Som det kan gå

Jag har inte pratat med dottern på ett tag. Via skype alltså, vi är ju så oerhört moderna och med vår tid i den här familjen (om barnen nu läser detta så kan det hända att de vrider sig i skrattparoxysmer).

Vi har försökt få till det i veckan, men om inte dottern är på teatern eller ute och dansar vilda skotska danser så är jag borta. Till slut sa dottern modigt att "vi kan skypa innan du går till jobbet på fredag mamma". Detta är alltså den dotter som liksom sin far är en riktig nattuggla, men som aldrig riktigt insett tjusningen med att njuta av en arla morgon, som bara fnyser åt sinnessvaga uttalanden om morgonstunder med guld i mund.

"Halv åtta?!?" frågade (sms:ade, eftersom jag ju som sagt är så modern) jag då, med förundran i rösten. Eller ja kanske inte direkt rösten, men i sms:et då, om det nu ska vara så väldigt noga.

OK, sa dottern. Och då ska man ju inse att halv åtta här är halv sju där. En fullt normal tid för en fullt normal mamma, men inte så för dottern.

Så halv åtta idag drog vi igång. Vad händer? Jag ser en sömndrucken dotter i morgonrock, det skrapar och brusar och jag ryter hallå! hallå?! hallååå!!!, och sen kanske det kan ha kommit ett eller annat fult ord också om vi nu ska vara skrupulöst ärliga - dottern hör uppenbarligen och pratar på på sitt håll, men det blir bara läpprörelser.

Det var bara att ge upp. Väldigt synd var det. Men dottern ska veta att jag uppskattade hennes heroiska ansträngning.

Vad lär man sig av detta? Jo att modern teknik, det är mest bara skit (sa hon cyniskt).