Nu hänger de där

 

Det är mycket jag tycker om i vår lägenhet, fönsterna inte minst. Gamla, höga, vackra fönster med fina fönstervred som släpper in mycket ljus. Okej, det är inte fönstervredena som släpper in mycket ljus, men det begriper väl vem som helst utan att jag specificerar det? 

Det finns säkert tätare fönster med snofsigare energiklassning eller vad det nu kan tänkas heta. Eller treglasfönster som inte behöver öppnas när de ska putsas - men jag tvivlar på att jag tyckt bättre om dem. I all synnerhet som vi löst den där putsöppnarfrågan med att inte putsa själva. För en annan sak som skulle kunna göra en lite kallsvettig är att balansera på en stege på översta våningen och hänga i armkrok och putsa fönster.

När vi flyttade in lade jag ju beslag på jungfrukammaren. Någonstans behöver man ju hysa alla sina pryttlar och det här rummet var ju som klippt och skuret för det. - Inga gardiner här, kreativt skapande behöver ljus! utropade jag och vägrade hänga upp gardiner. Maken tyckte att jag var helt wild-and-crazy; inga gardiner?! Jag påtalade dock att han klarar sig så bra med en läslampa i hans skapande, men försök att trä en nål på en tråd i dåligt ljus när man uppnått en mogen ålder; då behöver man minsann så mycket ljus som möjligt.

Sen har vi levt lyckliga, pigkammaren och jag, alldeles gardinlösa. Men nu har ju bäddsoffan flyttat in förra sommaren, och i bäddsoffan sitter jag varje morgon och läser tidningen och löser dagens sudoku, och helt plötsligt kände jag att det kanske inte vore så dumt med en liten gardin ändå? Lite ombonat och färgglatt?

Modern som jag är letade jag på nätet och hittade Adam och Eva och kände att de kunde nog få flytta in. Jag beställde en lagom snutt gardinkappa och det utlovades på hemsidan att jo, den fanns inne och skulle skickas samma dag, nämligen fredag. Sen kom orderbekräftelsen och där stod det att preliminär leveransdag var på tisdagen i veckan därpå. Någon dag hit eller dit, spelar väl ingen roll! tänkte jag glatt då. Ända tills det kom ytterligare ett leveransbesked där den preliminära leveransdagen helt plötsligt skjutits fram i 6 veckor. Nu började jag härskna till lite. Nog för att jag levt lyckligt gardinlös i pigkammaren i 8 år, men hade jag nu bestämt mig för en gardin, ja då ska det ske nu, pronto! Inte om 6 veckor. "Jag ringer och frågar vad som hänt" tänkte jag resonabelt sen. Det måste ju vara ett misstag, det förstod vem som helst. Ringa? Ack, det märks att man är lite lagom ålderstigen somt tänker i dessa banor, nej här kunde man inte ringa. Man är ju van vid att företag i möjligaste mån döljer alla telefonnummer på sina hemsidor, men någonstans brukar de ju ändå gå att rota fram. Så icke här. Mail var vad de ville ha. Så jag mailade, och de mailade tillbaka, och sen mailade jag...ja jag behöver väl inte gå in på alla turer, men det gick 14 mail som pingpongbollar fram och tillbaka och jag kunde inte avhålla mig från att påpeka att det sparat både dem och mig tid om vi kunnat lösa allt med ett telefonsamtal. - Det funkar inte med telefonsamtal, sa gardinföretaget då och jag kände att vi hade nog nått en återvägsgränd i telefonfrågan.

Men i alla fall, de höll fast vid de sex veckorna som även de var lite osäkra förstod man. Men jag kunde kanske byta till en annan gardin, inte "multi" som var det jag beställt? Eftersom jag en sån resonabel (och otålig) person sa jag raskt att "blå" kan jag också tänka mig. - Den har vi! utropade gardinmånglerskan då (eller mailade glatt om vi nu ska vara petiga), vi skickar den i blått! Och i samma ögonblick kom ett nytt ordererkännande och en plockorder där det stod att nu kunde ordern inte längre ändras eller annulleras eftersom man köpte metervara. Om man nu granskade ordererkännandet, vad såg man väl då? "Denim" stod det. Ville jag ha "denim" som visade sig vara ganska ljus och mesig i färgen? Nej, det ville jag värkeligen inte! Och nu gick det ju inte att ändra...stod det. Då avgick ett rödglödgat mail till och jag påtalade vänligt men bestämt att om jag nu skrivit "blå" som det stod på deras hemsida, så ville jag ha "blå" och inte "denim". Och till och med gardinmånglerskan insåg det berättigade i min klagan, så jo, då gick det att ändra och i lördags hämtade jag paketet som jag öppnade med viss bävan - efter allt detta mailande och denimande, kunde det vara rätt?

Och tänk, det kunde det. Maken har nu stått uppspetad på en hög stege och borrat upp en gardinstång och jag höll mig visligen utom synhåll, för som jag skrivit tidigare är kombinationen make-stege något som får mig att hyperventilera sedan den gången han föll ner och knäckte knäet åt fel håll. Knän ska man hålla sig väl med. Allt gick dock bra, och nu hänger de där. Adam och Eva i blått. De är så välkomna i min pigkammare.