Upploppet

 Det känns lite som att vi är på upploppet nu. Visst kan sommaren komma tillbaka i september, men om vi ska vara ärliga, så har den inte varit så himla närvarande på ett bra tag, så även om det sprattlar lite i sommarkänslorna så är det nog ändå så att vi kan börja se hösten an lite smått. Inte mig emot, som bekant är jag ett stort fan av hösten. Studenterna har i alla fall börjat fylla vårt kvarter och det är ju onekligen ett säkert hösttecken. Men lite märkligt är det allt, för varje år så tycker jag att de blir yngre och yngre och kanske fullare och fullare också - om det är möjligt?

Loppan och jag ler lite överseende mot dem när vi möter dem på kvällspromenaden. Fast om de åker på elsparkcykel är Loppan inte alls överseende, då får de sig en avhyvling. Med all rätt, eftersom de flesta av dem fräser fram med dödsförakt på trottoarerna. Och då med mest förakt för Loppans och min död om vi råkar komma ivägen.

Maken, han är minsann också student igen och knallar iväg på föreläsning i GIS om dagarna. Detta innebär att han måste ladda ner ett GIS-program på sin dator och vi vet ju alla hur det är med nya program med diverse säkerhetsspärrar och finesser och alltför knapphändiga manualer och fullständigt orimliga problem som uppstår; men maken var ihärdig och svor bara lite och bröt inte ihop alls vilket jag är djupt imponerad av, och nu sitter han där och GIS:ar sig.

Ute i trädgården blommar Queen of Sweden så att det är en fröjd att se! Jag hyser stora förhoppningar om att Isabella Rossellini ska vara lite prunkande nästa år, hon måste ju få en chans att växa till sig.

På tal om studenter och skolbarn (bland annat aka Maken) så var det två andra skolbarn på besök igår när deras föräldrar skulle gå på föräldramöte i klass 1. Av en lycklig slump blev kvällsmaten plättar och det bifölls med acklamation! Vi förklarade att morfar minsann också börjat skolan och man såg att Grynet och Pyret tittade tveksamt på morfar och undrade om han inte möjligen var lite i äldsta laget? Men Grynet håller ju absolut med om att man är aldrig för gammal att lära och skola är kul, så visst förstod hon att även en morfar kan gå i skolan. 

Efter att flickorna åkt hem hade vi styrelsemöte i bostadsföreningen hos oss. De fick inga plättar. Någon måtta får det vara.

Själv vill jag inte gå i skolan, om man nu vågar erkänna det, omringad av faktaälskande skolbarn som man är; jag vill liksom bara pyssla med mitt. Sticka lite, även om det ligger lite på is för tillfället. Brodera lite.

En ekorre till exempel. Eftersom Loppan aldrig lyckas fånga någon i Botan tänkte jag att hon kan ju få en egen lite ekorre på en tavla till exempel. En som sitter still och inte fräser upp i ett träd så fort Loppan närmar sig.

Kalasdags!

Om några dagar fyller jag år och det är ju i och för sig trevligt, men allra bäst är att i samband med att man blir ett år vackrare och klokare, då ramlar det in familjemedlemmar i en strid ström med blommor och paket och man blir hurrad och sjungen för! Absolut roligast är ju att liksom få vara helt omgärdad av barn och barnbarn - ja och make och hund så klart. Högljutt, kaotiskt, rörigt och väldigt, väldigt mysigt!

Först av alla störtade Kickan in, tätt följd av mamma, pappa och Knyttet. Loppan blev helt till sig av förtjusning och det kaos som normalt sett uppstått uppgraderades med en faktor tio ungefär. Till slut var i alla fall alla inne och farmor fick paket och jag fick kompetent hjälp av Kickan att öppna det medan Knyttet intresserat tittade på.

- öööhhhh.... va' e' de' för något? undrade maken som inte är så handarbetsintresserad av sig. Men jag visste! En magnetplatta med ställning för att hålla koll på sina mönster. Just nu broderar jag en ekorre till exempel, och nu kan man ju försäkra sig om att svansen hamnar där den ska och inte någon helt annan stans. Kunde lätt hänt annars.

Det är inte bara Grynet och Pyret som växer så det knakar, även Kickan och Knyttet blir större i rasande fart! Kickan pratar och går på och uppvisar oanade regissörstalanger. Farmor hade ju dagen till ärat plockat fram den stora kameran och den var spännande tyckte Kickan. När hon väl fått klart för sig att man kan ta foton med annat än en mobil så pekade hon med hela handen. Eller bananen.

- ta en bild på Loppan! ....och på mamma och Knyttet!.... och på farfar! Och farmor, som är svag för sina barnbarn, gör ju så klart som Kickan vill. Och vem vill inte ha foton på sina familjemedlemmar, förresten.

Sen tänkte farmor att hon kunde ju ta ett foto av hela den lilla familjen. Mamma, pappa och Knyttet placerade sig snällt i soffan, men Kickan hade inte hade tid, sa hon. Sen ville hon ändå vara med, men medgörligheten varade i en millisekund ungefär, innan hon hade bråttom, bråttom iväg på andra äventyr. Knyttet tittade förvånat på tornadon som for fram.

Så småningom kom även den övriga familjen! Ännu mer glädjekaos utbröt och mormor fick blommor och ett pärlat armband och ett oerhört tjusigt gratulationskort som var så fyllt av tjusigt glitterklister att man knappt orkade lyfta det. "Det är hantverk alltihop, mormor" sa Grynet som vet vad mormor gillar. Dottern lämnade över blommorna innan hon kastade sig över Knyttet - det var ju tur att man hunnit gulla lite själv i förväg.

Vi fikade och jag hade bakat en citron-och mandelkaka som serverades med hallon och grädde. Tre ljus hade den, för man behöver inte överdriva det där med ljus tycker jag. Den kom visst inte med på bild, och inte heller maten vi åt senare. Jag tror att fotografen var lite för upptagen med sina gulliga barnbarn och glömde sig lite. Alla åt i alla fall med god aptit och det är väl ändå det enda som räknas.

Sen försvann alla de stora flickorna in i pigkammaren och var lite digitala, och man såg att det här gänget, de kommer nog att ha mycket roligt tillsammans i framtiden. Efter ett tag ryckte de vuxna ut och tyckte att de kanske skulle släppa plattorna ett tag? Det var väl inte direkt så att man plockade fram det gamla "kottar-och-pinnar"-kortet, men det kunde kanske vara roligt att göra något annat? Det här är kreativa flickor, så de kastade sig över pennor och papper och klistermärken och allt vad det var. Tyvärr hade morfarmor bara julklistermärken och det påtalade Grynet var ur säsong - men i brist på söta katter och annat, så gick det ändå bra och det skapades många fina konstverk.

Så småningom var det ändå dags för pyjamas och för att säga farväl för den här gången. Jag känner mig väldigt uppvaktad och väldigt glad över min fina familj - och tänk, nu har Knyttet kommit till Lund för första gången! Förhoppningsvis blir det många fler! Jag tycker nog hon såg lite förvånad ut över att se sin farmor - men sen slog hon sig fint till ro i farmors famn. Det där med barnbarn, det är verkligen en fin grej!

Ömsom vin, ömsom vatten

 Ganska mycket vin blev det - och det kunde behövas, för nu har jag åkt med SJ igen, vilket mer kan kallas 'vatten'. Men nu tycker jag att vi börjar med något gulligt, för det kan man behöva när man har med SJ att göra.

Nämligen att Grynet och Pyret börjat i skolan - och se vilka gulliga skolflickor! En förstaklickare och en som börjar förskoleklass. Oj vad det går fort! En alldeles oorginell kommentar, men inte desto mindre väldigt sann.

Själv var jag iväg och träffade mina skolkompisar. Vi var något äldre än Grynet och Pyret när vi träffades första gången, men inte så himla mycket när man tänker efter. 16, det känns som igår. Det var det inte.

Åse har gått och köpt sig ett sommarställe i Sörmland och nu skulle Kristina, Eva, Karin och jag dit och inspektera om hon köpt rätt. Alltså tog vi tåget och det gick initialt väldigt bra! I tid från Lund, och i tid från bytet i Göteborg och då blev vi övermodiga och någon sa väl förmodligen de famösa orden "det går ju bra det här, nu är vi snart framme i Katrineholm". Då blev vi sittandes i Skövde och fick vänta på polisen som skulle avhysas någon som verkligen inte ville gå av. Jaja. Själv har jag ju numera lite svårt att förstå att man prompt vill befinna sig på tåg.

Men fram kom vi och vi insåg snabbt att jo, nog hade Åse köpt rätt, alltid. Så makalöst vackert! Vi gick ut hårt med bubbel och myggmedel på altanen innan vi strosade ner mot bastuflotten vid sjön. Man kan säga att det var inte så mycket vatten, men ganska mycket bubbel över vår kväll.

Fast vatten, det fanns det ju i sjön! Och det var en makalöst vacker kväll och utan att darra på manschetterna traskade vi ut över spången till flotten och inte en endaste en av oss trillade i plurret.

Sen gick vi tillbaka och åt och pratade och drack och pratade och sen pratade vi lite till, innan vi så småningom ramlade i säng. Tänk att vi har pratat i ett halvt århundrade - och ändå inte är färdigpratade!

På morgonen var det lite svalt och daggfuktigt och det var härligt att traska iväg mot bänken och sitta ner och titta ut över sjön innan vi tog itu med dagens sysslor - som bestod i mera mat, mera prat och lite sightseeing i Strängnäs där vi tittade på det som vi kallar mölla, men som man i Strängnäs uppenbarligen envisas med att kalla kvarn. En tur in i domkyrkan tog vi också och där satt det redan fullt med varelser i bänkarna och väntade på att predikan skulle börja. Själva tassade vi mest runt och tittade innan vi åkte tillbaka mot Båven igen, med ett litet stopp för att titta på Sparreholm. Sörmland är knökafullt med slott och då vill man ju bocka av ett sådant på listan. Väldigt lång allé och väldigt fint, men parken var stängd så vi fick nöja oss med att beundra på avstånd.

Kvällen före, styrkta av en eller annan G&T, hade vi hurtigt utropat att "imorgon ska vi bada". Sen var det ju lite svalt, det var det. Men när vi var vid Sparreholm kom ju solen fram så då kände vi oss hurtiga igen och sa att "när vi kommer tillbaka ska vi bada, jajamensan!". Sen satt vi där på altanen och drack kaffe och jag tror att alla inom oss tänkte att "så himla varmt är det ändå inte, kan man backa ur med hedern i behåll, månne?" - ända tills Kristina som uppenbarligen är av hårdare virke bestämt deklararerade att nej minsann, här skulle badas, så det så! Och då kände vi andra att då kunde vi ju inte visa oss av klenare virke så vi traskade iväg - och visst var det kallt att komma i, men livsandarna spratt till, och det var härligt! Man blev varm och bubblig i kroppen, och inte frös man när man kom upp heller. Jomensåatte - nästan vinterbadare är man!

Lite så hade vi det; godat, gott sällskap och väldigt härliga dagar där vid Båven. Det hade hon gjort bra, Åse! Hit hoppas man få komma fler gånger, bada i sjön, vila i hängmattan, prata, skratta, tramsa oss och njuta av livet. Möjligen kanske man inte direkt önskar åka tåg då... även om jag gillar tåg. I teorin i alla fall. I den teori där de går i tid och kommer fram i åtminstone någorlunda tid.

Här står Kristina, Eva och Karin i Katrineholm och väntar på det tåg som enligt SJ:s hemsida avgått i tid från Stockholm. Jag kan ju säga att det tog ett antal extratimmar, 2 ombokningar av tåg och 3 långa samtal till SJ:s kundservice där man glatt meddelades att det var "46 före dig i kön, tack för att du väntar". Ja, vad ska man göra? Vi kom dock hem, något trötta, men väldigt nöjda och lena i själen efter fina dagar vid Båven. 

Förutom goda minnen kom det faktiskt hem en liten, liten souvenir. En fingertuta, no less. Avsedd för sömmerskor, men en inbiten stickerska som sticker sig i pekfingret när hon stickar med tunna strumpstickor, hon inser ju raskt att en sån här liten manick, det borde minsann varenda stickerska ha i sin utrustning. Och nu har jag det!