Hurra!

Idag är en bra dag. En sån dag där man väcks av skönsång. Eller ja skön och skön, och väcks och väcks. Men i alla fall.

Idag fyller jag alltså år. Innerst inne tycker jag ju att detta borde utlysas till allmän flaggdag, men det verkar vara en ouppnåelig vision. Fast det är faktiskt så att jag är lika förtjust i att fylla år nu som när jag var liten, skillnaden är bara att nu får jag baka tårtan själv och får uppvisa åtminstone en skenbar anspråkslöshet i önskningarna. Egentligen har jag ju lust att, när man får den obligatoriska frågan "vad önskar du dig" omedelbart svara: "något ohyggligt dyrt, totalt onödigt, men lyxigt och livsnjutningsframkallande". Fast det gör man ju inte. Man önskar sig något förståndigt. På det viset är det lättare att vara 7 än att vara 53, då har man inga sådana hämningar.

Men som sagt, jag väcktes av maken, som när klockan ringde för hundpromenad, rullade över i min säng och sjöng tyst jamåhonleva i örat på mig. Jo för om han hade sjungit högt att hunden stormskällt, han gillar verkligen inte sådana utbrott på morgonen. Sen fick jag present, och sen somnade maken prompt om, medan jag och hunden gick ut i den fantastiska sommarmorgonen på promenad.

Jag har minsann blivit mer uppvaktad: dottern har sjungit via mail, och mail har jag också fått från systern. Sen ringde vännen A-K och sjöng för mig, och först därefter berättade hon att hon ramlat av hästen igår kväll och tillbringat 6 timmar på akuten och på KK - som tur var mådde bebisen fortfarande bra. A-K däremot var rätt mörbultad, undra på det. Luftfärder är aldrig att rekommendera, och i all synnerhet inte när man har nästa ryttargeneration (eller skalbaggsnisse?) i magen. Tja, och sen har även sonen ringt, han vägrade dock att sjunga. "Och hur är det i Stockholm?" frågade jag då, men då visade det sig att han var i Enköping. Himla rantande runt, kan man tycka.

Sen kan man faktiskt utbrista i ett hurra! till. Idag har det nämligen skett. Idag har jag skördat vindruvor!