Upploppet

 Det känns lite som att vi är på upploppet nu. Visst kan sommaren komma tillbaka i september, men om vi ska vara ärliga, så har den inte varit så himla närvarande på ett bra tag, så även om det sprattlar lite i sommarkänslorna så är det nog ändå så att vi kan börja se hösten an lite smått. Inte mig emot, som bekant är jag ett stort fan av hösten. Studenterna har i alla fall börjat fylla vårt kvarter och det är ju onekligen ett säkert hösttecken. Men lite märkligt är det allt, för varje år så tycker jag att de blir yngre och yngre och kanske fullare och fullare också - om det är möjligt?

Loppan och jag ler lite överseende mot dem när vi möter dem på kvällspromenaden. Fast om de åker på elsparkcykel är Loppan inte alls överseende, då får de sig en avhyvling. Med all rätt, eftersom de flesta av dem fräser fram med dödsförakt på trottoarerna. Och då med mest förakt för Loppans och min död om vi råkar komma ivägen.

Maken, han är minsann också student igen och knallar iväg på föreläsning i GIS om dagarna. Detta innebär att han måste ladda ner ett GIS-program på sin dator och vi vet ju alla hur det är med nya program med diverse säkerhetsspärrar och finesser och alltför knapphändiga manualer och fullständigt orimliga problem som uppstår; men maken var ihärdig och svor bara lite och bröt inte ihop alls vilket jag är djupt imponerad av, och nu sitter han där och GIS:ar sig.

Ute i trädgården blommar Queen of Sweden så att det är en fröjd att se! Jag hyser stora förhoppningar om att Isabella Rossellini ska vara lite prunkande nästa år, hon måste ju få en chans att växa till sig.

På tal om studenter och skolbarn (bland annat aka Maken) så var det två andra skolbarn på besök igår när deras föräldrar skulle gå på föräldramöte i klass 1. Av en lycklig slump blev kvällsmaten plättar och det bifölls med acklamation! Vi förklarade att morfar minsann också börjat skolan och man såg att Grynet och Pyret tittade tveksamt på morfar och undrade om han inte möjligen var lite i äldsta laget? Men Grynet håller ju absolut med om att man är aldrig för gammal att lära och skola är kul, så visst förstod hon att även en morfar kan gå i skolan. 

Efter att flickorna åkt hem hade vi styrelsemöte i bostadsföreningen hos oss. De fick inga plättar. Någon måtta får det vara.

Själv vill jag inte gå i skolan, om man nu vågar erkänna det, omringad av faktaälskande skolbarn som man är; jag vill liksom bara pyssla med mitt. Sticka lite, även om det ligger lite på is för tillfället. Brodera lite.

En ekorre till exempel. Eftersom Loppan aldrig lyckas fånga någon i Botan tänkte jag att hon kan ju få en egen lite ekorre på en tavla till exempel. En som sitter still och inte fräser upp i ett träd så fort Loppan närmar sig.