Låt oss tala om får

För fem år sedan var jag på Shetlandsöarna och tittade på får. Shetländska söta små får som producerar fantastisk ull och det passar ju en sån som stickar. Jag, till exempel. Nu är jag ju inte på Shetlandsöarna, utan i Halland, vilket är mycket fint det också. Annorlunda och lite lummigare än det karga Shetland men får finns det här också.

Färgglada får, som kanske inte producerar så mycket ull. Snarare var det så att det gick åt lite ull för att brodera dem. Men medge, visst blir man glad av att se dem? Så småningom ska de bli en kudde, är det tänkt. Nu är det så att jag påbörjade det här skånska yllebroderiet för ganska länge sedan, jag tror det var för en fyra-fem år sedan. Jag sydde kedjestygn, klyvstygn och franska knutar och allt vad det var i en farlig fart, men sen fastnade jag på hur man syr braid stitch och så blev broderiet liggande i en påse. Lätt hänt det där. Visst fanns det med en beskrivning på hur man syr de här stygnen, men skrivna instruktioner är inte alltid min styrka. Man kan nog snarare kalla det min anti-styrka. Ska man vara ärlig så är det nog också så - tycker jag i alla fall - att hemslöjdens beskrivning inte var att yppersta pedagogiska klass. Är man en modern människa så kommer man ju så småningom att tänka på att "det finns kanske en instruktionsfilm på Youtube på braid stitch...". Heureka! Fåren är klara, men med tanke på hur lätt det är att komma på avvägar så kan man inte säkert veta när kudden blir klar, med tofsar i hörnen och allt. 

 Ska man vara helt ärlig så är det här ju inte riktiga får, och dessutom sitter de ju på ett skånskt yllebroderi så de är inte heller halländska. Jag kan dock försäkra att det finns får i Halland också. Igår gjorde maken och jag en liten halländsk utflykt, bland annat till Engelsons i Falkenberg där man kan köpa vettiga friluftskläder och där köpte jag mig en regnkappa eftersom regnet liksom hade hällt ner på mig de senaste dagarna. Idag, å andra sidan, har solen skinit igen, vilket alltså är min förtjänst. Lite enligt samma princip som att om man putsar fönsterna så börjar det bums att regna, fast tvärtom.

När vi nu ändå var i trakterna så ville jag passa på att köpa lite mer garn eftersom jag sett att det finns en garnbutik på landet utanför Falkenberg - och inte vilken butik som helst utan hon som driver den arrangerar också resor till bl.a. Shetland och det var via hennes resebyrå jag åkte dit, då för fem år sedan. Cirkeln är alltså sluten kan man säga. Alltså fick det följa med lite fint Jamieson & Smith-garn hem, så när min röda tröja närmar sig sitt slut så har jag ett nytt projekt i faggorna. Vilket kan vara menligt för den där kudden...jaja, vi får se. Och först ska jag ju ändå sticka ärm nr 2 klar.

I alla händelser det är fint med får. Och ull. Även om ull kanske inte är det allra mest praktiska i hällregn, men även blöta yllevantar håller en varm om händerna och det kan man minsann inte säga om syntetgarner. Leve fåren alltså!

Det svänger snabbt

Från högsommarkänsla och massor av folk som flanerar runt och musik från Rotundan att avnjuta på kvällspromenaden blev det regnigt, svalt och tyst. Maken och jag passade därför på att gå på bio igår kväll och se Sommartider, filmen om Gyllene Tider, då blev det mer musik. Är man nu Halmstadbo så ska man ju gynna ortens största musikfenomen. Det var inte en sån där film där alla är svartklädda, sitter kvar och läser alla eftertexter och reklam är helt bannlyst. Inte pannorna i djupa veck precis - men man blev glad och musiken fick en nästan att småhoppa lite i biofåtöljen. Sen traskade vi hem till Loppan igen i regnet för att sedan direkt traska ut med henne igen i regnet. A dog's gotta go, when a dog's gotta go. Typ.

Även imorse småduggade det, men det gör ändå inte så mycket. Jag har dragits med huvudvärk och trötthet de senaste dagarna så en dag inomhus med lugnt pyssel passade fint. Och "pyssel", det innebär i mitt fall nästan alltid att baka. Otroligt meditativt att baka. Och eftersom jag nu hade införskaffat en ny bakform så kunde väl inget passa bättre än att prova ett nytt recept; Camilla Hamids kanelbullesockerkaka. Okej, den fastnade lite i formen, men bara lite. Den är ännu inte provsmakad, men den luktar gott så det blir säkert bra.

Medan kakan ligger på avsvalning så kan man ju brodera färdigt sin fårkudde, vilket jag gjort. Den kommer säkert att presenteras på en blogg nära er, men först ska den fuktspännas. Man vill ju inte att ens läsare ska tänka "vad är det där för en skrynklig dammtrasa? Va?". Istället bjuder jag på en bild på den bukett jag fick förra söndagen - jag är djupt imponerad av hur fint den hållit sig. Men så har jag också vårdat den ömt, låtit den sova svalt på balkongen, såväl i Lund som i Halmstad, och sjungit små vaggvisor för den. Alltså, nej, det kanske jag inte har gjort, men jag har i alla fall kvittrat uppmuntrande till den. Visst blir man glad när man får njuta så länge av blomprakt?

Ett annat blomster som också levererat mer än man kunnat ana, eller begära, är den dahlia jag fick av Kickan i söndags. Vi träffades nämligen en stund på stranden och då fick farmor en blomma. Farmor stoppade ner den i badväskan, och skam till sägandes fick den ligga kvar där till igår. När farmor insåg detta skämdes hon, men dahlian fick komma ner i liten vas och den visade sig vara en hyvens blomma, en som inte hyser agg utan blommar på som om den också fått öm omvårdnad.

Det blev alltså ytterligare lite bad! Nu tror jag dock att det är färdigbadat för säsongen, men då kan man ju titta på dessa foton någon gång där i februari eller så, och tänka att bättre tider kommer! Sen är det ju också så att kan man inte bada, då i vinterrusket, så kan man ju alltid baka lite. Eller sticka lite. Eller läsa en bra bok. Var sak har sin tid och högsommaren har kanske haft sin - men nu börjar hösten, och det, det är en fin tid!

I plurret

Trots att vi nu har en bostad i en fantastisk sommarstad med lika fantastiska stränder så har det ändå inte blivit något badat i havet i år. Visst har vi varit vid stränderna men har vi kastat oss i böljan den blå? Nej det kan man inte påstå. Men nu när vi har fått ett sista ryck av sommarvärme plus att vi dessutom åkt till Halmstad några dagar så kändes det som att det var nu eller aldrig - eller i alla fall sista chansen för året. 'Aldrig' vore väl till att ta i. Får man hoppas.

Vi gick ut lite lätt igår genom att cykla till Västra Stranden och gradvis acklimatisera oss i det våta elementet. Detta gick till så att vi traskade ut i vattnet som var varmt och ljuvligt och klart. Västra Stranden, där är det rätt långgrunt så man får gå och gå och gå utan att komma till den punkt där man blir blöt om magen.

I alla fall om man inte är australisk terrier - Loppan hon fick rena gympapasset för att traska i vatten som når en upp till bringan (och ibland över), det tar på krafterna. Men simma? Ånej, inte Loppan inte.

Andra var dock inte så avigt inställda till simning. Idag när vi var ute på morgonrundan, Loppan och jag, så såg vi skyltar om att det skulle bli tävling minsann. Swimrun, jojomensan. 3 km simning varvat med 14 km löpning, uppströms och nerströms och ute i havet. Ja, man löper inte 'i' havet, det säger ju sig själv. Maken och jag, vi har inte direkt några självplågargener, så tävla själva det ville vi inte. Däremot kunde vi beskåda när folk lubbade fram längs Nissan för att sedan kasta sig i vattnet. Man kunde notera att det gick betydligt fortare att simma nerströms än uppströms. Kan ju vara bra att veta.

Vi ville ju ändå inte låta oss övertrumfas hur mycket som helst så i eftermiddags åkte vi ut till Tylösand och där kastade vi oss i havet för första gången i år! Själv har jag ju badat i diverse sjöar, men inte i havet. Maken, han har inte badat alls, så då var det väl på tiden att plumsa i plurret den 7 september. Vatten var klart och glittrande, solen sken och vi badade inte mindre än två gånger minsann. Ska de va', så ska det. "Det är kallt!" frustade maken först när vi klev i, men eftersom det inte var så långgrunt kunde man snabbt dyka i och veva runt och få upp värmen - och se, sen var det bara härligt! Vem vet, man kanske rentav kan klämma in ytterligare ett litet dopp innan temperaturen dalar ner mot 15 grader som den ska göra i slutet av veckan. Och då, kan jag säga, då badar inte jag.

Inte så snålt ändå

Maken drack nyss en kopp kaffe, och Loppan galopperade förväntansfullt dit. Hon är - av en anledning som jag inte riktigt förstår... -övertygad om att när vi fikar så ska hon få något gott också. Men så icke nu ?!? Loppan stirrade förebrående på mig och man såg att hon tänkte "snåljåp!", men jag svarade bara kallsinnigt att det är minsann inte alla hundar som får gå på både afternoon tea OCH sen gå på vinbar.

Jodå, helt enligt traditionen så bjöd maken mig på Afternoon Tea på Alice och Katten. Det var te och snittar och scones och en skål vatten till vovven. The same procedure as last year, alltså.

MEN maken hade tänkt utanför boxen. Jodå. Han föreslog att vi hoppade över det sedvanliga bubblet! Först baxnade jag lite och sa "jamen hur tänkte du nu?? Va?!". Men sen förklarade maken att han tänkte att vi kunde gå på Lenoteket efteråt, något vi pratat om men aldrig fått tummarna ur att göra. Då tittade jag i stället beundrande på maken och tänkte att det var ju en himla bra idé!

Alltså strosade vi bort till Kyrkogatan, satt där och tittade ut över Lundagård och drack ett alldeles utmärkt glas vin. Man kan kanske inte tro det, men vi hade faktiskt också plats till att dela en charkbricka. Och då fick Loppan provsmaka både italiensk och holländsk ost, prosciutto och salami och allt vad det var. Så ingen kan påstå att det gick någon nöd på Loppan direkt.

Sen, sen blev det lite, lite vin till på balkongen, lite stickning och prat. Dessutom läste jag lite handlingar till morgondagens styrelsemöte i bostadsföreningen, men de var faktiskt inte så inpirerande att de får vara med på bild.

Idag har ingen sjungit

...än i alla fall. Men vad gör det, jag har blivit uppvaktad och omkramad och fått paket så mig går det ingen nöd på! Och igår stämdes det upp i skönsång så det stod härliga till, så jag har minsann inget att klaga över! Både sång och ett rimligt antal hurra-rop genljöd i trädgården. Pyret tyckte i och för sig att de skulle hurra 68 gånger, men hon blev nedröstad, vilket nog grannarna var tacksamma över.

Alla barn, barnbarn och syrran och lilla Enya dundrade in, finklädda med kalasskorna på sig - eller tja, åtminstone med sig. Jag fick paket och fina blommor och sen var det dags för lunch.

Alla fick servera sig själva, för då får man ju vad man vill ha och i rätt mängd. Vissa fick ju i och för sig ha lite hjälp, men Knyttet såg i alla fall själv till att hon fick dricka. Något vin ville hon verkligen inte ha!

När det är kalas så blir det skattjakt, det är sedan gammalt. Och alla fickorna gav sig iväg och löste frågorna ända tills de kom fram till skatterna som låg i morfarmors Ankarsrum. Ja, jag säger då det, en Ankarsrum är bra att ha till mycket!

Vädergudarna stod på min sida och det var riktigt kalasväder; en sån där sensommardag som man bara kan drömma om i februari. Alltså blev det tårta i trädgården. Det är ju lite logistiskt tjorvigt med allt som ska ner, men med många hjälpsamma händer fick vi transporterat ner både kaffe, te och tårta och sen hade vi en fin eftermiddag i trädgården. Vissa satt sådär vuxenslött och pratade, medan andra grävde så att sanden sprutade, lekte med hundarna, åt björnbär och tyckte att livet, det är ändå något värt att fira!

Så småningom var kalaset slut och vi vinkade farväl till alla gästerna innan maken och jag röjde undan - det är då man tackar gudarna för att man lever i diskmaskinens tidevarv. Och sen kan det hända att födelsedagsgrisen somnade en stund i soffan innan hon vacklade in i sängen, mycket nöjd med sin dag. En som också var nöjd var Loppan; att få umgås med alla flickorna tycker hon är roligt. Och nu var det ju dessutom så bra att Grynet och Pyret sovit över natten till lördagen och då får man massor av gos och klappar och det tycker Loppan är ett utmärkt tillstånd.