Kalasdags!

Om några dagar fyller jag år och det är ju i och för sig trevligt, men allra bäst är att i samband med att man blir ett år vackrare och klokare, då ramlar det in familjemedlemmar i en strid ström med blommor och paket och man blir hurrad och sjungen för! Absolut roligast är ju att liksom få vara helt omgärdad av barn och barnbarn - ja och make och hund så klart. Högljutt, kaotiskt, rörigt och väldigt, väldigt mysigt!

Först av alla störtade Kickan in, tätt följd av mamma, pappa och Knyttet. Loppan blev helt till sig av förtjusning och det kaos som normalt sett uppstått uppgraderades med en faktor tio ungefär. Till slut var i alla fall alla inne och farmor fick paket och jag fick kompetent hjälp av Kickan att öppna det medan Knyttet intresserat tittade på.

- öööhhhh.... va' e' de' för något? undrade maken som inte är så handarbetsintresserad av sig. Men jag visste! En magnetplatta med ställning för att hålla koll på sina mönster. Just nu broderar jag en ekorre till exempel, och nu kan man ju försäkra sig om att svansen hamnar där den ska och inte någon helt annan stans. Kunde lätt hänt annars.

Det är inte bara Grynet och Pyret som växer så det knakar, även Kickan och Knyttet blir större i rasande fart! Kickan pratar och går på och uppvisar oanade regissörstalanger. Farmor hade ju dagen till ärat plockat fram den stora kameran och den var spännande tyckte Kickan. När hon väl fått klart för sig att man kan ta foton med annat än en mobil så pekade hon med hela handen. Eller bananen.

- ta en bild på Loppan! ....och på mamma och Knyttet!.... och på farfar! Och farmor, som är svag för sina barnbarn, gör ju så klart som Kickan vill. Och vem vill inte ha foton på sina familjemedlemmar, förresten.

Sen tänkte farmor att hon kunde ju ta ett foto av hela den lilla familjen. Mamma, pappa och Knyttet placerade sig snällt i soffan, men Kickan hade inte hade tid, sa hon. Sen ville hon ändå vara med, men medgörligheten varade i en millisekund ungefär, innan hon hade bråttom, bråttom iväg på andra äventyr. Knyttet tittade förvånat på tornadon som for fram.

Så småningom kom även den övriga familjen! Ännu mer glädjekaos utbröt och mormor fick blommor och ett pärlat armband och ett oerhört tjusigt gratulationskort som var så fyllt av tjusigt glitterklister att man knappt orkade lyfta det. "Det är hantverk alltihop, mormor" sa Grynet som vet vad mormor gillar. Dottern lämnade över blommorna innan hon kastade sig över Knyttet - det var ju tur att man hunnit gulla lite själv i förväg.

Vi fikade och jag hade bakat en citron-och mandelkaka som serverades med hallon och grädde. Tre ljus hade den, för man behöver inte överdriva det där med ljus tycker jag. Den kom visst inte med på bild, och inte heller maten vi åt senare. Jag tror att fotografen var lite för upptagen med sina gulliga barnbarn och glömde sig lite. Alla åt i alla fall med god aptit och det är väl ändå det enda som räknas.

Sen försvann alla de stora flickorna in i pigkammaren och var lite digitala, och man såg att det här gänget, de kommer nog att ha mycket roligt tillsammans i framtiden. Efter ett tag ryckte de vuxna ut och tyckte att de kanske skulle släppa plattorna ett tag? Det var väl inte direkt så att man plockade fram det gamla "kottar-och-pinnar"-kortet, men det kunde kanske vara roligt att göra något annat? Det här är kreativa flickor, så de kastade sig över pennor och papper och klistermärken och allt vad det var. Tyvärr hade morfarmor bara julklistermärken och det påtalade Grynet var ur säsong - men i brist på söta katter och annat, så gick det ändå bra och det skapades många fina konstverk.

Så småningom var det ändå dags för pyjamas och för att säga farväl för den här gången. Jag känner mig väldigt uppvaktad och väldigt glad över min fina familj - och tänk, nu har Knyttet kommit till Lund för första gången! Förhoppningsvis blir det många fler! Jag tycker nog hon såg lite förvånad ut över att se sin farmor - men sen slog hon sig fint till ro i farmors famn. Det där med barnbarn, det är verkligen en fin grej!