Premiär

Här vaknar man och tror att det är en alldeles vanlig dag. En sån som är fylld med hund, jobb, trädgårdspyssel och promenader.

Men så visade det sig inte vara fallet. Jag har fått en kommentar i min blogg, och inte från någon familjemedlem eller någon annan nära vän, en sån som jag med lock och pock tvingat att läsa min blogg, nej jag har fått en kommentar från en alldeles riktig (höll jag på att skriva - och gjorde det -) människa!

Det känns lite pirrigt, det gör det. Och kul såklart! Ska man se sig som en fullgod medlem i bloggsfären nu? Ja, jag tror jag gör det.

Borde man inte fira med lite champagne?

Statusrapport - gnisseldörr

Dag 1 - dörrskrället gnisslar fortfarande.
Lappen ligger kvar på bordet.
Spänningen stiger - hur ska detta gå?!

Himmel vad jag är smart!

Hemma hos oss går det till så här på morgnarna: klockeländet ringer 05.40 och med en väl synkroniserad rörelse vänder jag mig i sängen och dödar oljudet med ett välriktat slag. Ibland ramlar då väckarklockan ner i huvudet på hunden som ligger och sover i godan ro bredvid min säng, då blir han lite förvånad, det blir han.

Sen smyger vi upp, hunden och jag. Genom allt detta sover maken lugnt vidare. Vi smyger oss ut ur sovrummet och stänger dörren för att inte väcka honom när vi kommer tillbaka från morgonpromenaden. Kalla mig Omtänksam.

När man då stänger sovrumsdörren så gnisslar den lite, lite precis innan den går igen. Maken som alltså inte vaknar av vare sig väckarklockor, karateslag eller hundar-med-väckarklocka-i-huvudet, vaknar då flyktigt till och noterar detta.

Detta gnissel är störande tycker maken, så han har för avsikt att smörja dörren.

Ingen vettig människa kliver ju upp kvart i sex på morgonen för att smörja dörrar, så det får bli vid annat tillfälle. Typ kvällen eller så. Men på kvällen har man ju annat att göra än att smörja dörrar, och förresten så har man då lyckligt glömt bort allt vad dörrgnissel heter.

När maken glömt-vaknatavgnissel-glömt-vaknatavgnissel-glömt etc i ett antal dagar kommer han på en lysande idé. Han ber mig komma ihåg att påminna honom, och på så sätt har han delegerat problemet på ett mycket manligt och dådkraftigt vis.

Sen är det min tur att glömma. Nu har det gått några veckor enligt schemat ovan, men så blev det precis som i reklamen, "plötsligt en dag så händer det". Imorse slog det mig! Jag fick en gudabenådad ingivelse!!

Nu ligger det en lapp på köksbordet. "Smörj dörren". På makens plats. Jag kan minsann också delegera.

Havängshelg

Det var en gång... 1975 var det ett gäng charmerande, intelligenta unga kvinnor som tog studenten på Spyken i Lund. Numera är vi kanske mest charmerande och intelligenta men inte direkt purunga längre. Däremot så är det ganska fantastiskt att vi efter alla dessa år fortfarande hänger ihop. Vi har genom årent träffats regelbundet, och vi har följt varandra genom pojkvänner, utbildningar, giftemål, karriärbyten, barn, husköp, konfirmationer, barns studentfirande, gamla föräldar - ja genom det som utgör livet helt enkelt.

Nu har vi, otroligt nog, kommit till det stadiet att vi har fått det första barnbarnet, vi har en mormor i vårt gäng. Hur kan det ha gått till?! Hur kan vi ha uppnått mormorsstadiet, vi som vare sig gungar i gungstolar, klappar katter eller knypplar? Ur led är tiden.

Det är en skön känsla att känna någon så väl, att kunna umgås helt utan kallprat, utan upprätthållande av fasader, att ha någon som har perspektiv på större delen av ens liv helt enkelt. Genom alla år har vi träffats regelbundet och att det fortfarande funkar så bra beror nog till stor del på att vi aldrig blandat in annat ovidkommande löst folk. Som äkta män och barn till exempel.

De senaste åren har vi infört en synnerligen trevlig tradition - vi träffas en helg i början av hösten i Haväng, vi äter fantastisk mat, dricker massor av vin, går långa promenader, pratar jättemycket och skrattar ännu mer. Sen ramlar vi i säng, sover de oskyldigas sömn, äter gemensam frukost och skiljs åt.

Nu var det dags igen. Mormor K hade laga förfall, ty det var barnbarnsdop, och det måste man erkänna att det har ju företräde framför vår havängshelg. Det är väl det eller en kungamiddag som eventuellt kan komma före i prioritet.

Så vi träffades i Kåseberga, jag, P, K, E, Å men inte K. (Det här låter nästan som en matematisk formel, någon form av andragradsekvation måste det väl vara? Typ P+E+Å+Kupphöjt till 2+ I-K = X. Och X, ja det får man räknar ut själv. ) Så hade man kunnat tänka om man var lite matematiskt intresserad. Det är man inte.

I alla fall, kl 12 träffades vi i Kåseberga. Nu ska man med kl 12 förstå att det innebär att K och P var där kvart i ungefär, fem i 12 ringde de på min mobil och röt "var ÄR ni någonstans?" varpå jag svarade "i Simrishamn" fast då menade jag ju Ystad. Hoppsan. Så vi dök upp cirkus 10 över, E och jag, och en kvart senare fräste Å in i hamnen så att asfalten skrynklade sig.

Det blev lunch på Vendels, och sen en promenad upp mot Ale stenar i det lätta regndiset. Oerhört vacker var det! Och det kunde man ju ha förevisat om det inte var så att kameran befann sig nere i bilen, när jag befann mig uppe i skeppssättningen, så de fantastiska vyerna får man helt enkelt tänka sig. Ni har väl fantasi?

Tja, sedan susade vi mot Haväng. En liten fördrink på altanen och sedan promenad. Nu kan man ju tro att vi är ena rigida traditionalister som alltid följer samma schema. Ånej! Vi är minsann djärvare än så, nyskapande och inte rädda för att bryta gamla vanor. I år, till exempel, så drack E vin som fördrink, hon som alltid brukar ta en Dry Martini. Ja det är faktiskt sant!! Man baxnar.

Det blev en skål för absent grandmothers och sen promenad.

Och sen, ja sen blev det mat! Underbar laxförrätt, fantastisk fläskfilé inbakt med parmesan, med en grön basilikasås och rotfrukter, och sen saffranspannacotta med hallon.

Till det drack vi vin. Mycket vin. Och pratade, om livet, om filmer, om böcker, om barn, män, hundar, resor, svininfluensa och det mesta av vikt. Däremot pratade vi inte alls om fotboll, finanskris och annat ointressant.

Strax före elva vindade jag med ögonen av trötthet och deklarerade att nu var det dags att sova. Jag och P delade rum, och jag minns att jag pratade med henne om hennes resplaner, men sen tror jag att någon klubbade mig i huvudet, för sen sov jag som en stock fram till kl 5.

När man är på Österlen kan man ju inte sova bort en sån härlig morgon som det visade sig vara, så jag smög ut och gick ner till havet. Jag måste erkänna att jag saknade huliganen lite, han hade skuttat av fröjd över en sån promenad.

Jag tror att Haväng måste vara en av de vackraste platserna på jorden! Och att då få komma ut på morgonen till en alldeles stilla och tyst värld där månen fortfarande kan skymtas, ja det är faktiskt ganska underbart. Bäst som jag gick där och kände mig som den enda människan i en jungfrulig värld så möter jag en joggare. "Hej" säger han och joggar vidare, och jag svarar artigt "hej" medan jag för mig själv tänker "försvinn ur min åsyn din hurtfriska sportfåne och låt mig leva kvar i min orörda-värld-illusion".

Och sen, ja sen gick jag tillbaka, och sen blev det frukost med P:s hembakta bröd, hemlagade rabarbermarmelad, brie, skinka och annat gott. Så skulle man ha det varje söndag!

Nu är det ett år tills nästa gång - men innan dess ska vi hinna prata mycket mer!

(Inventeringen dagen efter visade att vi lyckades tömma sammanlagt ca 7 flaskor vin... bra jobbat på fem personer).

Trädgård ger skaparkraft

Jag har alltid (eller kanske inte precis alltid, men sedan jag blev trädgårdsintresserad) sagt att när jag inte bor i hus med stor trädgård längre, ja då ska jag ha en kolonilott. För är det någonstans man ser odlarglädje så är det i en koloniträdgård.

I fredags var vi och hälsade på i en alldeles nyinköpt koloni, systerdottern och systerdottermaken har nämligen flyttat till Lund, köpt jättefin lägenhet inne i stan, och dessutom en kolonilott med världens sötaste kolonistuga. Där blev vi bjudna på bubbel, och bara det är ju oerhört trevligt! Man kan liksom kombinera det gammaldags kolonipyssliga med lite mer moderna drycker. Typ.

När vi satt där och hade väldigt trevligt så säger systerdottern plötsligt, apropå hur stugan skulle inredas och så (och där vi alla prompt lade i oss i med diverse åsikter) att hon helt plötsligt fick lust att syssla med korstygnsbroderi. Och korstygnsbroderi, ja det är kanske inte direkt det första jag skulle associera min driftiga systerdotter med.

Så där ser man. Trädgård och odling väcker skaparkraft inom de mest oväntade områden.

Som det kan gå

Jag har inte pratat med dottern på ett tag. Via skype alltså, vi är ju så oerhört moderna och med vår tid i den här familjen (om barnen nu läser detta så kan det hända att de vrider sig i skrattparoxysmer).

Vi har försökt få till det i veckan, men om inte dottern är på teatern eller ute och dansar vilda skotska danser så är jag borta. Till slut sa dottern modigt att "vi kan skypa innan du går till jobbet på fredag mamma". Detta är alltså den dotter som liksom sin far är en riktig nattuggla, men som aldrig riktigt insett tjusningen med att njuta av en arla morgon, som bara fnyser åt sinnessvaga uttalanden om morgonstunder med guld i mund.

"Halv åtta?!?" frågade (sms:ade, eftersom jag ju som sagt är så modern) jag då, med förundran i rösten. Eller ja kanske inte direkt rösten, men i sms:et då, om det nu ska vara så väldigt noga.

OK, sa dottern. Och då ska man ju inse att halv åtta här är halv sju där. En fullt normal tid för en fullt normal mamma, men inte så för dottern.

Så halv åtta idag drog vi igång. Vad händer? Jag ser en sömndrucken dotter i morgonrock, det skrapar och brusar och jag ryter hallå! hallå?! hallååå!!!, och sen kanske det kan ha kommit ett eller annat fult ord också om vi nu ska vara skrupulöst ärliga - dottern hör uppenbarligen och pratar på på sitt håll, men det blir bara läpprörelser.

Det var bara att ge upp. Väldigt synd var det. Men dottern ska veta att jag uppskattade hennes heroiska ansträngning.

Vad lär man sig av detta? Jo att modern teknik, det är mest bara skit (sa hon cyniskt).

Hurra!

Idag är en bra dag. En sån dag där man väcks av skönsång. Eller ja skön och skön, och väcks och väcks. Men i alla fall.

Idag fyller jag alltså år. Innerst inne tycker jag ju att detta borde utlysas till allmän flaggdag, men det verkar vara en ouppnåelig vision. Fast det är faktiskt så att jag är lika förtjust i att fylla år nu som när jag var liten, skillnaden är bara att nu får jag baka tårtan själv och får uppvisa åtminstone en skenbar anspråkslöshet i önskningarna. Egentligen har jag ju lust att, när man får den obligatoriska frågan "vad önskar du dig" omedelbart svara: "något ohyggligt dyrt, totalt onödigt, men lyxigt och livsnjutningsframkallande". Fast det gör man ju inte. Man önskar sig något förståndigt. På det viset är det lättare att vara 7 än att vara 53, då har man inga sådana hämningar.

Men som sagt, jag väcktes av maken, som när klockan ringde för hundpromenad, rullade över i min säng och sjöng tyst jamåhonleva i örat på mig. Jo för om han hade sjungit högt att hunden stormskällt, han gillar verkligen inte sådana utbrott på morgonen. Sen fick jag present, och sen somnade maken prompt om, medan jag och hunden gick ut i den fantastiska sommarmorgonen på promenad.

Jag har minsann blivit mer uppvaktad: dottern har sjungit via mail, och mail har jag också fått från systern. Sen ringde vännen A-K och sjöng för mig, och först därefter berättade hon att hon ramlat av hästen igår kväll och tillbringat 6 timmar på akuten och på KK - som tur var mådde bebisen fortfarande bra. A-K däremot var rätt mörbultad, undra på det. Luftfärder är aldrig att rekommendera, och i all synnerhet inte när man har nästa ryttargeneration (eller skalbaggsnisse?) i magen. Tja, och sen har även sonen ringt, han vägrade dock att sjunga. "Och hur är det i Stockholm?" frågade jag då, men då visade det sig att han var i Enköping. Himla rantande runt, kan man tycka.

Sen kan man faktiskt utbrista i ett hurra! till. Idag har det nämligen skett. Idag har jag skördat vindruvor!