Havängshelg

Det var en gång... 1975 var det ett gäng charmerande, intelligenta unga kvinnor som tog studenten på Spyken i Lund. Numera är vi kanske mest charmerande och intelligenta men inte direkt purunga längre. Däremot så är det ganska fantastiskt att vi efter alla dessa år fortfarande hänger ihop. Vi har genom årent träffats regelbundet, och vi har följt varandra genom pojkvänner, utbildningar, giftemål, karriärbyten, barn, husköp, konfirmationer, barns studentfirande, gamla föräldar - ja genom det som utgör livet helt enkelt.

Nu har vi, otroligt nog, kommit till det stadiet att vi har fått det första barnbarnet, vi har en mormor i vårt gäng. Hur kan det ha gått till?! Hur kan vi ha uppnått mormorsstadiet, vi som vare sig gungar i gungstolar, klappar katter eller knypplar? Ur led är tiden.

Det är en skön känsla att känna någon så väl, att kunna umgås helt utan kallprat, utan upprätthållande av fasader, att ha någon som har perspektiv på större delen av ens liv helt enkelt. Genom alla år har vi träffats regelbundet och att det fortfarande funkar så bra beror nog till stor del på att vi aldrig blandat in annat ovidkommande löst folk. Som äkta män och barn till exempel.

De senaste åren har vi infört en synnerligen trevlig tradition - vi träffas en helg i början av hösten i Haväng, vi äter fantastisk mat, dricker massor av vin, går långa promenader, pratar jättemycket och skrattar ännu mer. Sen ramlar vi i säng, sover de oskyldigas sömn, äter gemensam frukost och skiljs åt.

Nu var det dags igen. Mormor K hade laga förfall, ty det var barnbarnsdop, och det måste man erkänna att det har ju företräde framför vår havängshelg. Det är väl det eller en kungamiddag som eventuellt kan komma före i prioritet.

Så vi träffades i Kåseberga, jag, P, K, E, Å men inte K. (Det här låter nästan som en matematisk formel, någon form av andragradsekvation måste det väl vara? Typ P+E+Å+Kupphöjt till 2+ I-K = X. Och X, ja det får man räknar ut själv. ) Så hade man kunnat tänka om man var lite matematiskt intresserad. Det är man inte.

I alla fall, kl 12 träffades vi i Kåseberga. Nu ska man med kl 12 förstå att det innebär att K och P var där kvart i ungefär, fem i 12 ringde de på min mobil och röt "var ÄR ni någonstans?" varpå jag svarade "i Simrishamn" fast då menade jag ju Ystad. Hoppsan. Så vi dök upp cirkus 10 över, E och jag, och en kvart senare fräste Å in i hamnen så att asfalten skrynklade sig.

Det blev lunch på Vendels, och sen en promenad upp mot Ale stenar i det lätta regndiset. Oerhört vacker var det! Och det kunde man ju ha förevisat om det inte var så att kameran befann sig nere i bilen, när jag befann mig uppe i skeppssättningen, så de fantastiska vyerna får man helt enkelt tänka sig. Ni har väl fantasi?

Tja, sedan susade vi mot Haväng. En liten fördrink på altanen och sedan promenad. Nu kan man ju tro att vi är ena rigida traditionalister som alltid följer samma schema. Ånej! Vi är minsann djärvare än så, nyskapande och inte rädda för att bryta gamla vanor. I år, till exempel, så drack E vin som fördrink, hon som alltid brukar ta en Dry Martini. Ja det är faktiskt sant!! Man baxnar.

Det blev en skål för absent grandmothers och sen promenad.

Och sen, ja sen blev det mat! Underbar laxförrätt, fantastisk fläskfilé inbakt med parmesan, med en grön basilikasås och rotfrukter, och sen saffranspannacotta med hallon.

Till det drack vi vin. Mycket vin. Och pratade, om livet, om filmer, om böcker, om barn, män, hundar, resor, svininfluensa och det mesta av vikt. Däremot pratade vi inte alls om fotboll, finanskris och annat ointressant.

Strax före elva vindade jag med ögonen av trötthet och deklarerade att nu var det dags att sova. Jag och P delade rum, och jag minns att jag pratade med henne om hennes resplaner, men sen tror jag att någon klubbade mig i huvudet, för sen sov jag som en stock fram till kl 5.

När man är på Österlen kan man ju inte sova bort en sån härlig morgon som det visade sig vara, så jag smög ut och gick ner till havet. Jag måste erkänna att jag saknade huliganen lite, han hade skuttat av fröjd över en sån promenad.

Jag tror att Haväng måste vara en av de vackraste platserna på jorden! Och att då få komma ut på morgonen till en alldeles stilla och tyst värld där månen fortfarande kan skymtas, ja det är faktiskt ganska underbart. Bäst som jag gick där och kände mig som den enda människan i en jungfrulig värld så möter jag en joggare. "Hej" säger han och joggar vidare, och jag svarar artigt "hej" medan jag för mig själv tänker "försvinn ur min åsyn din hurtfriska sportfåne och låt mig leva kvar i min orörda-värld-illusion".

Och sen, ja sen gick jag tillbaka, och sen blev det frukost med P:s hembakta bröd, hemlagade rabarbermarmelad, brie, skinka och annat gott. Så skulle man ha det varje söndag!

Nu är det ett år tills nästa gång - men innan dess ska vi hinna prata mycket mer!

(Inventeringen dagen efter visade att vi lyckades tömma sammanlagt ca 7 flaskor vin... bra jobbat på fem personer).