Första gången

När man börjar bo på ett nytt ställe så är det ju en hel del som sker för första gången. Som nu, till exempel; första blogginlägget som skrivs från Halmstad. Tittar jag upp ser jag baksidan av makens fåtölj där han sitter och melankoliskt tittar på Manchester United som verkar få däng av Fulham. Då bloggar jag hellre. Tittar jag ut har skymningen börjat sänka sig. Använder jag näsan känner jag doften av muffinsen som står i ugnen. Det är inte första gången jag bakar muffins här, ånej. Däremot har jag bakat bröd för första gången. Dock blev jag lite distraherad när jag mätte upp ingredienser, så jag glömde saltet i degen, så här kunde man inte svänga sig med kökslatinet; cum grano salis i quantum satis. Nix, lite salt vill jag ha för att ha uppnått min quantum satis, men nu är i alla fall premiärbaket gjort, men så nöjd var jag inte att brödet fick vara med på bild.

Det får däremot tulpanerna, som är första buketten här. Inte den pampigaste av buketter, det medges - men blommor piggar alltid upp! (...och nu gjorde precis McGuire mål för Manchester United, så det var ju bra).

Sen har Loppan, maken och jag också varit ute och ränt runt i naturen, närmare bestämt i Lynga. Det visade sig vara första gången för oss alla tre, trots att maken är infödd Halmstadbo. När det begav sig var han uppenbarligen inte så intresserad av att promenera runt i naturreservat, men sånt kan ju ändra sig. Alltså for vi iväg. I Lynga, där kan man bestiga en hög sanddyn och ett sådant tillfälle vill man ju inte gå miste om. Alltså pustade vi oss uppför alla 36 meterna och väl uppe belönades vi med havsutsikt! I fjärran, men i alla fall.

Sen traskade vi ner igen och gav oss ut på det gula spåret, ja ända tills vi stötte på patrull i form av rejäla mängder med vatten, en smärre sjö över hela stigen. Men maken, min egen stigfinnare, sätter man inte på pottkanten så lätt, utan han gav sig ut i spenaten med mig och Loppan flåsandes efter och efter ett tag hittade Stigfinnarmaken en ridstig som vi följde ända tills vi kom på det oranga spåret och så småningom kom vi ut och fick lite mer rejäl havsutsikt. Då stannade vi och beundrade den. Är man nu ute för att få lite naturupplevelser så vill man ju göra det ordentligt. När vi väl kom ner för den sanddynen, ja då hamnade vi i beråd igen, man skulle kunna tro att vi befann oss i Amazonas djungler eller något.

Det var bara att följa maken igen och vi kom faktiskt ut på torrare land till slut och då kunde vi avnjuta allt annat som Lynga hade att erbjuda, förutom träskmarker då; små glada tomtar till exempel. Och obeslutsamma träd. "Att växa uppåt eller neråt, åt höger eller vänster, det är frågan?". Typ. Sen hände inte så mycket mer innan vi kom tillbaka till parkeringsplatsen och läste på informationstavlan där det stod att man absolut inte fick promenera på ridstigarna för de var enbart till för ryttare. Hoppsan. Fast vi mötte ju inga hästar för de vill nog inte bli blöta om hovarna. Och nu blev det förlust för Manchester United i alla fall. Nu får jag gå och muntra upp maken med lite pasta med kantareller och bacon tror jag.