fantastisk massa fakta som hon upplyser mormor om, tänker och diskuterar och har lärt sig hur mycket som helst. Mormor funderar lite i sitt stilla sinne på vad för färdigheter hon utvecklat under samma år, men kommer inte på så värst mycket.

Solen sken, precis som den bör på en skolavslutning! Mamma och pappa hade varit med på festligheterna, men sen ryckte morfar och jag ut, för är'e skolavslutning, ja då ska det ju till lite extra ändå när föräldraskapet måste återgå till slitet för brödfödan.

Vi mötte upp hemma i trädgården och tog en bild. Och då kan man se att Grynet numera när mamma nästan ända upp till axeln! Sen blev det hamburgare till lunch och därefter åkte vi hem till Loppan och parkerade oss i trädgården. Vi pysslade och ritade och fixade och donade.

Och kolla nu på Grynets arm! Vad ser man väl där? Jo en ny klocka minsann som hon fått av mamma och pappa. För Grynet kan klockan och Grynet älskar katter så vad passar väl då bättre än en Hello Kittyklocka? Mycket praktiskt, för morfar och jag behövde inte alls hålla reda på några tider eftersom vi nu hade vår egen lilla Fröken Ur som med jämna mellanrum informerade oss om vad klockan var slagen. Mycket glad över sin fina klocka var hon! Och det var så bra, för mormor hade ju en tid att passa, hon skulle till Ortopedteknik för att få lite nya inlägg och då talade Grynet om när det var dags för mormor att pallra sig iväg. - Kan du passa morfar åt mig den stunden jag är borta? frågade jag då. Och Grynet passade morfar jättebra!

När mormor kom tillbaka knallade vi ner till torget för att köpa glass. Det vore väl skräp till skolavslutningsdag om man inte får glass! Grynet åt choklad och hallonsorbetglass, morfar åt toblerone och romrussinglass och mormor tog bl.a. finsk lakrits. Det tycker resten av familjen är en märklig smak att välja, men mormor gillar lakrits, så är det bara. Loppan fick ingen egen glass, men lite fick hon smaka ändå. Hundar bli ju också varma och visst hade vi vatten med - men fick jag välja mellan vatten och glass, ja då vet jag ju vad jag hade valt.

Mormor fick lite flasback till en annan sommar och en annan chokladglass... även färdigheten i att äta glass utan att kladda ner sig totalt har utvecklats en hel del!

Vi såg en del studentflak när vi var på stan - lastbilsflak fulla med måhända även de fulla? ungdomar som visslade, sjöng och tjoade, iförda sina vita mössor. Grynet vinkade ihärdigt till dem och så pratade vi om när hon kanske kommer att åka runt på ett sånt flak. - Men det är många år dit, mormor sa Grynet då. Mormor tänkte för sig själv att med tanke på hur rasande snabbt de här första 7 åren gått så dröjer det inte så länge innan morfar och jag står där och viftar åt ett nybakat studentskegryn... fast nu ska vi först klara av lite fler vanliga skolavslutningar först!